MDXCV Mer fika att stoppa in i skåpen

20140623-105813-39493901.jpg

20140623-105814-39494117.jpgI går kväll tog jag en promenad tvärsöver ett Södermalm med solsken och högst dramatisk himmel efter att ha fått ett meddelande från Lena att hon hade några inköp att överlämna. Hemkommen från Sri Lanka och London hade hon både köpt det Whittard-chokladpulver jag beställt och som bonus honeycomb-godis, också från England, och ett paket te och kaffe med mandelsmak från Sri Lanka. Teet, Earl Grey-påsar av märket Dilmah, är min favoritsort i utbudet i SJ:s förstaklassvagnar som jag och Lena åker till Köpenhamn, och där står ju faktiskt: ”Hand-picked and artisanally made in the Ratnapura region of Sri Lanka.” Whittards Rocky Road Hot Chocolate är jag glad som ett barn över att ha stående här hemma nu. När jag stod och valde bland sorterna på Whittards hyllor i Bath i mars rekommenderade killen bakom disken Rocky Road, men jag tog ändå den klassiska chokladvarianten. Den är jättegod, men jag har ju sedan dess varit nyfiken på vad jag missade.

Överlämningen blev en två timmar lång fika. Ett par koppar te, provsmakning av ett omfattande chokladsortiment från Hotel Chocolat och Thorntons och bildvisning från resorna.

På hemvägen hade molnen skingrats och Stockholm var sommarnattsljust.

MDXCIV Relish – om att växa upp bland foodies och bli en själv

9781596436237Nu är den utläst, Relish: My Life in the Kitchen, där Lucy Knisley beskriver hur hennes barndom och ungdom präglades av intresse för mat, nedärvt av båda föräldrarna. Lucy fick aldrig färgglada, sockriga frukostflingor som liten och halvfabrikat med konstgjort innehåll var bannlysta i hemmet. Det största upproret mot föräldrarna var att tugga i sig en ask pommes frites från McDonald’s. Men så blev Lucy också en finsmakare och ett köksgeni, som både propagerar för fina råvaror och för måltiden som tillfälle att umgås, vilket hon ger många exempel på, från mammans stora årliga middagar för sina kulturella vänner till studentikosa middagsbord där maten är så oätlig att det slutar med hemkörd pizza.

Det handlar om mat – här finns till och med flera pedagogiskt illustrerade recept – men att boken kommit till verkar mest ha att göra med teckningsbegåvning i kombination med behovet att skildra sitt vuxenblivande. Det framgår inte minst om man läser vidare på Lucy Knisleys hemsida, där man även via lite vidareklickning kan komma till en uppsättning låtar med Lucy själv på sång och ukulele.

Och provläsa Relish kan man göra här.

MDXCII En hel hög grafiska romaner att längta hem till

20140619-204016-74416581.jpgAtt besöka bibliotek inkognito är bland det bästa jag vet. För några dagar sedan gick jag till Serieteket i Kulturhuset, där jag för det mesta, men inte alltid, kan röra mig oigenkänd. Jag gick fram till killen som satt i informationsdisken, samtidigt som jag försökte hålla mig utom synhåll för en bibliotekarie jag är bekant med, frågade efter en grafisk roman jag kollat upp och bad också om att få några boktips i liknande stil. Killen tog sig an uppdraget med stort engagemang. Till att börja med nämnde han ett antal serietecknare och titlar som jag redan plöjt, och jag kände mig som en sådan där besvärlig besökare som man får anstränga sig mycket för att ge god service, men så gav han lite friare förslag från andra avdelningar i biblioteket och det fanns förstås en hel del som jag inte kände till sedan innan. Vi gick runt mellan hyllorna och jag fick famnen full av intressanta böcker, varav jag redan kommit igenom den extremt snabblästa The Gigantic Robot av favoriten Tom Gauld och halvvägs in i Relish – My Life in the Kitchen av Lucy Knisley, en uppväxtskildring blandad med recept.

Som tur var fick bibliotekarien på en gång en fråga från en annan besökare, annars fanns risken att han hade erbjudit sig att låna ut böckerna åt mig över disk. Nu kunde jag istället gå bort med dem till utlåningsautomaten och slapp därmed räcka över mitt lånekort till honom, där det framgår att jag är personal inom Stockholms stadsbibliotek. Jaha, och var jobbar du? Jo, hrrm, på Sture bibliotek, där jag bland annat köper in serier …

MDXC Pyongyang i text och bild

130072Förstår inte hur jag kunde missa att Guy Delisles Pyongyang kom ut på svenska förra året. Som tur var höll någon av kollegerna på Sturebibblan ögonen öppna, för den blev i alla fall inköpt, och under de senaste dagarna har jag läst den.

