
Kramar ut det sista ur den riktigt pampiga rosbuketten som jag köpte på ICA i lördags, ställde på altaret i kyrkan i söndags och sedan tog hem, eftersom jag misstänkte att den annars bara skulle stå där och dö. Ibland får man ut mycket för 99 kronor.
Kategoriarkiv: Bild
MDLXXXVII Tapasrecensenterna på Matkonsulatet
Den här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?
Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.
Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.
MDLXXXVI En dollar
MDLXXXV Från Serbien till Sverige
I januari hörde Ivana av sig och frågade om vi skulle ses här i Stockholm och ta en fika. Då var det länge sedan vi sågs sist, maj 2012.
Men det hela började två år dessförinnan, i maj 2010. Jag och Annika hade rest runt på Balkan i en vecka och var på väg till Bulgarien varifrån vi skulle flyga hem. Den lilla staden Prilep var vår sista anhalt i Makedonien, det land där vi tillbringat mest tid, och i Prilep gjorde vi av med minsta makedoniska denar innan vi skulle stiga på nattbussen mot Sofia. Det var ett misstag. Till skillnad från alla andra bussar vi kuskat runt med krävdes på den här turen inte bara biljett utan något slags verifiering av biljetten som kostade en slant och en avgift för att få ha sin stora ryggsäck i bagageutrymmet, och där stod vi utan pengar i rätt valuta. Ett par i vår ålder och en vän till dem kom till undsättning. Vännen, hemmahörande i Prilep, betalade gentilt våra avgifter, och paret, som skulle med bussen, tog sig an oss hjälplösa turister på resan. Nu kände vi oss inte speciellt hjälplösa, vi hade rest runt problemfritt fram till just den här resan, men de var oerhört rara, visade oss våra platser ombord, förklarade att det var dags för bensträckarpaus när bussen stannade på en rastplats mitt i natten och gav oss slutligen sina kontaktuppgifter när de klev av medan vi skulle fortsätta hela vägen till slutstationen.
På så sätt lärde jag känna belgradborna Daniela och Vasse, metalfans, hon engelskalärare med piercingar, han konstnär med svarta t-shirts med metalbandtryck.
Våren 2012 avslutade jag och Jenny F vår tågluff genom Europa med ett par dagars vistelse i Belgrad, där Daniela och Vasse visade upp sin stad, sitt hem, schyst graffiti och annat sevärt. Med på vissa av aktiviteterna var deras kompis Ivana, som var intresserad av Sverige och genom en bekant försökte lära sig lite svenska. Hon skulle gärna vilja flytta till Sverige, och efter en tid fick jag veta att det faktiskt skulle bli av, både hon och hennes bror skulle komma hit.
Så för ett knappt halvår sedan satt jag på en sen buss en snöstormig dag och var på väg mot Non Solo Bar på Odengatan där Ivana och brodern satt och väntade, och jag minns hur min känsla där på bussen inför vårt möte inte alls stämde överens med hur det faktiskt blev. Jag såg framför mig att jag skulle träffa två personer som sökte lyckan i Sverige, funderade på om jag kunde ge dem några tips, om vi kanske skulle prata om samhällsskillnader och språk – och ja, jag erkänner, jag såg mig själv som experten som gärna skulle dela med mig om de behövde information. Man kan nog säga att det blev tvärtom. Under de tre timmar vi satt där, tills stället stängde, blev jag upplyst om världen.
Det var framför allt Ivanas bror som, på mycket god engelska, tog sig an uppgiften att beskriva det land de lämnat. Serbien är trevligt på många sätt, och man kan definitivt vara där på semester, som jag och Jenny, och tycka att människor verkar vara tillfreds och att vardagen fungerar, men den bilden är förstås helt ytlig. Jag fick höra om arbetsmarknaden, myndigheter, högt uppsatta politiker med flera områden där korruptionen går djupt, och om ett folk som istället för att kämpa emot suckar, säger ”ja, ja” och skrattar åt eländet. Jag kan inte riktigt återge det, men som illustration berättade han om en brittisk komediserie och en italiensk serietidning, har jag för mig att det var, som båda har samma absurda humor och skildrar en uppochnervänd värld som serber tydligen är störtförtjusta i, för: ”Det är precis så det är här!” Trots att jag inte kände till det han pratade om var det lätt att sätta sig in i vad han menade. Att välja att med ett uppgivet leende kapitulera inför det löjligt obegripliga.
Vi pratade vidare om krig, religiösa inriktningar och betydelsen av släktskap och härkomst. En negativ sida av sammanhållningen släkt- och byvis var hur de banden avgjorde vilken anställning man hade chans att få. Om chefens far och den arbetssökandes farfar kom från samma ort var saken klar. De samhällsfenomen vi pratade om är så klart enormt komplexa och upplysningarna jag fick så subjektiva som de alltid är när man tar del av en enda persons, eller för den delen två syskons, perspektiv, men jag upplevde ändå att insikt efter insikt landade i skallen när de för mig mer eller mindre avlägsna och främmande sammanhangen förklarades.
Ivana var ganska tystlåten under tiden, förutom då hon flikade in erfarenheter som bekräftade hennes brors beskrivningar, och så här i backspegeln tolkar jag det som att hon var den av dem båda som mest blickade framåt. Det är tufft att komma till Sverige i avsikten att inkorporeras i samhället. Det är välkänt av många av oss som bor här, även om vi inte erfarit det själva, men bilden som sprids utanför Sverige är ofta förskönad. Brodern höll ut i en månad innan han flyttade tillbaka, medan Ivana är kvar. Jag önskar honom all lycka båda i att skapa sig en dräglig framtid och att åstadkomma förändringar där han kan, och hoppas att Ivana kan uppbåda den kraft som behövs för att lära sig svenska och skaffa sig inkomst och ta steg efter steg mot det liv hon önskar.
Just nu läser Ivana på SFI, tar städjobb udda tider på dygnet och delar ett litet hus utanför stan med tre serbiska killar, och hon klagar inte på omständigheterna, tvärtom, hon tycker mycket om Sverige och Stockholm och gör ständiga utflykter för att upptäcka sin omgivning. Men en sak tycker hon är tråkig, och det är att hon nästan bara umgås med män. När hon var hemma hos mig en gång i våras plockade jag efter att vi ätit fram ett nagellack – naglarna var i ett krisläge – och skulle just börja måla när hon sa att hon väldigt gärna ville göra det åt mig. Till professionen är hon make-up-artist och saknar den delen av sin vardag. När jag berättade för Jenny H om nagellacket och om att Ivana saknar att ha tjejkompisar kom hon med det förträffliga förslaget att vi drar ihop några väninnor och har manikyrkväll.
Ivana var på. I kväll hade jag henne, Jenny H, Jenny F och Sofia här hemma hos mig, vi åt kycklingsallad och sedan hade Ivana nagelsalong på soffan, där vi satte oss en i taget och valde nagelform och färg på lacket. Jenny H gick hem tidigt, men Jenny F, Sofia och jag besökte alla salongen. Resultatet ses ovan. Som tack fick Ivana två böcker som i text och bild säljer in vårt vackra Sverige. Hon blev glad.
MDLXXXIV Getostpaj med primörer på fredagskvällen

