MMLXV Den tyska praktikanten Pia

Under en lätt hysterisk eftermiddag på Stadsbiblioteket har jag varit handledare åt en ung, tysk praktikant. Hon läser till bibliotekarie hemma i Tyskland och har nu en lång praktikperiod på olika bibliotek i Stockholm, med start i går i vårt stora, komplexa hus. Jag måste säga att hon är den bästa sortens praktikant, att hon inte talar svenska ligger henne i fatet, förstås, men hon är både intresserad och arbetsvillig och lär sig snabbt. Så hon fick jobba.

Vi började i Facksal 4 – humaniorasalen – och den allra första frågan, om vårt wifi, snurrade jag till totalt med fel svar och dålig koll på rutinerna. Sedan gick det bättre. Vi tog oss an en tjock bunt papper – ”plocklappar” med vår interna lingo – som vart och ett ska stickas in i rätt bok som ska skickas iväg till ett annat bibliotek där den är reserverad. Jag visade hur man letar i hyllorna, kollar signum, författare, titel, etikettnummer, och trots att vi inte har samma klassifikationssystem i Sverige och Tyskland var praktikanten Pia närapå fullfjädrad bokplockare inom fem minuter.

Jag tror hon förstår lite svenska, men det gick inte att hänga med i vad besökarna ställde frågor om, så efter att Pia kikat över axeln när jag sökte i katalogen och hängt på när jag tagit med besökare till hyllor förklarade jag vad saken gällt. KBT-terapi. Hur barn påverkas av föräldrars skilsmässor. Hur man förbereder sig inför högskoleprovet (med påföljande förklaring av vad högskoleprovet är). Sedan kom mannen som klagade över hur få böcker vi har på franska av en viss författare och att vi saknar de berömda golfböckerna av en annan, varpå han envist föreläste om denna golfexpert, och det spelade ingen roll att jag försökte avbryta. Man får trots allt beundra folks engagemang i all deras påstridighet. När han frågat vem den ”förtjusande assistenten” var och jag svarat att det var en praktikant från Tyskland involverade han också henne genom att övergå till engelska.

Och så hade vi den till åren komna geologiprofessorn, som dök upp när Pia och jag flyttat till Facksal 2. Han bad att få fram en stor kartong med ett lösbladssystem med kartor och geologisk information och skulle ha dessa gigantiska blad kopierade i flera exemplar och växelvis i svartvitt och färg. En yngre besökare utan käpp hade fått sköta sig själv i kopieringsrummet, men i det här fallet följde jag med och skötte kopierandet efter farbrorns instruktioner, medan han satt på en stol och upplyste mig om istider och rullstensåsar. Pia hade beredvilligt tagit hand om bokplockandet i salen, och när jag tyckte att jag varit borta ganska länge och insåg hur lång tid kopieringen skulle ta gick jag tillbaka en sväng och kollade läget. Stackars Pia stod i disken och fick frågor, som det av naturliga skäl inte var så lätt att besvara. Jag sa att jag behövde ägna mer tid åt farbrorns kopiering och att hon gärna fick vara i salen om hon ville, men annars kunde vi bara sätta upp skylten om att det inte var någon bemanning just nu. ”Sätt upp skylten!”, sa Pia. Hon följde med till kopieringsrummet, professorn vände sig till henne och berättade entusiastiskt om vad kartorna föreställde, tills jag fick en syl i vädret och talade om att hon pratar engelska. Inga problem, han bytte bara språk och fortsatte. Efter ytterligare en lång stunds kopiering överlät jag arbetet åt Pia för att själv kunna ta frågorna i salen.

Å ena sidan kunde jag tyvärr inte tillåta mig att ta ett break i disken under det fyra timmar långa passet för att läsa och besvara mail, eftersom jag ville hålla praktikanten sysselsatt, men å andra sidan fick jag en massa hjälp med praktiska uppgifter som annars inte låg på någon annans bord än mitt eget. Och så fick vi ändå en kvarts rast, när en av vikarierna kom och löste av oss, så vi flydde det augustikvalmiga huset och satt på en bänk utanför. Jag frågade lite mer om hennes bakgrund och hon berättade att hon kommer ifrån södra Tyskland. ”I södra Tyskland hälsade jag på vänner för tre år sedan”, sa jag, ”de bodde då utanför Breisach.” ”Det är det området jag kommer ifrån!”, sa Pia. Vi tittade på Google-kartan. Gündlingen, det lilla samhälle där Victoria och Markus bodde, ligger en timmes bilväg från Pias hemort Titisee-Neustadt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s