Har man väl börjat kan man inte få nog av Guy Delisle. Humorn och självdistansen, den rena tecknarstilen, upplysningarna i ämnet han tar sig an. Här handlar det alltså om Nordkorea, där Guy tillbringade två månader under tidigt 2000-tal som representant för ett franskt företag som förlagt delar av produktionen av tecknad film till Nordkorea. Oavsett om det handlade om filmproduktion, restaurangbesök eller småprat med ortsborna uppstod situation efter situation långt bortom de vanliga kulturkrockarna, situationer som förmodligen är helt unikt nordkoreanska, och Guy frågar sig själv – tror medborgarna på sin egen livsstil och propagandan de matas med, eller spelar de bara med? Det råder brist på mat och elektricitet, slavgöra kallas ”volontärarbete”, angiverikulturen frodas och medborgare kan försvinna under oklara omständigheter, samtidigt som landets ledare äras och hedras in absurdum och folket får höra att de är avundade världen över. En värld de naturligtvis vet mycket lite om.

Av läsningen blev jag återigen påmind om sajten NK News och avdelningen ”Ask A North Korean”, som erbjuder högintressanta, men ofta tragiska, inblickar i nordkoreanskt liv.

MDLXXXIX En sista kantarelltoast var

20140619-155012-57012294.jpgDet är högst motvilligt jag släpper iväg kollegan AnnCharlotte på föräldraledighet. Vi som är i full färd med att förändra och förbättra hela Stockholms stadsbibliotek. Ja ja. Hon kommer ju tillbaka. Vi hann i alla fall äta frukost på Kaffe så här sista dagen och planerar att ses och äta middag snart. Det är då, när man äter och pratar, som man smider de bästa planerna.

MDLXXXVIII Rosor i skål

20140618-141440-51280345.jpg
Kramar ut det sista ur den riktigt pampiga rosbuketten som jag köpte på ICA i lördags, ställde på altaret i kyrkan i söndags och sedan tog hem, eftersom jag misstänkte att den annars bara skulle stå där och dö. Ibland får man ut mycket för 99 kronor.

MDLXXXVII Tapasrecensenterna på Matkonsulatet

20140618-100934-36574036.jpg

20140618-100934-36574185.jpgDen här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?

Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.

Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.

MDLXXXV Från Serbien till Sverige

20140616-110311-39791615.jpgI januari hörde Ivana av sig och frågade om vi skulle ses här i Stockholm och ta en fika. Då var det länge sedan vi sågs sist, maj 2012.

Men det hela började två år dessförinnan, i maj 2010. Jag och Annika hade rest runt på Balkan i en vecka och var på väg till Bulgarien varifrån vi skulle flyga hem. Den lilla staden Prilep var vår sista anhalt i Makedonien, det land där vi tillbringat mest tid, och i Prilep gjorde vi av med minsta makedoniska denar innan vi skulle stiga på nattbussen mot Sofia. Det var ett misstag. Till skillnad från alla andra bussar vi kuskat runt med krävdes på den här turen inte bara biljett utan något slags verifiering av biljetten som kostade en slant och en avgift för att få ha sin stora ryggsäck i bagageutrymmet, och där stod vi utan pengar i rätt valuta. Ett par i vår ålder och en vän till dem kom till undsättning. Vännen, hemmahörande i Prilep, betalade gentilt våra avgifter, och paret, som skulle med bussen, tog sig an oss hjälplösa turister på resan. Nu kände vi oss inte speciellt hjälplösa, vi hade rest runt problemfritt fram till just den här resan, men de var oerhört rara, visade oss våra platser ombord, förklarade att det var dags för bensträckarpaus när bussen stannade på en rastplats mitt i natten och gav oss slutligen sina kontaktuppgifter när de klev av medan vi skulle fortsätta hela vägen till slutstationen.

På så sätt lärde jag känna belgradborna Daniela och Vasse, metalfans, hon engelskalärare med piercingar, han konstnär med svarta t-shirts med metalbandtryck.

Våren 2012 avslutade jag och Jenny F vår tågluff genom Europa med ett par dagars vistelse i Belgrad, där Daniela och Vasse visade upp sin stad, sitt hem, schyst graffiti och annat sevärt. Med på vissa av aktiviteterna var deras kompis Ivana, som var intresserad av Sverige och genom en bekant försökte lära sig lite svenska. Hon skulle gärna vilja flytta till Sverige, och efter en tid fick jag veta att det faktiskt skulle bli av, både hon och hennes bror skulle komma hit.

