Etikettarkiv: Astrid Lindgren

MMXXX Måste bara läsa krigsdagböckerna snart

De senaste dagarna har det stått två reserverade exemplar av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 i hyllan vid informationsdisken på Östermalms bibliotek, exemplar som alltså ska hämtas av andra, men som jag har smygläst lite i under lugna stunder. Alltså, vilken skatt. Förutom att krigsutvecklingen blir påtaglig och begriplig – så begriplig den kan bli – i all sin tragik får man den lindgrenska skärpan och kvickheten på köpet.

Ur dagboksanteckningen 7 december 1939: ”Finland har vädjat till Nationernas Förbund men Molotov vägrar att delta i någon konferens. Ryssland är inte i krig med Finland, påstår den lille raringen, di håller bara på att befria det finska folket, som trilskas och vägrar låta sig befrias.”

MCMXXVIII Britt-Marie lättar sitt hjärta

Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.

MXXVI Melker Melkersson

MelkerVarför finns det ingen fan club för Melker Melkersson? Eller en Facebook-sida, allra minst? Jag och Jenny F fortsätter vårt Saltkråkan-maraton – den senaste träffen var den fjärde – och så här med vuxna öron och ögon kan jag visserligen många repliker och miljöer utantill, djupt inbäddade som de ligger längst in i hjärnan, men samtidigt är allt lite annorlunda.

Nu när jag till exempel har läst Astrid Lindgrens fantastiska böcker om Kati och annat hon skrivit för ungdomar och vuxna har jag en helt annan känsla och känslighet för hennes stil. Och farbror Melker är ju så nära besläktad med både Kati och kanske Astrid själv. Tokrolig när han trillar i sjön, upprörd men ändå snäll när han ryter till åt den retsamma Tjorven, hjärtslitande uppriktig i kärleken till familjen – och hejdlöst underhållande när han häver ur sig de mest välformulerade repliker med matchande mimik. Hade det funnits en Melker Melkersson-sajt hade jag kunnat hämta lämpliga exempel därifrån, men nu finns det mig veterligen ingen sådan och jag vill inte riskera att citera fel ur minnet. Säg till mig när den sajten finns.