Hamnar framför Calvin Kleins underklädesreklam med porrestetik i väntan på tunnelbanetåget. Känner en olustig blandning av uppgivenhet – inför ett samhälle som i teorin värnar människors värdighet – och ren och skär genans inför de gigantiska bilderna jag inte kan backa ifrån. Undrar vad killen på min ena sida tänker, och de två småflickorna på min andra. Och alla som kommer från länder där man inte som i Sverige härdas av dagliga visuella sexualiseringsbudskap.

Man kan säga mycket om reklamens sexuella objektifiering av människor, nästan alltid kvinnor, och vad forskningen visar att den gör med oss. Man kan anmäla en reklamkampanj som brytande mot etiska regler, vilket bedöms utifrån bestämda parametrar. Jag tänker också på Babel-intervjun med deckarförfattaren Denise Mina, som sa att Stieg Larsson skulle ha avskytt filmatiseringen av Män som hatar kvinnor, eftersom det grymma sexuella övergreppet mot hjältinnan där framställs med pornografiska grepp, vilket Denise Mina beskrev genom att peka på vissa kameraperspektiv och fokuseringar i filmsekvensen.

Det finns säkert ytterligare sätt att tekniskt analysera fyra stora affischer på halvnakna kvinnor, och det är bra att det görs, att psykologiska och samhälleliga konsekvenser och bildmässiga definitioner slås fast, en nödvändighet om man vill komma fram till vad som är okej och inte okej och varför det är så.

Själv är jag – just här, just nu – hundra procent subjektiv. Handlingen att konsumera pornografi är detsamma som att titta på den, och hur ska man värja sig där nere på tunnelbaneperrongen? Jag upplever bildernas närvaro så nära min blick som att jag obönhörligt – av SL och klädmärket – utsätts för ett fysiskt tvång att ta del av ett sexuellt budskap. Med risk för att vattna ur viktiga ord känner jag mig drabbad av ett övergrepp och en kränkning av den frihet jag har rätt till på en offentlig plats.

Det finns säkert många där ute som skulle tycka att jag överdriver. Det finns säkert också instanser som kan tala om för mig att definitionerna av yttrandefrihet och av fällbara etiska övertramp ogiltigförklarar min instinktiva reaktion. Men faktum kvarstår – där står jag tillsammans med ett antal stockholmare och inhemska och utländska stockholmsbesökare och betraktar fyra kvinnor i storformat som med utmanande ansiktsuttryck och poser visar upp privata kroppsdelar, eventuellt lätt skylda av spetsunderkläder. Jag skulle kunna skratta åt en sådan bisarr nutidsföreteelse, eller känna vrede över det moraliska förfallet, om jag inte hade drabbats av ett tungt och sorgset slags skam. Jag vill inte stå och titta på halvnakna kvinnor i tunnelbanan och jag vill inte stå och titta på andra som står och tittar på halvnakna kvinnor. I mitt fall har obehagskänslan inte mycket att göra med de annars relevanta aspekterna osunda kroppsideal och generell utseendefixering, utan grundar sig helt på att andra bestämt att jag ska ta del av sexuellt laddade bilder på kvinnor som visar upp sig och att deras rätt att fatta det beslutet är så självklart. Så självklart att beslutet fattas om och om igen, i reklamkampanj efter reklamkampanj, i Sveriges offentliga miljöer.