Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.