Kategoriarkiv: Bild

CDLXXXVIII Event för kulturförvaltare

I eftermiddags travade jag rakt in i Kulturhuset från Plattan-entrén, men mötte några kolleger som sa att vi visst skulle gå in på gatuplan. Och där var den, jättekön som ringlade längs med övre delen av Sergels torg. En nyfiken tjej frågade vad det var som hände på Kulturhuset och jag vet inte vad hon hade gissat, en världsstjärna på besök eller något som delades ut gratis till de 500 första besökarna, men kön utgjordes av medarbetare i Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar, och vi skulle på ett seminarium.

Det var startskottet på ett samarbete mellan kommunerna, ”Kultur för alla” lyder mottot, och jag blev inte jätteupplyst om hur projektet kommer att ta sig uttryck i just min verksamhet, eller över huvud taget, faktiskt, men att programmet avslutades med Babsan och La Dolce Vita var ju skojigt. Bakgrundsdansare i Babsans enorma boa är ingen mindre än Stockholms kulturförvaltnings direktör Berit Svedberg.

CDLXXXVII Hedda Gabler-premiär

Den 26 juni köpte jag två biljetter till gårdagens Hedda Gabler-premiär på Dramaten. Vad arg jag hade blivit om jag blivit sjuk eller fått något annat dumt förhinder. Men nu var jag på plats, och den andra biljetten gick till Jenny F. Som vanligt behövde jag hjälp med kändisspottingen – en av få saker jag tycker är roligt samtidigt som jag är usel på det – och Jenny pekade ut Fredrik Skavlan, Marie-Louise Ekman, Yukiko Duke med flera, och Reine Brynolfsson, som satt i närheten av oss, såg jag alldeles själv (men så var han också på Riche förra söndagen, travade med angelägen blick och snabba rörelser in genom dörren samtidigt med mig och Sofia och letade efter någon han kände).

Det var röd matta och marschaller och allmänt festlig stämning. I pausen var marmorfoajén knökfull av människor som ville se och synas.

Själva pjäsen? Ja, vad ska man säga. Maria Bonnevies insats uppskattade jag, somliga andra medverkande var obegripligt dåliga, så där så man undrade om dåligheten var medveten eller inte, och tyvärr tyckte jag heller inte alls om hur historien berättades. Framför allt var pjäsen för kort, händelseförloppet och alla vändningar i relationer, avslöjanden och känsloskiftningar var så komprimerade att reaktionerna och de påföljande händelserna aldrig blev trovärdiga. Jag fick känslan av att man tänkt att Hedda Gabler är en klassiker, alla vet hur det går, så vi struntar i att berätta historien och lägger krutet på några dramatiska höjdpunkter och en fräck scenografi. Pistolskyttet lyftes fram, i pappersbränningsscenen brann riktiga lågor, i relationen mellan Hedda och hennes make fanns ganska mycket – elak – humor och dekoren utgjordes av stora, slående ceriserosa soffor. Det var ungefär vad som fastnade i minnet, förutom kläderna, som var sobert svarta och grå och delikata ihop. Heddas klänningar, särskilt det långa, svepande numret, i mörkgrått upptill och ljusgrått nertill, var kanske det starkaste kortet i hela föreställningen.

Den sammantagna upplevelsen är jag inte alls besviken på, vi hade trevligt, stämningen var god och skådespelarna fick massor av blommor, men särskilt eftersom jag själv inte var speciellt imponerad av vad man gjort med Hedda Gabler är jag väldigt nyfiken på vad andra tyckt. Nu ska jag läsa recensioner.

CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)

CDLXXXIV Julbord för hemlösa

Gårdagens julbord för hemlösa får man väl säga blev en succé. Vi var rekordmånga medhjälpare i Korskyrkans lokaler – omkring 30 totalt under dagen – och kanske kan man gissa på 300 gäster. Och maten tog inte slut den här gången, utan vi kunde till och med dela ut matlådor.

Tova är en av de bästa på att ta med vänner till hemlösluncherna, och vid förra tillfället hade hon med en kollega som stod i köket och hjälpte till för första gången. Den här gången var kollegan tillbaka med runt tio personer ur sin kör. Körmedlemmarna hjälpte till med diverse förberedelser och växlade sedan mellan att stå på nedervåningen och övervåningen och sjunga julsånger a capella. Väldigt fint och stämningsfullt.

