Varför det står en flyttkartong och fyra kassar med kläder och prylar i min hall? För att jag vill ge bort en TV-bänk till Myrorna. De kommer och hämtar om man utöver en möbel också ger motsvarande tre flyttkartonger med kläder, husgeråd eller annat, och eftersom jag inte kunde komma upp i den mängden själv har jag tagit hjälp av Lena. Så i kväll har vi forslat utrensade kläder på bussen mellan Söder och Kungsholmen. Eventuellt får jag lov att hämta ytterligare prylar hos vänner innan hämtning kan ske – vilket ändå är enklare för mig än att forsla en TV-bänk med glasdörrar. Man gör vad man kan när man bor i innerstan utan bil.
Kategoriarkiv: Text
MMLXXIX Pågående läsning
Hade för ovanlighetens skull mötesfri tisdagsförmiddag och tid att fortsätta läsa tegelstenen Shantaram. Vilket inte hindrade mig från att låna The Book of Aron av Jim Shepard och börja läsa den under eftermiddagens lugna pass i tidskriftsavdelningens informationsdisk, vilket har att göra med att jag de senaste kvällarna läst kanske första fjärdedelen i den nyutkomna svenska översättningen, Arons bok, och blivit galen på osammanhängande meningar. Är det likadant i originalet? Undersökningen är igång. Dessutom har jag fått ett reserverat ex av Jonas Karlssons Jag är en tjuv som tveklöst ska läsas – jag är supernyfiken – men när, och är det motiverat att ha den hemma när reservationskön är lång? Egentligen inte, men nu har jag det ändå.
MMLXXIII Hur mycket ska man stå ut med på en tunnelbaneperrong?
Hamnar framför Calvin Kleins underklädesreklam med porrestetik i väntan på tunnelbanetåget. Känner en olustig blandning av uppgivenhet – inför ett samhälle som i teorin värnar människors värdighet – och ren och skär genans inför de gigantiska bilderna jag inte kan backa ifrån. Undrar vad killen på min ena sida tänker, och de två småflickorna på min andra. Och alla som kommer från länder där man inte som i Sverige härdas av dagliga visuella sexualiseringsbudskap.
Man kan säga mycket om reklamens sexuella objektifiering av människor, nästan alltid kvinnor, och vad forskningen visar att den gör med oss. Man kan anmäla en reklamkampanj som brytande mot etiska regler, vilket bedöms utifrån bestämda parametrar. Jag tänker också på Babel-intervjun med deckarförfattaren Denise Mina, som sa att Stieg Larsson skulle ha avskytt filmatiseringen av Män som hatar kvinnor, eftersom det grymma sexuella övergreppet mot hjältinnan där framställs med pornografiska grepp, vilket Denise Mina beskrev genom att peka på vissa kameraperspektiv och fokuseringar i filmsekvensen.
Det finns säkert ytterligare sätt att tekniskt analysera fyra stora affischer på halvnakna kvinnor, och det är bra att det görs, att psykologiska och samhälleliga konsekvenser och bildmässiga definitioner slås fast, en nödvändighet om man vill komma fram till vad som är okej och inte okej och varför det är så.
Själv är jag – just här, just nu – hundra procent subjektiv. Handlingen att konsumera pornografi är detsamma som att titta på den, och hur ska man värja sig där nere på tunnelbaneperrongen? Jag upplever bildernas närvaro så nära min blick som att jag obönhörligt – av SL och klädmärket – utsätts för ett fysiskt tvång att ta del av ett sexuellt budskap. Med risk för att vattna ur viktiga ord känner jag mig drabbad av ett övergrepp och en kränkning av den frihet jag har rätt till på en offentlig plats.
Det finns säkert många där ute som skulle tycka att jag överdriver. Det finns säkert också instanser som kan tala om för mig att definitionerna av yttrandefrihet och av fällbara etiska övertramp ogiltigförklarar min instinktiva reaktion. Men faktum kvarstår – där står jag tillsammans med ett antal stockholmare och inhemska och utländska stockholmsbesökare och betraktar fyra kvinnor i storformat som med utmanande ansiktsuttryck och poser visar upp privata kroppsdelar, eventuellt lätt skylda av spetsunderkläder. Jag skulle kunna skratta åt en sådan bisarr nutidsföreteelse, eller känna vrede över det moraliska förfallet, om jag inte hade drabbats av ett tungt och sorgset slags skam. Jag vill inte stå och titta på halvnakna kvinnor i tunnelbanan och jag vill inte stå och titta på andra som står och tittar på halvnakna kvinnor. I mitt fall har obehagskänslan inte mycket att göra med de annars relevanta aspekterna osunda kroppsideal och generell utseendefixering, utan grundar sig helt på att andra bestämt att jag ska ta del av sexuellt laddade bilder på kvinnor som visar upp sig och att deras rätt att fatta det beslutet är så självklart. Så självklart att beslutet fattas om och om igen, i reklamkampanj efter reklamkampanj, i Sveriges offentliga miljöer.
