MCLXVI Böcker om Stockholm bland alla andra böcker

20130611-155950.jpg
Näst sista arbetsdagen på Gamla stans bibliotek. I dag har jag gått igenom hela biografihyllan i jakt på böcker med stockholmsanknytning att ta med till det kommande stockholmsprofilerade biblioteket i Stadsmuseet. Det blev ett subjektivt urval, och lite slumpmässigt beroende på vad som stod i baksidestexter och innehållsförteckningar. Några Strindbergsbiografier, böcker om arkitekterna Tessin och Ferdinand Boberg, lite Bellman, några enstaka kungligheter och böcker om andra, mindre självklara personer som levt och verkat helt eller delvis i Stockholm.

I övrigt ska förstås hela avdelningen med generella stockholmsböcker flyttas med och så mycket skönlitteratur som möjligt som utspelar sig i stockholm, det senare ett ungefär lika pilligt göra som med biografierna. Urvalet bland barnböckerna är nog i det närmaste klart, allt från pekböcker till tonårsromaner med stockholmsinslag är undanställda i en fönsternisch.

MCXXXIX Tysk kultur på Gamla stans biblioteks sista programkväll

20130522-083301.jpg
25 personer dök upp och ville höra kyrkoherden och diakonen från Tyska kyrkan och bibliotekarien från Goethe-institutet (till höger på bilden) prata tysk stockholmshistoria och kultur på Gamla stans bibliotek. Efteråt fika och härligt nördigt prat.

Lena (som fikar och pratar med bibliotekarien Maria ovan) hjälpte mig att möblera om efteråt, varpå vi fikade en gång till.

Det kändes som en riktigt bra kväll. Alla var glada och ingen tog upp det faktum att Kulturnämnden sannolikt avrundade sitt sammanträde ungefär samtidigt som vårt tyska program började. Och nu är nämndbeslutet fattat – vid midsommar upphör verksamheten på Gamla stans bibliotek och ny biblioteksverksamhet startas på Stadsmuseet efter sommaren. Det blir tveklöst fler bloggposter om detta senare. Förändringsarbetet är för mig lika delar sorg och glädje.

MXCV Handdockor från något sedan länge passerat decennium

20130423-235222.jpg
Jag vet inte riktigt hur Salomon kan ha jobbat så här länge på Gamla stans bibliotek utan att upptäcka att den där ganska hiskeliga trasmattan på barnavdelningens vägg med konstiga gubbar på är en samling handdockor, men så var det. Nu när den lilla seriefestivalutställningen satts upp hade handdockorna tagits ner och hängde över en stol bakom informationsdisken och pockade på uppmärksamhet. Vi testade de flesta dockorna. Salomons favorit var grodfiguren med vingar, långa fransar och ostyrigt hår. Min var en benvit fågellik historia, också med fransvingar. Bäst var när Salomon stod med en docka på var hand och blev bortkallad till praktikanten och ställde sig och instruerade honom. Praktikanten är en tillbakadragen själ och sa inte ett ord om att bibliotekarien hade dockor på sig när han visade hanteringen av nyinköpta böcker.

Det blev ett ovanligt enkelt tisdagsfika i dag, men ändå ett tisdagsfika. Vi hade småkakor och chokladbitar över från förra veckans föredrag. Fick duga för den här gången.

MLXXV Ja, skriv gärna om oss och våra cirklar

20130409-213524.jpg
Här ses en av våra läsecirkeldeltagare intervjuas till ett reportage i en taltidning om och från vårt cirklande på Sture bibliotek. Dessförinnan var det jag som satt där i golvhöjd på barnavdelningen och svarade på frågor. Det här var för två veckor sedan, strax innan vi satte oss i soffhörnan och diskuterade årets ”Stockholm läser”-bok Var det bra så? (läs mer om ”Stockholm läser” i dess blogg). Tyvärr var alla i gruppen så tagna av svärtan i historien att vi mest pratade om ”bitterheten” och ”hopplösheten”, med reportens mikrofon en decimeter från munnen på den som hade ordet. Jag har inte hört reportaget. Hoppas det inte blev alltför dystert.

I morse blev jag uppringd av en annan journalist, från DirektPress lokaltidningar. Han sa att han skulle göra något kring läsecirklar och att han hört att jag var engagerad i sådant? Jag svarade ja. Han ställde ett par generella frågor till, och då var jag tvungen att fråga om han alltså intervjuade mig där och då, och det var visst tanken. Det var också ganska uppenbart att han själv hade vissa fördomar om vilka som går på bibliotekens läsecirklar, med tanke på ordval som ”kulturkoftor” och att det är ”svårt” det vi håller på med. Tja, vad skulle jag säga? Till att börja med att både koftorna och svårheten är delar av en nidbild som frodas bland personer som sannolikt inte deltar i läsecirkelträffar, men också att våra mest frekventa deltagare förstås är sådana som även annars går på bibliotek och överlag gillar att läsa. Sedan dyker det ibland upp mer otypiska deltagare, unga män, till exempel, bibliotekens mest svårflörtade målgrupp, men det är ingen stor sensation när det inträffar. Olika användarkategorier kommer olika ofta, det är inte konstigare än så.

Jag vet inte om det jag sa gav en rättvis bild av våra läsecirklar och hela cirkelfenomenet och dess framtid och allt annat han frågade om. Han ville också ha ett nummer till en stammis att intervjua. Jag hörde medvetet av mig till en av våra yngre och frågade om hon ville ställa upp och det ville hon. Hoppas det gick bra.

I kväll var det så dags för min andra läsecirkel om Var det bra så?, den här gången på Gamla stans bibliotek. Det är oerhört svårt att locka folk till cirklarna där, trots att de få som kommer alltid verkar nöjda. Till den här träffen hade tre anmält sig och alla lämnade återbud, en så sent som under eftermiddagen. Under eftermiddagen kom också Lars Epstein, DN:s stockholmsobservatör, in på biblioteket och sa att han skulle vilja vara med på träffen. Eftersom jag visste precis vem han var var jag tvungen att fråga om han hade tänkt delta i själva läsecirkeln (eller bara observera inför en kommande bloggpost, var min underförstådda undran), och jodå, han ville gärna diskutera boken (och även inhämta underlag för att skriva om biblioteket, kom det senare fram). Jag och kollegan Marjut visste att möjligheten fanns att någon oanmäld skulle dyka upp, men vi stålsatte oss för en träff bestående av oss två bibliotekarier och Lars Epstein. Men så kom en till, tack och lov. Två bibliotekarier, Lars Epstein och, ja, en dam som DirektPress-journalisten säkert skulle kalla kulturkofta. De var trevliga, engagerade och talföra, de båda deltagarna, så jag och Marjut behövde aldrig blåsa liv i konversationen eller fylla ut med särskilt många frågor och infallsvinklar, utan kunde själva delta, lite så där tillbakadraget som samtalsledare ska.

Nu så, journalister, har vi ställt upp på er och hoppas på lite schyst marknadsföring i utbyte.

DCCCLXIX Alla våra franska cirklar

Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.

Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.

Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.

Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.

Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.

Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.