Kvart i elva kunde jag äntligen gå hem efter Sturebibblans boktipskväll. Och då säger jag äntligen av trötthetsskäl och inget annat, det blev en fantastiskt trevlig kväll, om man frågar mig, med tre bokpresentatörer, en uppläsare, glögg och tilltugg och totalt omkring 30 bokentusiaster i lokalen. Bättre rapport kommer senare. Natten ska ägnas åt att förbereda en av morgondagens litterära begivenheter.
1961 las biografen Terrassen på Birger Jarlsgatan 66 ner och in flyttade Korskyrkan, som tidigare legat på Döbelnsgatan. Så det 50-årsjubileum som firades i Korskyrkan i dag gällde i princip bara en flytt, men att köpa den stora, dyra lokalen var ett enormt steg, värt att fira.
Jag gick på gudstjänsten, som var extremt välbesökt, åt sedan smörgåstårta och stannade i någon halvtimme på det efterföljande programmet. Lovsången var utökad till en stor grupp sångare och musiker, och bland annat sjöng storfavoriten Per-Erik Hallin sin klassiker Morgonluft.
Jag önskar att jag hade kunnat vara med på hela nostalgitrippen, men efter smörgåstårtan hann jag i alla fall höra Roland Pöntinen spela en bit (på bilden) och Per-Erik Hallins mamma, en av Korskyrkans tidigaste medlemmar, berätta om hur man knackade dörr i grannskapet för att samla in barn till söndagsskolan. Det var tider.
Hela stan var full av marknader i dag, stora i Gamla stan och på Skansen, små på Kungsholmstorg och på Rörstrandsgatan och säkert hundra andra ställen. Jag och Jenny F gick till Rörstrandsgatan med omnejd, ”Jul i Birkastan”, som det stod på affischerna. Det var inget jättepådrag vid den tid vi var där, men butikerna där omkring är besöksvärda vilken dag som helst. Fika på Xoko, accessoarshopping på Plezuro, julgodisfrestelser på BirkaGott, roligt gammalt julpynt på Fifty-Fifty, pepparkaksprovsmakning på Cajsa Warg.
Sedan skildes vi åt och jag drog vidare till något som hette julutställning på Bornmarker Showroom, där jag visste att Emma Virke skulle delta men inte mer. Det visade sig vara en liten men väldigt trevlig lokal en bit västerut på Ringvägen där några designers hade ställt fram sina varor med hög habegärsfaktor. Jag plockade på mig lite av varje, julklappar till mig själv och andra, och betalade genom att sticka in mitt kort direkt i en liten kortläsare ansluten till en iPhone. Min första iPhone-betalning. Underskriften skrevs direkt med fingret på skärmen och kvittot kom per mail.
Här är dagens bästa: Chokladen jag fick av Jenny från hennes Köpenhamnshelg, läderarmband signerat någon av tjejerna i showroomet (jag tror det var Hanna Backman) och fjärilsörhängen och flikig sjal från Plezuro.
Bibeln i världsperspektiv av Erland Wendel-Hansen. Ja, den ser oerhört torr ut. Nej, den är inte särskilt inspirerande skriven. Men själva innehållet! Här pratar vi eldsjälar som upplever sig kallade att översätta Bibeln till ett främmande språk, lär sig språket, konstaterar att det inte finns något alfabet, skapar ett alfabet och sätter igång att översätta, för att sedan kasta sig över nästa främmande språk. Ett av de alfabet som kommit till av bibelöversättningsskäl är det kyrilliska. Helt nytt för mig.
Hela bibelspridningshistorien från början fram till 1980-talet finns med i boken, som skrivits av innehavaren av en bibelsamling som tydligen är något alldeles extra. Här finns också, bland mycket annat, olika rön kring Nya testamentets ursprungsspråk, frågan om protestantiska respektive katolska bibelöversättningar och detaljerade beskrivningar av vilka språk och folkgrupper som tidigt fick tillgång till hela eller delar av Bibeln och vilka som fått vänta fram till vår tid. Till exempel fanns evangelierna översatta till kinesiska år 640, medan hela Bibeln på ryska kom först 1876.
Boken råkade bli vald till diskussionsbok och har lästs och avhandlats av mig och Jonas på Espresso House på Sveavägen vid två tillfällen, det andra och sista i kväll. Trots, eller snarare på grund av, den opedagogiska formen är jag väldigt glad att boken fick det här forumet, för utan deadlines hade jag med allra största sannolikhet inte läst mer i den än de första raderna och missat hela historien om hur budskapet spridits över världen i 2000 år.
Jojomän, Café Riddargatan 20 hade ärtsoppa och pannkakor på menyn. Undrar om det är ett stående torsdagsalternativ.
För ett par veckor sedan la en bekant upp en Facebook-inbjudan till att vara med och bidra med mat, hygienprylar, kläder och leksaker inför en resa till Lettland då julgåvor ska delas ut bland behövande familjer och hemlösa. Jag bestämde mig för att kolla intresset hos mina kolleger genom att sätta upp två anslag, ett på Stadsbiblioteket och ett på Regionbiblioteket, och det dröjde inte länge förrän mailen började trilla in. Och sedan kom kassarna. Det var helt överväldigande och gladde mig enormt! Det som syns här på bilden är max hälften av det totala havet som fyllde arbetsrummet på Regionbiblioteket.
