Ytterligare lite reklam för Söderhöjdskyrkans onsdagsmässor i vår, nu när jag fått reda på datumen. Den som vill lägga en kvällstimme mitt i veckan på att stilla sig inför sin skapare, sjunga (eller lyssna på sång), höra en predikan, ta nattvard, kanske tända ett ljus, kan göra det kl. 20.00 på onsdagarna 25 januari, 22 februari, 21 mars, 18 april och ett hittills okänt datum i maj.
Kategoriarkiv: Bild
CDXCIX Slut för i år med gamla och nya gänget
Efter hemgruppsskiftet i början av förra året träffar jag inte mitt gamla gäng så mycket, tråkigt nog, men jag är inte den som är den, jag bjöd helt sonika in mig till deras julavslutning. (För nytillkomna läsare är hemgrupper vad vi kallar Korskyrkans mindre grupper som ses hemma hos varandra varje eller varannan vecka, ett oslagbart forum för existentiella frågor som alla bör ha – och har! – tillgång till. Vem som helst är välkommen att ansluta sig.)
Avslutningen ägde rum hos familjen Kuster i Sörskogen i Huddinge, där snön låg vit och vacker kring radhuslängorna. Vi drack glögg, åt gröt och skinkmackor, fikade lussekatter, pepparkakor och godis och bytte enkla julklappar under så stridslystna former att det skulle ha skrämt vilka snälla barn som helst. Nä, det är förresten inte sant, det var två snälla barn närvarande, och de fick varsitt paket med leksaker som de lekte med medan vi vuxna hängav oss åt den rätt taskiga julklappsleken med näbbar och klor och skrän och tjuvnyp. Jag blev i alla fall nöjd, jag fick en stor chokladtomte och en inte fullt så stor men stor snögubbe i vit choklad.
Terminsavslutningen med min nuvarande hemgrupp kunde ha fått ett liknande upplägg, men blev istället helt annorlunda. Datumet, onsdag förra veckan, sammanföll nämligen med Söderhöjdskyrkans sista onsdagsmässa för terminen, och en omröstning avgjorde att vi gick dit. Det kunde inte ha blivit bättre. Vi pratade av oss på Wayne’s på Hornsgatan först och gick sedan bort till Blecktornsgränd och den fridfulla kyrkan. Den timslånga mässan bestod av sång, bön, predikan och nattvard i en innerlig, okonstlad atmosfär, och jag kan bara tala för mig själv, men det var precis det sammanhang jag behövde för att kunna stilla mig och fokusera på Jesus.
Det blir onsdagsmässa i Söderhöjdskyrkan en gång i månaden även nästa termin. Gå gärna. Tröskeln är låg.
CDXCVIII Julkonsert med Bo Kaspers orkester
Nu tänkte jag vara lite kritisk, och det får jag vara, eftersom jag i grund och botten är väldigt förtjust i Bo Kaspers orkester, visserligen mest av ohejdad vana från mitten av 90-talet och framåt. Fortfarande är Ett & noll från Amerika (1996) deras bästa låt.
I kväll hade de sin andra och sista julkonsert på Chinateatern, och jag och Sofia var på den första för en vecka sedan. Det blev några klassiska julsånger, men mest gamla Bo Kaspers-favoriter, framförda med eller utan halvkrystade förklaringar om varför just den låten passar på en julkonsert. Just de gamla favoriterna gillade jag bäst, som Gott nytt år (som ju faktiskt är motiverad i sammanhanget), medan julsångerna påminde mig om varför jag inte riktigt älskar Bo Kaspers ohämmat. Sångrösten. Den är bra gnällig. Och Sankta Lucia och Sjömansjul på Hawaii har man hört så många schysta versioner av att Bo Kaspers tolkningar omöjligt kan bli favoriter. Tyvärr, ledsen, jag uppskattar försöket och gillar idén att en jukonsert bör bjuda på julsånger, men inte mer än så.
Konsertrecensioner är alltid kul att läsa när man själv varit på konserten, men nästan aldrig annars, tycker jag själv (mina musiktyckande vänner får ursäkta), för recensioner av musik och musikaliska framföranden är ofta så hopplöst subjektiva, det spelar absolut ingen roll hur mycket jag tycker om musik, jag får aldrig någon vägledning av att läsa vad andra tyckt om säg en ny skiva. Som konsument får jag nog säga att jag tycker lika mycket om musik som om litteratur, men medan jag undantagslöst bläddrar förbi musikrecensioner är recensioner av böcker högintressant läsning.
