Jag måste ha sett helgalen ut där jag stod och hängde över snigeln för att den inte skulle vara i ett så kontrastskapande solljus och samtidigt höll mobilen framför den och försökte hålla undan grässtrån utan att skrämma den till att dra in tentaklerna.
Skönt med lite skogsfeeling bakom föräldrarnas hus.
Jenny H jobbar med löner och personalfrågor, jag som bibliotekarie. Över en kvällsfika berättade Jenny om hur hon under arbetsdagen gått igenom personalens avtal och jublat över varje felaktighet. För att hon upptäckt den och kunde rätta till den, alltså. Själv beskrev jag liknande känslor vid hyllstädning. Jag kan aldrig nöja mig med att ställa mig vid en hylla och rätta till böcker som jag ser hamnat i alfabetisk oordning utan måste lasta ner hela hyllplanets böcker på en vagn och gå igenom dem vid datorn. Hoppsan, den boken skulle enligt systemet stå i magasinet, men saknade magasinsstämpel. Oj då, den här reserverades till Skarpnäcks bibliotek för två veckor sedan. Någon står på fel signum, har felaktigt placerats på redaktörens efternamn istället för på titel eller saknas helt i katalogen.
”Visst är det tråkigt om det visar sig att alla böcker redan stod i perfekt ordning?” frågade Jenny, och det är ju bara att erkänna – att böckerna står rätt är ingen tillfredsställelse alls, om det inte är på grund av att jag själv just rättat till dem. Hittar jag inga fel måste jag leta vidare tills jag hittar dem. Och hittar jag många fel är jag ännu mer taggad att fortsätta.
Eller som Jenny sa, inte som något slags sammanfattande fras, utan i bokstavlig mening: ”Och hur kul är det att dammsuga om det inte rasslar?”
Inte var det lätt att hitta till Johans nya lägenhet vid Liljeholmskajen. Jag snirklade mig fram på en byggarbetsplats och tyckte jag hade Lisette en bit framför mig och ropade på henne, men hon svarade inte. Det visade sig att det var Matilda. Hon i sin tur hade sett någon som hon trodde var Åsa A, men det var visst någon helt annan. Till slut hann jag upp Matilda, som osannolikt nog hade sprungit på vår gemensamma vän Åsa E, som inte skulle till Johan, men bor i närheten. När hon skulle visa oss rätt anslöt Jonas från ett helt annat håll. Han pratade med Veronica i mobilen. ”Var är du?” Från mobilen: ”Jag vet inte!” Samtidigt dök Åsa A upp runt hörnet.
Men slutet gott, allting gott. Erik och Lisette var redan på plats och Jocke, som hade åkt runt och letat parkering, kom efter en stund. Vi fikade och pratade och pratade och fikade. Och bad.
Och nu är hemgruppsterminen slut. Vad ska jag göra nästa onsdag efter jobbet?
Det sämsta med The New Yorker-prenumerationen: Att numren dyker upp oregelbundet, inte sällan två i taget, istället för en gång i veckan, och alltid med ganska lång fördröjning.
Det bästa: Att man också har tillgång till mobilversionen.
I kväll blev det en text av George Pelecanos på balkongen. Lite kyligt, men så här års ska balkongen användas, och har man inte tid med det förrän närmare midnatt får man sitta där närmare midnatt.
Näst sista arbetsdagen på Gamla stans bibliotek. I dag har jag gått igenom hela biografihyllan i jakt på böcker med stockholmsanknytning att ta med till det kommande stockholmsprofilerade biblioteket i Stadsmuseet. Det blev ett subjektivt urval, och lite slumpmässigt beroende på vad som stod i baksidestexter och innehållsförteckningar. Några Strindbergsbiografier, böcker om arkitekterna Tessin och Ferdinand Boberg, lite Bellman, några enstaka kungligheter och böcker om andra, mindre självklara personer som levt och verkat helt eller delvis i Stockholm.
I övrigt ska förstås hela avdelningen med generella stockholmsböcker flyttas med och så mycket skönlitteratur som möjligt som utspelar sig i stockholm, det senare ett ungefär lika pilligt göra som med biografierna. Urvalet bland barnböckerna är nog i det närmaste klart, allt från pekböcker till tonårsromaner med stockholmsinslag är undanställda i en fönsternisch.
Det var inte sista gången jag beställde varm choklad på Non Solo Bar. Jag är ganska säker på att jag gjort det förut och inte blivit lika imponerad, men den här gången var det en dröm, smälta chokladbitar i mjölk och rikligt med chokladpudrad grädde.
Efter ett möte på Korskyrkans expedition kring luncherna för hemlösa fortsatte jag och Jenny H att fundera igenom vad som sagts och började skissa på en plan för en bättre organisation. Över fikat på Non Solo Bar spaltade vi upp ansvarsområden som inte får falla mellan stolar och försökte tänka så praktiskt som möjligt, på allt från möten med samarbetspartner till vikten av att utse en dörrvakt för dagen.
Vill du vara med och bidra? Fyll i formuläret på Korskyrkans hemsida för att anmäla dig eller för att ställa frågor. Luncherna är över för säsongen, så nästa tillfälle är först 14 september. Men det går självklart bra att anmäla sig redan nu.
