När jag satt bakom informationsdisken på Stadsbibblans entréplan i kväll kom en man fram och berättade att han för länge sedan skrev ett somrigt kåseri i Dagen och att han just tagit några kopior av den tryckta texten. Han tyckte absolut att jag och min kollega skulle läsa den och räckte över ett papper. Tyvärr finns det inte med något datum på den kopia jag tog mig friheten att fota av, men utifrån formgivningen och det faktum att skribenten nämner sina träskor – sjuttiotal? Hur som helst verkar inte Stockholms innerstad ha förändrats ett smack. I vyerna som beskrivs figurerar en Djurgårdsfärja, röda bussar, Stadshusets klockspel, flanörer på Katarinahissens gångbro och ännu ålderdomligare inslag, som kyrktornen och själva vattnet kring öarna. Beskrivningen av ett godståg vid Södra station gjorde visserligen inte ett så nutida intryck och ”trafikkarusellen” vid Slussen är inte fullt så karusellik längre men annars – här kryper decennierna fram. Precis som det ska vara i en gammal stad.
Ett programblad för vår tid, coronahösten 2020. Onlineversioner av scenprogram och verksamheter för grupper. Fullt av brasklappar om att mer information kommer om programmens format. Men vi har ett programblad.
Det var jag som ville se en isländsk film i HA:s och min filmcirkel i går och nog fick jag en ordentlig dos Island i ”En vit, vit dag”. Och det är lätt att se konstnärliga kvaliteter i den mjölkiga stillheten, det hårda arbetet, de nedtryckta känslorna, en karg vardag som förgiftas av sorg och vrede när både en olycka och ett smärtsamt avslöjande drabbar den mest isländska av isländska män, den åldrade men ännu vitala polisen Ingimundur – men ändå blev jag inte nöjd.
Kanske var jag bara på fel humör, för jag lyckades inte landa någon annanstans än i frågan vad filmupplevelsen egentligen skulle ge mig. Att det stämningsfulla var smått obehagligt och att spänningsinslagen var avgjort obehagliga kunde jag leva med, men … belöningen var för liten. Isländskheten och relationen mellan Ingimundur och barnbarnet Salka är vad jag tar med mig. Och så spelar det förstås in att jag fått för mig att jag skulle se en thriller. ”En vit, vit dag” är ingen thriller. Det är ett kärvt och bistert drama för den som är sugen på Svindlande höjder fast på en annan vindpinad plats och i en tid med polisstationer och psykoterapeuter. Hos HA – och många recensenter – gick den i alla fall hem.
I februari skaffade jag en ny mobil och beställde ett fodral till den. I förrgår, drygt fem månader senare, fick jag ett meddelande om att mobilfodralpaketet var framme i Sverige. Eller i alla fall ett paket från Kambodja, som jag tror och hoppas innehåller mitt mobilfodral. I dag skulle jag och brorsan köpa grädde på Coop i Haga Centrum i Örebro. Ut klev jag ur bilen och ut trillade min fodrallösa mobil, rätt ner i asfalten. Sprickor på baksidan, vid kameralinserna. Såvitt jag har märkt beter sig kamerafunktionerna som de ska och jag försöker att inte tänka på hur fult det är och hur mycket pengar som flugit sin kos inför nästa mobilbyte.
Sedan åkte vi till föräldrarna och åt tårta och jag läste i en ”kontaktbok” som de hittat i gömmorna, den lilla anteckningsbok som mina lärare skrev meddelanden i till mamma och pappa när jag gick på Magdalenaskolan i Uppsala. Det var en humörhöjare. ”Hon skriver svenska som en vuxen redan. Vad måtte det bliva av ett sådant barn?” Jag gick i tvåan. Visserligen står det också att jag inte tycktes ”gilla matte något vidare, där går det lite långsammare”. Och: ”Ibland pratar hon lite för mycket med Jonathan på lektionerna. På tisdag d. 18.3 har jag samlat kvarsittningstid för dem som fått ”pinnar”. Sandra får 20 min kvarsittning.” Nog för att jag inte minns det som att jag hundra procent av tiden var ”snäll, flitig och duktig” och ”en ideal elev” – autentiska citat! – men kvarsittningen för att ha pratat med klasskompisen hade jag definitivt förträngt.
Vi hade inte gjort upp några exakta planer för min dygnslånga Örebrovistelse, men det viktiga var att fira brorsonens födelsedag i går och att plocka bär med mamma i dag, och så blev det. Med trollfrisyr efter gårdagens våldsamma bollkastande i poolen mellan mig, brodern och brorsbarnen – jag hade inte med mig min varmluftsborste, enda räddningen – vaknade jag i brorsfamiljens gästrum, som jag börjar betrakta som mitt, och vi åt altanfrukost i fint sommarväder, som jag börjar betrakta som en självklarhet i Ekeby-Almby. Sist vaknade brorsonen, som hade varit uppe till efter midnatt. Han föddes 1 augusti 2009 klockan 23.54 och satt under gårdagskvällen på golvet och byggde Harry Potter-lego medan nedräkningen till födelseögonblicket pågick. Sedan firade han att han fyllde elva år genom att dansa i sin nya badponcho i sex minuter medan han kastade presentsnören över huvudet och rundade matbordet.
Dagen efter var han trött och stannade hemma medan vi andra åt Margaretatårta hos föräldrarna för att efterskottsfira de tre av oss som heter i Margareta i andranamn. I år var Margaretatårtan en citronkladdkaka, dekorerad av brorsdottern.