För att återgå till ämnet – dagen efter den första julkonserten recenserades den i Svenskan. ”En bra julkonsert bygger till stor del på mys och igenkänning och det är precis det som Bo Kaspers skickligt levererar. Fast inte bara mys, sångaren Bo Sundström älskar att framställa sig som disträ och vara lite lagom grov i munnen. Det fungerar också utmärkt denna afton i den fina Chinateatern.” Tycker recensenten, medan jag hela kvällen undrade hur i hela friden frontmannen kunde välja att använda ett sådant språk, samtidigt som han berättade att hans barn satt där och lyssnade.
Nästa mening: ”Det är bara hans förtjusning i att framställa sig som en lantis från Norrland (han bor ju i Stockholm) som i vanlig ordning blir lite påfrestande.” Inget exempel, ingen närmare förklaring. Det här var inget som störde mig.
Och på slutet: ”All eventuell kritik rinner dock slutgiltigt bort som stearin när gruppen vevar igång Yngve Stoors En sjömansjul på Hawaii.” Jaså? ”En julkonsert med denna sentimentala pärla från 1945 kan ju inte gå fel.” Nähä? ”Bo Kaspers gör den dessutom helt utan ironi.” Ja! Äntligen! Där är vi helt överens. Även om Sjömansjul-tolkningen inte blev min favorit var den klädsamt seriös.
CDXCVII Hemleverans
Har väntat på ett sådant där fri frakt-erbjudande från Netxtra och nu kom det. En udda blandning varor, främst av det tunga och otympliga slaget, är beställd. Men fortfarande väntar jag på det företag med hemleverans som faktiskt talar om i förväg när de tänker komma. Säg ett 30-minutersspann, det vore jag nöjd med.
CDXCVI Jul i förskott
För två veckor sedan gjorde jag det – såg Karl-Bertil Jonssons julafton (på YouTube) före julafton. Jag kunde inte låta bli. Jag resonerade som så att på julafton är det så mycket annat juligt så när man väl tittar på Karl-Bertil så är det så klart en höjdpunkt, men ändå en av många julupplevelser samma dag. Den 3 december var jag supertaggad. Och jag har inget emot att se den en gång till nästa vecka. Då måste det väl vara okej?
Och i dag har jag hört Benjamin Syrsa, eller Jiminy Cricket, sjunga When you wish upon a star. Men jag har inte tjuvtittat på Kalle Anka, utan fått hem Pinocchio från Lovefilm. Ungefär halva filmen hann jag med i kväll – och jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända! Det där med den växande näsan har inte varit än, så det vet jag kommer, men i övrigt är jag rätt blank.
Det är ganska fascinerande att den kom så tidigt som 1940. Ända sedan jag gick i skolan har jag velat göra en historisk tidslinje som tar upp just de saker jag är intresserad av, och sådant som kontrasterar på ett oväntat sätt. Som andra världskrigets utveckling, Disney-filmer, kända amerikanska julsångsinspelningar och mina mor- och farföräldrars liv kring år 1940.
CDXCIII Läsecirkel om Gaza : fotnoter till ett krig
I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.
”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.
Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.
Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.
* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?
CDXCII Upplyses på svd.se
Vad nu? Det här har jag helt missat. Och jag som tycker att jag hänger med i nyhetsflödet.
CDXCI Joe Saccos Footnotes in Gaza
Ett 400-sidors reportage med långtgående vetenskapliga ambitioner, presenterat i serierutor. Inget har tidigare gjort mig så intresserad av Gazaremsans historia.
Mer i morgon om Footnotes in Gaza och kvällens läsecirkel.
CDXC Tranströmer-gala
Att ta plats längst fram (eller näst längst fram, bakom den reserverade stolsraden) kan kännas fånigt när man kommer in i en nästan tom lokal, men man vet att man kommer att uppskatta det när lokalen väl är full. Jag och Sofia kom tidigt till evenemanget ”En kväll för Tranströmer” på Nalen och hade gott om tid att ta in inredningen och scenens utförande. Där stod bland annat en sådan där blank, svart panter i något mindre än naturlig storlek. ”Vilken ful hund”, sa Sofia.