MMLXXII Morfar
Möte på Östermalms bibliotek, lunch i Stadsbibliotekets lunchrum, ett meddelande från mamma om att morfar var riktigt dålig, schemaläggning inför eftermiddagens pass, jag skulle börja i Facksal 4, fyllde en kopp med tevatten från kaffeautomaten, tog en tepåse, gick ner till salen, ställde ifrån mig koppen i en hylla bakom disken och glömde bort den, tog en första fråga. Sedan dog morfar.
Strax efter att jag fått meddelandet, innan det hann sjunka in, kom en besökare fram med ett ganska långt ärende. Sedan satte jag upp skylten om att disken är obemannad. Stängde in mig i vilrummet. Ringde mamma. Samlade mig. Gick tillbaka till disken. Upptäckte att jag inte samlat mig ordentligt. Gick till mitt arbetsrum.
En stund senare var det bara att fortsätta med arbetsdagen som vanligt. ”Nu är morfar hemma hos Herren”, hade mamma skrivit. Morfar fyllde 87 i juni och har haft kroniskt ont i kroppen i många år, men jag såg honom inte som särskilt gammal. Jag tyckte inte att han såg så gammal ut. Han läste mycket och även om han ofta pratade om hur ont han hade pratade han också med stor entusiasm om det han läste, alltid med koppling till kyrka, tro och förkunnelse.
Den näst senaste uppdateringen på mormors Facebook-sida handlar om deras 64-åriga bröllopsdag. Den senaste, en dryg vecka gammal, om att hon har en fantastisk man i sitt liv.
Jag skulle kunna fylla mycket utrymme med mammas berättelser om när hon och hennes sex syskon var barn, och mina egna minnen, förstås, även om jag och min familj alltid bott långt från mormor och morfar i Västerbotten.
Nu har inte morfar ont längre. Och så småningom ses vi igen, hos vår gemensamma Pappa.
MMLXV Den tyska praktikanten Pia
Under en lätt hysterisk eftermiddag på Stadsbiblioteket har jag varit handledare åt en ung, tysk praktikant. Hon läser till bibliotekarie hemma i Tyskland och har nu en lång praktikperiod på olika bibliotek i Stockholm, med start i går i vårt stora, komplexa hus. Jag måste säga att hon är den bästa sortens praktikant, att hon inte talar svenska ligger henne i fatet, förstås, men hon är både intresserad och arbetsvillig och lär sig snabbt. Så hon fick jobba.
Vi började i Facksal 4 – humaniorasalen – och den allra första frågan, om vårt wifi, snurrade jag till totalt med fel svar och dålig koll på rutinerna. Sedan gick det bättre. Vi tog oss an en tjock bunt papper – ”plocklappar” med vår interna lingo – som vart och ett ska stickas in i rätt bok som ska skickas iväg till ett annat bibliotek där den är reserverad. Jag visade hur man letar i hyllorna, kollar signum, författare, titel, etikettnummer, och trots att vi inte har samma klassifikationssystem i Sverige och Tyskland var praktikanten Pia närapå fullfjädrad bokplockare inom fem minuter.
Jag tror hon förstår lite svenska, men det gick inte att hänga med i vad besökarna ställde frågor om, så efter att Pia kikat över axeln när jag sökte i katalogen och hängt på när jag tagit med besökare till hyllor förklarade jag vad saken gällt. KBT-terapi. Hur barn påverkas av föräldrars skilsmässor. Hur man förbereder sig inför högskoleprovet (med påföljande förklaring av vad högskoleprovet är). Sedan kom mannen som klagade över hur få böcker vi har på franska av en viss författare och att vi saknar de berömda golfböckerna av en annan, varpå han envist föreläste om denna golfexpert, och det spelade ingen roll att jag försökte avbryta. Man får trots allt beundra folks engagemang i all deras påstridighet. När han frågat vem den ”förtjusande assistenten” var och jag svarat att det var en praktikant från Tyskland involverade han också henne genom att övergå till engelska.
