Nio och en halv timme tog det för oss att åka buss mellan Pokhara och Kathmandu i går. När vi åkte i motsatt riktning en dryg vecka tidigare var det till en början ganska obehagligt att se stupet ner i dalen strax utanför vägen, sedan vande sig blicken och det var bara att lita på förarens skicklighet och omdöme, även om man instinktivt lutade inåt bergväggen då och då och tyckte att omkörningarna var i onödigaste laget. Den här gången var det inga större problem att speja ner i bråddjupet eller för den delen att nicka till emellanåt.

De sista timmarna kröp vi fram i en kö av bussar och lastbilar, och krypandet i sig är ju ett frustrationsmoment, men nu är det bevisat – när utsikten är intressant och sällskapet trevligt tröttnar jag inte på att åka buss. Det var inte långtråkigt en sekund och jag hade gärna fortsatt att dra runt på Kathmandus gator ett tag till, när det plötsligt och abrupt var dags att gå av vid en trottoarkant och stuva in hela gänget i taxibilar. Bilen där jag hamnade körde efter den med tre väskor på taket, min, Karins och längst bak Ericas röda, inte fastsatta på något sätt, och med tanke på hur vi svängde runt i trafiken, den branta backen uppåt och den sällan jämna asfalten tycktes det vara en tidsfråga innan väskorna skulle tumla ner i dammet och bli överkörda av oss.

Men inget hände. Vi och alla väskor kom fram till The Sacred Valley Home, där vi alla har samma rum som sist.

Till råga på allt hade bussen wifi (som fungerade ibland), precis som när vi åkte sträckan åt andra hållet. Brorsan hörde av sig från England under tiden vi slingrade runt i bergen och jag passade på att beställa en påse Phizzy Pig Tails från Marks & Spencer.