Man fick sig ett riktigt färgbad vid Norr Mälarstrand i morse. Efter obligatoriska Naturmorgon – i dag från snöiga Jokkmokk, jag blev lite avis – gick jag ner till vattnet lagom till soluppgången, utan att veta om det skulle bli någon märkvärdig sådan, men ljuset utanför fönstren var lovande.

Ingen snö, förstås, men för en gångs skull den här mjäkiga vintern var det i alla fall vit frost på mark och tak.

Jag satte på mitt nya favoritstycke, ur Dvořáks 9:e symfoni, som jag skrev om häromdagen, borstade bort lite frost från en bänk på bryggan snett nedanför Kungsholmstorgs allé och satt och lyssnade och tittade en liten stund. Det var inte särskilt kallt och jag hade till och med stjälpt ner en andra kopp frukostte i en termos att värma mig lite extra med.

Det där som det har skrivits om på sista tiden, att de vackra röda himlarna över Stockholm har med föroreningar att göra, väljer jag att inte tänka så mycket på en sådan här morgon.