I tisdags var bibliotekspersonalen i Östermalmsenheten på studiebesök på Anna Lindh-biblioteket på KTH-området. Studiebesök är det bästa jag vet. Vi fick information om bibliotekets bakgrund och inriktning – det är ett specialbibliotek inom försvar, utrikes- och säkerhetspolitik – och svar på frågor om det praktiska som vi som indirekta kolleger är nyfikna på. Hur lånar och återlämnar man? Hur mycket av materialet är till utlån? Hur många besökare har biblioteket per dag? Vad ställer besökarna för frågor? Finns det grupprum? Hur går litteraturinköpen in? Satsar biblioteket på e-böcker?
Vi skämdes också bort med hembakta chokladrutor och fick en del nyfikna frågor tillbaka, bland annat om RFID, de chip som sitter i våra böcker och gör dem lättare att scanna (för lån och återlämning och för att få upp information om dem på skärmen) och som också gör att det tjuter i larmbågarna om någon går ut med en pålarmad bok. På Anna Lindh-biblioteket funderar man på att börja använda samma teknik. Jag kan inte tänka mig att vara utan den – på Sturebibblan, till exempel, är själva plattan som läser av chippen inbyggd i informationsdisken. Där lägger vi böckerna som ska läsas av istället för att hålla på med streckkoder och handscanner. Att böckerna inte var försedda med chip när jag började inom Stockholms stadsbibliotek känns mycket avlägset.
Förutom att få inblick i andra bibliotekariers arbete är det väldigt värdefullt att bli påmind om hur många bibliotek här i stan som är tillgängliga för allmänheten. Vem som helst (som är över 18 år och bosatt i Sverige) kan skaffa lånekort och låna hem böcker från Anna Lindh-biblioteket. Och Universitetsbiblioteket och Riksdagsbiblioteket och Goethe-institutets bibliotek för tyska böcker och Finlandsinstitutets bibliotek för finska och finlandssvenska böcker …
Jenny H är en mycket upptagen person med en full kalender. Min egen kalender är ungefär lika marginallös, framförhållning är a och o. Vi är vana vid den utdragna kampen när en gemensam lucka ska hittas, för ett möte, en fika, en promenad, och ju fler ytterligare personer som ska vara med, desto fler veckor får man räkna med att bläddra förbi. Att Mireia saknar den barcelonska spontaniteten bland sina svenska vänner är inte konstigt alls.
Så döm om allas förvåning när vi tre strax efter fem insåg att vi strax efter sex inte hade något bättre för oss än att träffas och äta tapas.
Klämdagar är ett främmande begrepp för de flesta av oss bibliotekarier, men eftersom jag jobbar helg den här veckan har jag haft ledig fredag i dag. Och vilken fredag! Följande har glatt mig:
I lördags var jag, Jenny H och Anette på studiebesök på Filadelfiakyrkans ”Lunch i gemenskap” (i princip detsamma som vi i Korskyrkan har valt att kalla ”Lunch för hemlösa”). Det sägs att gästerna ofta pratar om Korskyrkan som favoritstället att äta lördagslunch på, vilket vi glatt oss åt, men efter det här besöket undrar vi hur det kan vara möjligt. En ljus och fräsch lokal, som inte går att jämföra med vår fönsterlösa kyrkkaffesal, och en dukning värdig ett bröllop. Långborden på bilden ovan pyntades med blommor innan gästerna kom.
Det var väldigt intressant att iaktta serveringen och hämta inspiration till Korskyrkans arbete, men vi kunde inte hålla oss passiva särskilt länge. I linje med våra respektive starka sidor satsade Jenny på att prata med flera av de många bekanta gästerna, Anette tog snart på sig en uppgift vid kaffebordet och jag djupintervjuade killen som var ansvarig för dagen.
I går blev jag inbjuden att göra ett annat förstagångsbesök, på Kafé Ny Gemenskap, verksamheten som besöks av ungefär samma gäster, fast på vardagsförmiddagar, på Korskyrkans övre våning. Jag har hört mycket om kaféet, bakat muffins och rulltårtor till det, men aldrig varit där. Trots att det var nationaldag höll de öppet och jag fick en pratstund med Magnus Helmner som är ansvarig för verksamheten och hade mycket att berätta om nya planer för hur utsatta personer i Stockholm kan erbjudas stöd och samvaro.
Det är lätt att överväldigas av statistik över hemlöshet, fattigdom och missbruk och av de livsöden man direkt eller indirekt får höra om, men den senaste tiden har jag definitivt blivit mer uppmuntrad av människors goda vilja än nedslagen av eländesrapporter. Både inom och utanför kyrkan erbjuds mat, värme, samtal och gemenskap där den behövs som mest. Den satsning jag senast fått nys om är ”Sven-Harrys frukostkök”, ett samarbete mellan Sven-Harrys konstmuseum och Gustaf Vasa församling.
Sedan måste man komma ihåg att hjälp av det här slaget är tänkt som akutinsatser. Att samma individer går runt bland många av verksamheterna år efter år är ett sorgligt faktum, och en lunchservering bemannad av volontärer är trots allt bara en lunchservering, men särskilt när det är en kyrka som står bakom serveringen bör strävan alltid vara att erbjuda något mer än mat, en halvtimmes andakt och sporadisk klädutdelning. Jag är inte ensam om att fundera mycket på det här. Vi borde kunna utveckla det vi gör i dag till något djupare och bättre.
Theomis 
