Nu har jag skickat iväg den här selfien som bibliotekarien Durga ville ta och få mailad till sig, och jag har också fått ett fint svar. Vi besökte Aten Central Theological Library i går, Nepals enda teologiska bibliotek, med 21000 volymer, största delen på engelska.

Efter att ha lotsats runt mellan hyllorna satte vi oss på taket och fick te och föreståndaren för biblioteket blev ombedd av en i gruppen att berätta om sig själv. Vi har hört så många otroliga historier av kristna nepaleser och nu fick vi en till.

Mannens pappa hade varit gurkhasoldat under andra världskriget och var så tacksam att han överlevt att han praktiserade sin hinduiska tro mycket hängivet. Även mamman var djupt troende hindu. När mannen var elva år skulle han bli bortgift med en flicka som föräldrarna valt ut, och när han protesterade fick han höra att om han sa nej skulle flickan tvingas leva som änka resten av livet, eftersom hon inte skulle kunna gifta sig efter att en gång varit bortlovad, och det slutade med att han sa ja. Mamman var en sträng person och hade svårt att behålla tjänstefolk, så giftermålet var ett sätt att få en tjänarinna i hushållet som inte kunde säga upp sig, och den planen – att offra sonens lycka för att få hjälp i hemmet – gjorde att han förlorade all tro på hinduismen och dess värderingar.

Motsägelsefullt nog hade han satts i katolsk skola, helt enkelt för att den höll högst standard, mot löfte att han inte skulle låta sig påverkas av den kristna tron, men bibellektionerna fick honom att tänka. Han skrev ett arbete om Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Apostlagärningarna och tyckte att Jesus var så olik de gudar hans föräldrar tillbad.

Några år senare gjorde hans ansträngande livssituation honom deprimerad, vilket tog sig uttryck i att han inte längre kunde fokusera på läsning längre än ett par minuter. Det blev omöjligt att studera, och vanmakten blev så stark att han övervägde att ta sitt liv. Då vände han sig till Jesus. Han bad om att återfå förmågan att läsa, och om Jesus kunde hjälpa honom med det skulle han tro på honom. Efter den bönen gick han och la sig. Första dagen hände ingenting, inte andra dagen heller, men den tredje dagen upptäckte han att koncentrationen höll. Han mådde bättre och bättre och drog slutsatsen att han hade blivit bönhörd. Därmed började han tro på Jesus.

Eftersom hans föräldrar inte kunde acceptera att han var kristen kastade de ut honom, med fem rupier på fickan. Han vände sig till sin mormor och fick hundra rupier av henne, men det var en liten summa för en som både behövde mat och husrum. Livet förändrades när han kom i kontakt med en kristen, som öppnade sitt hem för honom. Han säsongsarbetade som badvakt och studerade den övriga tiden och insåg nu att han måste hämta sin fru, som var kvar i föräldrahemmet. Han bekymrade sig för att de var på så olika utbildningsnivå, en dålig förutsättning för ett jämlikt äktenskap, men ett sätt för henne att utöka sin bildning var att studera engelska under tiden mannen gick på bibelskola. Trots den extremt dåliga starten lever makarna i dag ett lyckligt liv tillsammans.

Berättelsen fortsatte med mannens föräldrars beslut att ta emot Jesus, båda alldeles vid livets slut, som för moderns del var ett självmord. Tragiska omständigheter tycktes ligga som en ständig skugga över familjen.

Det blev en lång livsberättelse vi fick ta del av, och med ingredienser som var oerhört främmande för våra svenska öron – och samtidigt har vi landat i samma tro.