Och så hade vi den till åren komna geologiprofessorn, som dök upp när Pia och jag flyttat till Facksal 2. Han bad att få fram en stor kartong med ett lösbladssystem med kartor och geologisk information och skulle ha dessa gigantiska blad kopierade i flera exemplar och växelvis i svartvitt och färg. En yngre besökare utan käpp hade fått sköta sig själv i kopieringsrummet, men i det här fallet följde jag med och skötte kopierandet efter farbrorns instruktioner, medan han satt på en stol och upplyste mig om istider och rullstensåsar. Pia hade beredvilligt tagit hand om bokplockandet i salen, och när jag tyckte att jag varit borta ganska länge och insåg hur lång tid kopieringen skulle ta gick jag tillbaka en sväng och kollade läget. Stackars Pia stod i disken och fick frågor, som det av naturliga skäl inte var så lätt att besvara. Jag sa att jag behövde ägna mer tid åt farbrorns kopiering och att hon gärna fick vara i salen om hon ville, men annars kunde vi bara sätta upp skylten om att det inte var någon bemanning just nu. ”Sätt upp skylten!”, sa Pia. Hon följde med till kopieringsrummet, professorn vände sig till henne och berättade entusiastiskt om vad kartorna föreställde, tills jag fick en syl i vädret och talade om att hon pratar engelska. Inga problem, han bytte bara språk och fortsatte. Efter ytterligare en lång stunds kopiering överlät jag arbetet åt Pia för att själv kunna ta frågorna i salen.
Å ena sidan kunde jag tyvärr inte tillåta mig att ta ett break i disken under det fyra timmar långa passet för att läsa och besvara mail, eftersom jag ville hålla praktikanten sysselsatt, men å andra sidan fick jag en massa hjälp med praktiska uppgifter som annars inte låg på någon annans bord än mitt eget. Och så fick vi ändå en kvarts rast, när en av vikarierna kom och löste av oss, så vi flydde det augustikvalmiga huset och satt på en bänk utanför. Jag frågade lite mer om hennes bakgrund och hon berättade att hon kommer ifrån södra Tyskland. ”I södra Tyskland hälsade jag på vänner för tre år sedan”, sa jag, ”de bodde då utanför Breisach.” ”Det är det området jag kommer ifrån!”, sa Pia. Vi tittade på Google-kartan. Gündlingen, det lilla samhälle där Victoria och Markus bodde, ligger en timmes bilväg från Pias hemort Titisee-Neustadt.
MMLXIII Balkongmusik
För övrigt blev jag så nöjd med den softa balkonghängspellistan som stod på shuffle och repeat under gårdagskvällen att jag har lyssnat vidare på den i dag.
MMXXX Måste bara läsa krigsdagböckerna snart
De senaste dagarna har det stått två reserverade exemplar av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 i hyllan vid informationsdisken på Östermalms bibliotek, exemplar som alltså ska hämtas av andra, men som jag har smygläst lite i under lugna stunder. Alltså, vilken skatt. Förutom att krigsutvecklingen blir påtaglig och begriplig – så begriplig den kan bli – i all sin tragik får man den lindgrenska skärpan och kvickheten på köpet.
Ur dagboksanteckningen 7 december 1939: ”Finland har vädjat till Nationernas Förbund men Molotov vägrar att delta i någon konferens. Ryssland är inte i krig med Finland, påstår den lille raringen, di håller bara på att befria det finska folket, som trilskas och vägrar låta sig befrias.”
MMXXIII Lyssningstips – NK för länge sedan
På sista tiden har jag läst om modehistoria i Stockholm för Stockholmskällans räkning och ett återkommande inslag är förstås NK. I samma veva upptäckte jag att Centrum för näringslivshistoria lagt upp ett antal poddavsnitt i Stockholmskällan, varav ett handlar om NK:s historia, om hur både mer och mindre bemedlade stockholmare gick runt och tittade på varor i montrar, köade för att se den redan tidigt spektakulära julskyltningingen och åkte rulltrappa, Sveriges första.