Brorsfamiljen åkte sedan hem för att ta emot ytterligare övernattande gäster, medan mamma och jag ägnade större delen av eftermiddagen och kvällen åt att plocka blåbär i en fenomenal blåbärsskog och hallon i ”hallonhimlen”, snår med vilda hallon som inte precis bara vi känner till, men där det är ett väldigt bra bärår. I blåbärsskogen såg vi en annan plockare och några förbipasserande som promenerade, rastade hundar och kom på mountainbikes, men i hallonhimlen var vi ensamma. Det är nämligen inte alla som som förstår – inte mamma heller – att det var ett ultimat bärplockarväder. Mysigt duggregn, nästan bara som en dimma, härliga höstdofter och samtidigt ganska varmt. Koftan blev fuktig och jag fick svepa in mig i min torra sjal på det svala tåget hem, och trollfrisyren var trolligare än någonsin, men det var det värt. Jag fick mammas hallon, några röda vinbär hon hittade i buskagen och en del av hennes blåbär, så nu har jag ett schyst litet lager att frysa in. Dessutom hade de små salladsplantorna jag tittade på hemma hos föräldrarna för några veckor sedan växt till en monstruös djungel, så sallad fick jag också med mig, en rejäl påse.
Eftersom pappa inte orkar särskilt långvariga utflykter i naturen numera blir det bara korta turer även för mamma och själv är jag väldigt sällan på skogsutflykt. Vi som brukar prata oavbrutet gick i dag, liksom vid tidigare bärplockningstillfällen, tyst och plockade på varsitt håll. Tiden gick väldigt fort. Vi är för lite i skogen.
Efter en sen eftermiddagsresa till Örebro, ett elvaårsfirande på altan med familj, släkt och corndogs och en hysterisk bollkastningsmatch i poolen när solen gått ner känns två timmar ”Naturmorgon i P1” följt av en arbetsdag hemma i Stockholm mycket avlägset.
Av mig fick brorsonen två tredimensionella pusselartade prylar (tänk Rubiks kub), men favoritpresenten var nog den ovan, Harry Potter-lego.
Hur avis blir man inte när man får vykort från en resenär denna coronasommar! Min italienska, globetrottande vän A.V. skriver att det ju är ”a bit complicated to go to Asia” och att han istället har rest till ”Assia”, som italienarna kallar det tyska förbundslandet Hessen. Hö hö. Det ser fint ut, i Marburg närmare bestämt. Jag skulle ge mycket bara för att kunna åka till Marburg!
”You didn’t think we were just going to stop, did you?”
För ett par veckor sedan läste jag en lista över rekommenderade true crime-poddar för att hitta något spännande att lyssna på till och från jobbet, men själva brotten lät bara alltför motbjudande. Efter att ha fördjupat mig i 90-talets stora sensationsmord i podden ”Confronting O.J. Simpson” var jag inte upplagd för fler lik och blodpölar. Och ändå – för mig och många andra var inkörsporten till true crime-poddar den skickligt uppbyggda ”Serial” och när man väl kommer in i en kriminalhistoria som gräver i det som faktiskt är intressant så vet man att man får nya perspektiv och obehagliga detaljer blir plötsligt relevanta ledtrådar.
Och det som faktiskt är intressant är ju frågor om bakomliggande orsaker och själva händelseförloppet – vi vill veta varför förövare, offer, vittnen och andra agerar som de gör och vad som egentligen hände, särskilt när sanningen finns under den sten som ingen råkat vända på eller har dolts av lögner under lång tid. Tyvärr struntar ju de flesta deckarförfattare och krimpoddmakare i att våld och död inte är nödvändiga ingredienser i receptet, men det finns undantag. I en bonuslista under de som klassades som egentliga true crime-poddar hittade jag serien ”The Missing Cryptoqueen” från BBC, åtta avsnitt från i höstas (oktober-november 2019). Skulle jag verkligen uppskatta historien om krypotvalutan Onecoin, vars grundare försvunnit? Jag lade till den bland mina poddar, i alla fall, och började lyssna i söndags. I går – onsdag – lyssnade jag på det sista avsnittet sånär som på de avslutande minuterna och fick också en notis om att ett nytt, kortkort avsnitt precis nu, med perfekt tajming, lagts till i serien. I morse lyssnade jag på de där sista minuterna – små återblickar på personer man fått följa under seriens gång – och det kortkorta nya avsnittet. Poddmakarna ville bara meddela att det kommer mer. Historien är inte slut. Och det är ju exakt vad man vill höra.
Poddserien innehåller inte en enda bloddroppe, men väl hot och rädsla – och mängder av människors förstörda privatekonomi. För att inte tala om det lidande många av dessa människor upplever när de inser att de både gått på en investeringsbluff för egen del och spridit den vidare till nära och kära som nu också förlorat stora summor pengar.
Precis som i ”Serial” och andra bra grävande poddar skapades delar av innehållet i ”The Missing Cryptoqueen” under seriens gång. Det innebär både att realtidsrespons på tidiga avsnitt används i de senare och, i det här fallet, att fokus flyttas från bluffens försvunna frontfigur till dess stora utbredning, bland väldigt rika och väldigt fattiga i hela världen, för att det visade sig vara en minst lika viktig berättelse.
Det finns till och med svenska kopplingar i BBC:s historia om Onecoin, ett bedrägeri som det tydligen har rapporterats en del om, men som jag hade missat totalt. Jag känner mig upplyst. Och väldigt sugen på mer.
Bland det roligaste på jobbet är fortfarande min självpåtagna uppgift att scanna bokomslag. Fornnordisk lyrik av Åke Ohlmarks, Loppmarknad av Tore Zetterholm och Det brinnande spjutet av densamma är tre titlar som på bibliotekets webbplats nu pryds av omslagsbilder, alla från tidigt 1960-tal.
Theomis 