Jag och Jenny F var överens om att degvilning är onödigt, att vanlig grädde går lika bra som matlagningsgrädde, att mild ost funkar om man inte har lagrad, att getost är gott och inte kan användas i för stora mängder o.s.v. Resultatet blev bra. Receptet är Hemköps.
MDLXXXIII Blandad poesi bland böcker och bokmänniskor

Kvällens båda poesiuppläsare justerar glasögonen.
San Francisco-poeten Maketa Smith-Groves var en mycket fin uppläsare av sina dikter ur samlingen Red Hot on a Silver Note med flera publikationer. Spontan, trevlig, glad och stolt på det där bra amerikanska sättet, som inte viftar bort egna prestationer utan istället gärna lyfter fram både bedrifter och utmärkelser.
Helene Polite, änka efter amerikanske Allen Polite, berättade om sin makes resa från femtiotalets konstnärskretsar i Greenwich Village till Stockholm, där han fortsatte att måla och skriva poesi, men inte publicerades. Postumt har tre poesisamlingar getts ut.
De två, tre stolsrader som ställts fram till poesikvällen på The English Bookshop i veckan blev fullsatta, och själv var jag i så pass god tid den här gången att jag fick en av skinnfåtöljerna, som jag markerade med mina saker när jag gick och hämtade ost och kex, medan trivseljazz spelades från någon liten högtalare någonstans och butiken började fyllas. The English Bookshop vet hur man sätter rätt stämning.
Till poesikvällen för några veckor sedan kom jag däremot sent, direkt från jobbet, och Mireia försökte hålla en plats åt mig, men det var så fullt och trångt att det inte var möjligt. Istället dundrade jag in genom dörren när det just börjat – jag visste ju hur mycket klockan var, varför kunde jag inte ha smugit in lite diskret? – och började snitsla mig fram, via den lilla ytan som fungerade som scen, till en stol längre bak som var ledig. Den gången var det releaseevenemang för 2014 års upplaga av det årliga poesi- och prosamagasinet Two Thirds North som ges ut av Engelska institutionen vid Stockholms universitet. Några av de bidragande skribenterna av olika nationaliteter var på plats och läste korta stycken. Här är några små smakprov (den sista texten är av Johannes Anyuru, uppläst av två andra, på svenska och engelska).
MDLXXXII Slussenbibblans sommarläsningsprogram avklarat

Tio personer är en alldeles lagom stor skara att presentera böcker inför. Den som ville fick ta te och kaka och sedan slå sig ner mellan bokhyllorna där min kollega Sofie satt fram stolar. Vi kom nära varandra, presentatörer och publik. Det är bra. Man känner sig i allmänhet mer involverad när man sitter nära.
Vi pratade om följande böcker:
Förvillelser av Hjalmar Söderberg (1895)
Klassisk flanörroman.
Människor helt utan betydelse av Johan Kling (2009)
Modern flanörroman.
Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg (2010)
Relationskaos.
Fältöversten av Jonas Malmborg (2013)
Tonårsvåld.
Det handlar om dig av Sandra Beijer (2014)
Mer relationskaos.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri (2012)
Bombdådskonsekvenser.
Stockholmsfigurer på 90-talet av Anna Wahlenberg (1919)
Nostalginoveller.
Se min stad av Erik Asklund (1953)
Nostalgikåserier.
Stockholm – sommarstaden av Erik Asklund (text) och K. W. Gullers (foto) (1946)
Nostalgibilder.
MDLXXX Brorsonens tomatplanta
MDLXXIX Sture biblioteks sommarsalonger
MDLXXVIII Gå en visning på Fotografiska – förstå mer
”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”
På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.
Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.
”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.
På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.
Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.
När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.
18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.



