I går ringde jag till Söderbokhandeln, i dag levererades den bok jag önskade (vår majbok i bokcirkeln) personligen till dörren. 142 swishade kronor. ”Vill ni ha kvar er lokala bokhandel i morgon – stöd den idag!” utropar de och erbjuder under den pågående krisen egenutförd leveransservice i centrala Stockholm och billig postleverans i övriga landet. Den här nöjda kunden hoppas verkligen att affärerna går hyfsat.
På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan nämnde en av deltagarna att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.
Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.
Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och när den nya kommer blir det förmodligen rusning.
Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – särskilt som det handlade om något vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.
I drygt två år låg ett inplastat programkort från Boxer i en skokartong i det här skåpet, men sedan i kväll sitter det i digitalboxen. Det tog nog inte mer än en halv minut att få igång TV-skrället den här gången – jag har testat då och då de senaste åren – men att bläddra mellan kanaler var inte enkelt och fråga mig inte varför det är en svart ram kring bilden, bildformatet verkade totalt orubbligt. Men mission accomplished, jag lyckades se och höra konserten från Berwaldhallen. Dekoren framför skärmen fick stå där den stod.
Till vardags kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att bry mig om TV:n, utan fortsätta att använda Boxer Play på mindre skärmar.
Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.
Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.
”Don’t log off” är ett program på BBC Radio 4 vars avsnitt finns bland kortdokumentärerna i The Documentary Podcast från BBC World Service. Programledaren Alan Dein har titeln ”oral historian” och programmet består av att han ”connects with strangers across the world via social media, exploring the things that unite people across cultures and borders”. Det är som ett bakvänt och förfinat ring-in-program där programledaren tar kontakt med en uppsättning personer ute i världen och intervjuar dem. Om det bara görs på rätt sätt är historier från vanligt folk fantastiskt intressant.
Den här gången handlade det om hur olika personer drabbats av coronakrisen, allt från inställda resor till svält på gatan, blandat med exempel på medmänskliga initiativ. Rapporterna kom bland annat från Grekland, Iran och Bangladesh.
Jag måste lära mig – äta äppelmunk först, ta på läppglans sedan.
Konserthuset har numera en app! Höjden av kulturlyx är att mitt i vardagen bläddra fram en konsert som verkar spännande och låta mobilen ligga på köksbänken och spela upp musik i världsklass, som man hör och då och då kastar en blick på medan man hackar lök.
Man skulle, som sagt, kunna fylla hela dagarna med digitalt publicerad kultur nu i coronatider och först i dag har jag tittat in på stängda Stadsmuseet, som sänder små livefilmer, eller bjuder in till ”livefika”. En tidigare Stockholmskällekollega filmade en annan tidigare Stockholmskällekollega, som presenterade den sovande Katarina Bökman, en av många väldigt naturtrogna dockor i museets utställningar. Den verkliga Katarina Bökman var gift med bokbindare Hans Bökman och när han dog, i samband med Stockholms blodbad, gifte hon om sig med en man som tog över inte bara Hans hustru, utan också hans affärsverksamhet. När hon även miste make nummer två gjorde hon samma sak en gång till. Fenomenet, populärt på 1500-talet, kallas ”änkekonservering”.
På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.
Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.
Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.
Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.
Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.
Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.
Theomis 