Nästa tillfälle är 14 januari. Kom! Det finns arbetsuppgifter för alla – laga mat, servera, diska, städa eller bara sitta ner och prata.

image

image

image

image

CDLXXXIII Maxat torsdagsdygn

image

imageDet blir riktigt sena kvällar just nu, men värst i veckan var nog torsdagen med 21 vakna timmar. Nätterna till onsdag och torsdag blev det hastigt påkommen övernattning av Martina från Örebro – självklart ställde man upp och erbjöd en soffa, samtidigt som det blev ett tillfälle att ses, åtminstone ett par korta stunder, och det förde också med sig en väldigt tidig torsdagsmorgon, då Martina gick hemifrån vid tjugo över fem (och skulle ta tunnelbanan till Rådmansgatan men var vid Medborgarplatsen när hon ringde och undrade åt vilket håll Birger Jarlsgatan låg, men det är en annan historia).

Efter den tidiga morgonen, med mitt hittills enda sedda julkalenderavsnitt, och efter arbetsdagen på Sturebibblan och efter Bar Central-besöket med kollegerna gick jag vidare till Clarion och dess Upstairs Bar för att höra Hördegårds Fyra, där Korskyrke-Johan ingår. Det blev en väldigt trevlig avrundning på kvällen, med den märkliga känslan att gå in på ett ställe där jag aldrig tidigare varit och kunna heja på en hel massa personer i soffor och fåtöljer, alla med anknytning till Korskyrkan.

När jag kom hem skrev jag och Lena W, som då precis hade landat på Arlanda, några kommentarer till varandra på Facebook. Samtidigt som jag välkomnade henne hem från London mitt i natten började jag räkna efter hur många timmar jag varit uppe och igång. Men ibland vill man egentligen inte veta.

CDLXXXI Bar Central på Skånegatan

På tunnelbanan på väg till Bar Central läste jag en recension i Svenskan med den för hela artikeln talande rubriken ”Köttbergen tar över”. Visserligen har jag kikat nyfiket när jag har passerat stället på Skånegatan – det ligger ju mitt bland mina Söder-favoriter, Urban Deli, Sardin, Gildas rum – men det har aldrig blivit mitt förstahandsval och har haft rätt dåliga chanser. Därför är det bra när andra bestämmer. Centraleuropeiskt influerade Bar Central var ett naturligt alternativ när tre från Sture bibliotek (jag, AnnCharlotte och Salomon) skulle äta med två från tyska Goethe-institutets bibliotek (Maria och Stefan, Stefan med sch-ljud). Jag valde ungersk pörkölt med lamm och en liten skål bredvid med ett slags klimp i avlånga små bitar. Inte en grönsak eller något annat uppiggande i sikte, bara kött, sås och klimp, men väldigt mustigt och gott. I övrigt fanns på bordet tre portioner spätzle (typ pasta) och något som jag tror var en wienerschnitzel.

Inredningen var murrig, institutionskantig och rå, med spånskivor och metallister kombinerade med en mörkt grön nyans och lite glas och kakel.

Men bäst var förstås sällskapet. Vi har ett vårprogram att planera, men pratade inget om det, däremot mycket om våra respektive intressanta och udda besökare. Vi har en hel del småknasiga damer, de en hel del småknasiga herrar. Något slags dejtingarrangemang fördes på tal.

Några riktiga köttberg förekom egentligen inte på vårt bord, men väl på bordet bredvid. Nu läste jag följande formulering i På stan-recensionen och misstänker att det var just vad vi upplevde: ”På en surkålsbädd tronar ett gigantiskt fläskben med knaperstekt svål, så imposant att kringsittande gäster vänder sig om.”

CDLXXX Bibelspelet

imageBibelspelet – som TP fast med jättesvåra bibelcitat – hemma hos mig i kväll. Sara briljerade med många och skiftande kunskaper, medan vi övriga i hemgruppen var mer eller mindre mediokra. Någonstans nära nästa termins slut får vi planera in en kväll då vi tar revansch på oss själva, för man blev ruskigt taggad att plugga. (Fast att kunna mer behöver inte nödvändigtvis betyda att man har roligare – flera av oss skrattade så att vi grät.)