Sedan drog hyllningskavalkaden igång, och så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lite hög. Skönt avslappnade Marcus Birro, kanske Tomas Tranströmers största fan, ledde kvällen från en fåtölj på scenens ena sida och kallade fram gäst efter oväntad gäst, för intervjuer, uppläsningar och musikaliska inslag, och slutsatsen var uppenbar – det går att göra mycket med poesi. Vi fick höra en inspelad uppläsning av en Tranströmer-dikt ihop- och isärsamplad med elektroniska beats, och därpå Bosse Bildoktor som läste om en rytande buss i dikten ”Svarta Bergen” och berömde ”den fantastiska elektroniska musiken” vi just hört. Två sportkommentatorer framförde ”Minnena ser mig”, tolkat som kommentarer till en tennismatch, på ett så underhållande sätt att Bob Hansson på första stolsraden hävde upp sitt befriande Allram-skratt som blockerar alla andra ljud. Bob själv reciterade förstås också Tranströmer med stark inlevelse, nästan lika bombastiskt som Björn Ranelid framförde sin monolog om allt och inget i ett våldsamt tempo (han nämnde Tranströmer någonstans, det minns jag, men han nämnde också så mycket annat).
Mer sansade och mer traditionellt njutbara var Lena Endres och Malou von Sivers uppläsningar, och bäst respons fick Johanna Koljonen när hon beskrev sin upptäckt att Tomas Tranströmer inte bara är en känd poet, utan också en bra poet, en vars poesi inte förhåller sig exkluderande till läsaren. ”Det är svårt att sätta fingret på det”, sa hon, tystnade, och satte sedan fingret på det: ”Tranströmer förutsätter inte att jag levt något annat liv än mitt eget.”
Irma Schultz Keller hade med sig sångare ur Katarina kammarkör och sjöng Tranströmer-anknutna låtar, liksom Loney dear (det där namnet jag hört och sett så många gånger, och nu har jag hört och sett Loney dear). Han såg ut och lät lite som en av Ronja-rövarna och imponerade med sin simultankapacitet bland instrumenten.
Tomas Tranströmers dotter Paula intervjuades kort mot slutet, och Marcus Birro berättade om hur oändligt nervös han varit när han skulle hälsa på hos hennes far, hans stora idol, för ett TV-program, men nervositeten hade släppt så fort de börjat prata. ”Ja, sådan är han”, sa Paula, ”och nu är du ju mer eller mindre adopterad.” Marcus Birros blick försvann hastigt i fjärran vid de orden. Sedan sa han att han tänkte slå upp ett tält i Tranströmers trapphus.
CDLXXXIX Luciadagen 2011
I går kväll såg jag på Facebook att Anders undrade om någon ville ha en biljett till luciakonserten 7.30 i Kungsholms kyrka. Sådant där kan jag inte motstå. Med fina minnen från ett tidigare år räknade jag med att det skulle bli enormt stämningsfullt och värt att stiga upp extra tidigt för, så vid kvart över sju sågs vi i slutet av en kö som ringlade ner för hela backen mot Hantverkargatan. Så småningom kom vi in, jag, Anders och Anders kompis Marcus, och satte oss jättetrångt på en bänk långt bak, och vi blev inte besvikna. Massor av tärnor och stjärngossar utgjorde en flerradig kör och sjöng så vackert att det nästan var omöjligt. Om man bortser från trängseln, och den äldre mannen bredvid som sa ”lägg av, det där är störande!” när jag tog tre bilder (jag tillstår att min systemkamera är långt ifrån diskret), var det en ljuvlig luciamorgon.
På väg till jobbet såg jag NK:s luciatåg stå där inne och sjunga, samtidigt som några mogna herrar och damer med strutar och lingonkransar och vita särkar under täckjackorna skyndade förbi utanför, på enhetsmötet på Sturebibblan åt vi lussekatter och sedan var det luciafritt fram till klockan tre, då jag lämnat mitt skrivbord på Regionbiblioteket för att gå över och se Stadsbibliotekets luciafirande. Det är årets höjdpunkt i rotundan. Både på golvet och på gallerierna var det fullt av folk, ljudnivån sänktes drastiskt när lamporna släcktes, och sedan böljade ljudet upp och ner eftersom luciatåget dröjde. Men efter att vi stått någon kvart i mörker dök de upp. Det är möjligt att Kungsholms kyrkas luciakonsert smällde högre sångmässigt, men rotundan är som gjord för luciatåg. Det blir oerhört effektfullt i den miljön. Jag har inget minne av att ha missat Stadsbibliotekets luciatåg någon gång – har det infallit på en ledig dag har jag kommit ändå – så det här kan ha varit elfte gången för min del. Med största sannolikhet firas det på samma sätt 13 december klockan 15.00 nästa år. Bara att skriva upp i almanackan!