Jag tror man var intresserad av två saker – att göra en insats (som ju nästan alla vill, men man kanske behöver en liten knuff för att det ska bli av) och att rensa i garderober, vindsförråd och källare. Det sistnämnda är en suverän win-win-åtgärd, även om den hos minst en gav upphov till en del konsumtionsångest. Jag känner verkligen igen det. Hur i hela friden kan man äga så mycket saker? Och saker man inte behöver, dessutom? Men desto större anledning att sakerna byter händer.
I morse kom Lettlandfararen Lotta och hämtade sakerna i sin lilla bil. Jag var på plats en stund innan och försökte bringa reda i blandningen – barnkläder och vuxenkläder och havregryn och konserver och tvål och dockor och filtar. Att det blev så mycket kläder gjorde att jag blev rädd att allt inte kunde tas med, så för säkerhets skull började jag dela upp det i sådant som var gångbart och mindre gångbart på Korskyrkans hemlösluncher. Dessutom tänkte jag mig att ju mer sorterat det är desto enklare blir det vid utdelningen, så jag hade fixat sex banankartonger som jag fyllde och skrev på, men sex kartonger var ju en droppe i havet. Men i slutänden blev allt bra. Fler kartonger hade inte gått in i bilen, det övriga, som låg i kassar, pressades bokstavligen in i bilens alla skrymslen och kvar blev en liten påse med vantar, halsdukar och mössor och två ytterplagg, sådant jag vet är hårdvaluta på hemlösluncherna.
Ju mer jag tänker på det desto mer värmer kollegernas generositet. Ingen hade någon skyldighet att börja rota efter urväxta kläder i ett förråd eller gå och köpa mat till främlingar.
Bor du i Stockholm och får en tillrest vän på besök över dagen? Börja förslagsvis med lunch på Gildas rum på Skånegatan, caféet som blandar charm och kitsch på ett lyckat sätt (jag önskar att jag kunde länka här, men de verkar inte ha någon hemsida), fortsätt till Rönnells antikvariat, där det ofta är evenemang av olika slag, i dag en bokrelease, och avrunda grällt med en titt på NK:s julskyltning. Gör man det en lördagseftermiddag kan det hända att fler har fått samma idé, så man får inte vara rädd för att trängas.
Erica från Uppsala testade det här paketet i dag och gav det väl godkänt.
Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, Anneli Jordahl valde Marianne Alopaeus – och i tisdags berättade Nina Hemmingsson om poeten Birgitta Medelius. ”Jag frågade mina litterärt intresserade – mina väldigt litterärt intresserade – vänner, men ingen av dem hade hört talas om Medelius”, sa intervjuaren Harald Hultqvist, som också konstaterat att det fanns väldigt lite information att tillgå om poeten som gav ut några få böcker på 1980-talet. Men Nina Hemmingssons mamma och Birgitta Medelius syster var vänner så böckerna fanns i hemmet, och tonåriga Nina blev alldeles tagen av dikterna, som förmedlar förhållandevis okomplicerade bilder, lätta att se framför sig, trots svåra ämnen. När Birgitta Medelius skrev dikterna led hon av cancer.
”Jag har svårt att säga vad jag inspireras av, men jag vet att jag influeras”, sa Nina Hemmingson, och när en tjej i publiken under frågestunden ville veta vilka andra författare, förutom Birgitta Medelius, hon hade kunnat välja som själsfrände, svarade hon att det inte hade kunnat bli några andra alls. Inte för att det inte finns författare hon gillar, utan just för att hon inte kan urskilja någon direkt inspirationskälla. Så när hon fick frågan om att medverka tänkte hon tacka nej, tills hon kom på att Birgitta Medelius var det självklara valet.
Jag tittar nu i bibliotekskatalogen och ser att inte alla men åtminstone några av Medelius-exemplaren är utlånade. Sannolikt har de hittills stått orörda ganska länge. Själsfrände-serien är en del av en satsning på mindre lästa böcker och författarskap (även om inte alla som blivit utvalda av de inbjudna gästerna varit bland de mindre kända). Tanken är helt rätt. Det handlar om att man uppmärksammat (och, antar jag, vill motverka) den trend som kallas ”den långa svansen”, nämligen att några få författarskap läses av jättemånga och jättemånga författarskap läses av några få. I ett diagram blir det en kurva som först har en hög topp och sedan planas ut i en lång, tunn ”svans”. Trenden gäller inte bara litteratur, utan alla möjliga områden där det dels finns listettor och dels den stora massan okända aktörer eller produkter, och försäljning via internet har gjort att man fångat upp och tjänar pengar även på svansdelen av diagrammet, i och med att smala produkter och personer med smala intressen nu kan hitta varandra. (Den som är mer bevandrad i modern sannolikhetslära får gärna rätta mig om jag beskriver fenomenet fel.)
Jag är helt övertygad om att det bland de tusentals sällan lästa böckerna i Stadsbibliotekets magasin finns mängder av bortglömda pärlor. Mitt förslag är att programmet Boktipset kommer tillbaka på TV, att det sänds varje dag och att alla böcker som presenteras är minst tjugofem år gamla.
Jag, Maria från Goethe-institutet och bibliotekskollegan AnnCharlotte hade ett högljutt, högkreativt möte på Sturekatten i eftermiddag och planerade vårt storslagna samarbete kring Berlinlitteratur i vår. Läsecirklar, föreläsningar, samtal av olika slag, om allt från Berlinturism till skönlitterärt översättningsarbete. Vi hoppas att allt går i lås. Det kommer att bli ruskigt roligt. Reklam kommer så fort vi vet vad vi ska göra reklam för.