CDLXXIX Italienska kulturinstitutet och vi

I morse hade jag ett kort möte med Italienska kulturinstitutets direktör Paolo Grossi på Sturebibblan. Han började med att plocka fram en hel trave publikationer som vi fick som gåva, hela deras utgivning av både böcker och tjocka tidskrifter. Förra sommaren satt jag på balkongen och läste en artikel i Svenska Dagbladet om kulturinstitutschefen som sörjde det knappa utbudet av italiensk litteratur och övrig kultur i Sverige och på svenska och bestämt sig för att göra något åt saken. Redan då hade jag funderingar på hur vi skulle kunna samarbeta, och nu har vi planer på ett italienskt gästspel på Sture bibliotek i mars.

CDLXXVIII Tre dagar, fyra program

imageJo, det ser ungefär ut som i går, till och med några åhörare var desamma, men innehållet var helt annorlunda.

Och nu tar jag dem i ordning, Sturebibblans senaste program, tre dagar i rad. I söndags kom Berit Engdahl och pratade deckare, först en historisk exposé och därefter tema Stockholm. (Den stockholmsdeckare jag blev mest sugen på var Vic Sunesons Vem av de sju?, som man hör talas om i de här sammanhagen då och då, eftersom historiens mord äger rum i facksal 4 på Stadsbiblioteket.) Efter bokpresentationerna blev det frågesport om olika författare, huvudpersoner, miljöer och annat, och hur många rätt man hade kunde man hålla för sig själv, för vi alla fick pris. Berit hade nämligen med sig en stor trave nya och äldre böcker att ge bort, så det var bara att välja. Jag tog både en tunn Roberto Saviano och en gammal Agaton Sax-bok, som Berits pappa är upphovsman till.

Så i går hade vi årets julboktipskväll. Maria Bäckström från Goethe-institutet, Tiffany Alnefelt från The English Bookshop och Louise Herb från Pocketshop berättade om en rad olika nyheter och favoriter, och ett nytt inslag var att Marias pojkvän Martin medverkade som uppläsare, både i början och slutet av programmet. Väldigt effektfullt. Jag hade gjort i ordning en jullåtlista som jag drog igång i högtalarna under tiden folk kom in, vilket hade varit ett mysigt inslag om jag inte hade råkat sätta en rivig Chicago-låt på repeat utan att märka det, och den var inte ens särskilt julig. Men till efterminglet hade jag fått ordning på uppspelningen, så under glöggdrickandet och pepparkaksknaprandet och clementinskalandet hade vi Ray Charles, Diana Krall, Chet Baker och andra i bakgrunden. Folk minglade som aldrig förr, stod och pratade i olika grupperingar och bläddrade i bokpresentatörernas böcker. Bland besökarna fanns också en bibliotekarie från Arkitekturmuseets bibliotek, som vi planerar ett samarbete med i februari. Information kommer så småningom.

I kväll avslutades den här kavalkaden med två program i följd. Det första kallades på affischen ”Nobelnovell” och hölls under bibliotekets sista öppettimme. Det var de två redaktörerna för årets utgåva av Noveller för världens barn, Gun Ekroth och Christian Reimers, som pratade om boken och dess innehåll och skådespelaren Torsten Wahlund (Peter i Saltkråkan) som läste valda berättelser ur den, bland annat Tomas Tranströmers Göken. Man vet aldrig hur en uppläsning faller ut, kommer man att höra ordentligt, sitter folk obekvämt på de ryggstödslösa bänkarna, ska det bli något högljutt utrop på tunnelbanestationen, kommer folk att ränna runt i biblioteket på ett störande sätt? Men det gick väldigt bra, uppläsningarna var så proffsigt utförda att hela publiken satt andäktigt lyssnande och verkade hänga med i alla svängar.

Sist ut var läsecirkeln om Jhumpa Lahiris novellsamling Främmande jord. Jag och kollegan Carolinn ledde den och Gun och Torsten stannade kvar och var med även på cirkeln. Totalt var vi sju personer. Visserligen svävade samtalet ut ganska långt i olika riktningar, men en del diskussion blev det om bokens olika utvandrade indiska familjer som försöker uppfostra sina barn på en ny plats, framför allt i nordöstra USA. Jag hade kunnat dissekera novellerna mycket längre och mer ingående, de olika parallellerna kring arrangerade kontra självvalda äktenskap, vikten av utbildning, eventuella cementerade fördomar om vad indiska föräldrar strävar efter för sina barns del. Men så är jag också detaljläsare.