Så för ett knappt halvår sedan satt jag på en sen buss en snöstormig dag och var på väg mot Non Solo Bar på Odengatan där Ivana och brodern satt och väntade, och jag minns hur min känsla där på bussen inför vårt möte inte alls stämde överens med hur det faktiskt blev. Jag såg framför mig att jag skulle träffa två personer som sökte lyckan i Sverige, funderade på om jag kunde ge dem några tips, om vi kanske skulle prata om samhällsskillnader och språk – och ja, jag erkänner, jag såg mig själv som experten som gärna skulle dela med mig om de behövde information. Man kan nog säga att det blev tvärtom. Under de tre timmar vi satt där, tills stället stängde, blev jag upplyst om världen.

Det var framför allt Ivanas bror som, på mycket god engelska, tog sig an uppgiften att beskriva det land de lämnat. Serbien är trevligt på många sätt, och man kan definitivt vara där på semester, som jag och Jenny, och tycka att människor verkar vara tillfreds och att vardagen fungerar, men den bilden är förstås helt ytlig. Jag fick höra om arbetsmarknaden, myndigheter, högt uppsatta politiker med flera områden där korruptionen går djupt, och om ett folk som istället för att kämpa emot suckar, säger ”ja, ja” och skrattar åt eländet. Jag kan inte riktigt återge det, men som illustration berättade han om en brittisk komediserie och en italiensk serietidning, har jag för mig att det var, som båda har samma absurda humor och skildrar en uppochnervänd värld som serber tydligen är störtförtjusta i, för: ”Det är precis så det är här!” Trots att jag inte kände till det han pratade om var det lätt att sätta sig in i vad han menade. Att välja att med ett uppgivet leende kapitulera inför det löjligt obegripliga.

Vi pratade vidare om krig, religiösa inriktningar och betydelsen av släktskap och härkomst. En negativ sida av sammanhållningen släkt- och byvis var hur de banden avgjorde vilken anställning man hade chans att få. Om chefens far och den arbetssökandes farfar kom från samma ort var saken klar. De samhällsfenomen vi pratade om är så klart enormt komplexa och upplysningarna jag fick så subjektiva som de alltid är när man tar del av en enda persons, eller för den delen två syskons, perspektiv, men jag upplevde ändå att insikt efter insikt landade i skallen när de för mig mer eller mindre avlägsna och främmande sammanhangen förklarades.

Ivana var ganska tystlåten under tiden, förutom då hon flikade in erfarenheter som bekräftade hennes brors beskrivningar, och så här i backspegeln tolkar jag det som att hon var den av dem båda som mest blickade framåt. Det är tufft att komma till Sverige i avsikten att inkorporeras i samhället. Det är välkänt av många av oss som bor här, även om vi inte erfarit det själva, men bilden som sprids utanför Sverige är ofta förskönad. Brodern höll ut i en månad innan han flyttade tillbaka, medan Ivana är kvar. Jag önskar honom all lycka båda i att skapa sig en dräglig framtid och att åstadkomma förändringar där han kan, och hoppas att Ivana kan uppbåda den kraft som behövs för att lära sig svenska och skaffa sig inkomst och ta steg efter steg mot det liv hon önskar.

Just nu läser Ivana på SFI, tar städjobb udda tider på dygnet och delar ett litet hus utanför stan med tre serbiska killar, och hon klagar inte på omständigheterna, tvärtom, hon tycker mycket om Sverige och Stockholm och gör ständiga utflykter för att upptäcka sin omgivning. Men en sak tycker hon är tråkig, och det är att hon nästan bara umgås med män. När hon var hemma hos mig en gång i våras plockade jag efter att vi ätit fram ett nagellack – naglarna var i ett krisläge – och skulle just börja måla när hon sa att hon väldigt gärna ville göra det åt mig. Till professionen är hon make-up-artist och saknar den delen av sin vardag. När jag berättade för Jenny H om nagellacket och om att Ivana saknar att ha tjejkompisar kom hon med det förträffliga förslaget att vi drar ihop några väninnor och har manikyrkväll.

Ivana var på. I kväll hade jag henne, Jenny H, Jenny F och Sofia här hemma hos mig, vi åt kycklingsallad och sedan hade Ivana nagelsalong på soffan, där vi satte oss en i taget och valde nagelform och färg på lacket. Jenny H gick hem tidigt, men Jenny F, Sofia och jag besökte alla salongen. Resultatet ses ovan. Som tack fick Ivana två böcker som i text och bild säljer in vårt vackra Sverige. Hon blev glad.