MCMLXXXVI Jobbhelg
Både Salomon och jag delar vår arbetstid mellan Stadsbiblioteket och Sture bibliotek, och på Sture bibliotek har vi båda haft ambitionen att få en mängd arbetsuppgifter utförda de dagar vi är schemalagda där utan att riktigt lyckas. Men den här helgen! Nu skulle vi vara effektiva, hade vi bestämt, fullt fokus. Gårdagen började med ett långt samtal om den pågående biblioteksdebatten (eftersom vi inte setts på ett tag var vi tvungna att börja nästan från början), vi kom in på våra respektive semesterresor och googlade fram massor av bilder på Dubrovnik, pratade om Sebbe Staxx, vars självbiografi jag läser, hamnade därigenom i Stockholms nattliv och ägnade en bra stund åt att studera bilder från och information om Sturecompagniet.
Inte vår mest effektiva dag, med andra ord. Vi försökte rättfärdiga vårt beteende (biblioteksdebatten behöver ventileras kolleger emellan, information om resmål är en del av Sturebibblans litteraturutbud och alltså ett ämne som ingår i omvärldsbevakningen, Sebbe Staxx likaså, och Sturecompagniet … ja, vi studerar helt enkelt lokalsamhället och föreningslivet) och så sa vi att i morgon – då!
Och faktiskt, i dag har vi pratat mindre, så vi har nog gjort mer.
MCMLXXXI En kines i Stockholm i början av 1900-talet och skateboardåkare i slutet
De två senaste böckerna jag lagt in som litteraturtips i Stockholmskällan har varit riktiga höjdare, på extremt olika sätt.
K’ang Yu-weis svenska resa 1904 är en liten bok utgiven 1970 som jag inte ens minns hur eller varför jag sökte fram i bibliotekskatalogen, men ett av ämnena vi satsar extra på i Stockholmskällan just nu är migration, och kinesen K’ang Yu-wei bodde faktiskt en tid i Stockholmstrakten. Boken skildrar hans första möte med Stockholm och Sverige, som han anlände till direkt från Norge. I början var det ganska underhållande att läsa om den kinesiska resenärens uppfattning om Norge som enkelt och tråkigt, vilket han befarat att Sverige också skulle vara, men så var inte fallet och hans lovord om Sverige, svenskarna och huvudstaden visste inga gränser! Här kunde man klippa ut något skojigt citat, tänkte jag, men så småningom kändes jämförelserna mellan norrmännen och de oändligt mycket mer utvecklade svenskarna tämligen osympatiska, så jag valde istället ett stycke text där Stockholm hyllas och Norge inte nämns. Men jämförelserna klingar snart av och beskrivningarna av de företeelser den mycket nyfikna K’ang Yu-wei ser och besöker i det tidiga 1900-talets Stockholm är riktigt intressanta och detaljerade utan att vara långrandiga.
Nyligen läste jag i en helt annan Stockholmshistorisk bok, från tidigt 1950-tal, att den som vill komma Stockholms historia nära bör ta del av utländska besökares reseskildringar från gångna tider. Deras geografiska utifrånperspektiv liknar vår tidsmässiga distans, på så sätt att de uppmärksammar och skriver ner det vardagliga som en tidsresenär också skulle ha noterat, men som 16- eller 1700-talets stockholmare själva inte skulle få för sig att dokumentera, och som vi därför inte så lätt hittar i inhemska texter från den tiden.
Här hittas litteraturtipset om K’ang Yu-weis svenska resa 1904. För övrigt trodde jag att kinesen i fråga var en vanlig, okänd kille som råkade gilla att se sig om i världen, men jag hade fel.
Nästa bok jag tog mig an var Sheraton years : Stockholm skateboarding 1990-1999, en fotobok som på sitt sätt kunde vara intressant, men som inte riktigt hade tillräckligt talande, bra bilder, enligt min uppfattning, för att de skulle kunna stå helt för sig själva utan vidare information om sammanhanget. Det fanns en text där i boken, i pyttestil på stora uppslag, precis så där otillgängligt utformad som fotoböckers texter brukar vara, och innehållsmässigt brukar de inte heller engagera något vidare, men det här visade sig vara ett undantag. Skateboardåkaren som stod bakom texten var inte bara insatt i ämnet utan en skribent på riktigt, och det han skrivit var inte bara läsbart utan riktigt bra. Den som vill ha en kort men personlig sammanfattning av vad som hände med skateboardkulturen i Stockholm i skarven 1989/1990 och de kommande åren bör alltså läsa den här.
Theomis 