Tyvärr är det väldigt sällsynt att jag läser böcker omedelbart efter utgivningen även när jag har tillgång till dem – alltid är det någon bokcirkelbok eller annan måsteläsning som står först på tur – men De fördrivna av Negar Naseh fick jag som e-bok från Natur och Kultur för en knapp vecka sedan och nu är den läst.

Två gånger har jag hört henne prata om sin bok (och i går var hon visst på Babel, det har jag ännu inte tittat på) och det som framför allt fastnade i mitt medvetande var det etiska dilemma jag uppfattade att hon skrivit om. Miriam och Filip, ett ungt (får man förmoda) par från Sverige bosätter sig i ett hus på Sicilien och lever ett bekvämt och stillsamt liv, helt avskärmade från flyktingdramat som utspelar sig på Lampedusa, en bit längre ut i Medelhavet, både i sin vardag och i sitt medvetande. Boken visade sig handla ganska mycket mer om relationen makarna emellan och hur de båda förhåller sig till sin lilla dotter, men frågan om flyktingkrisen och om avskärmning kontra engagemang hamnar i fokus när ett annat svenskt par reser till Sicilien för att hälsa på. Stegvis får man som läsare ta del av deras dom över sina värdar. Mannen i det besökande paret är frispråkig och anklagar i synnerhet Miriam för hennes bristande intresse för flyktingfrågan, som han själv åker över till Lampedusa för att studera. Han får med sig Filip, men ”Lampedusa lämnar inga spår” i honom. Slutligen är det kvinnan som får nog av Miriams och Filips hem, men kanske mest för deras allmänna lojhets skull och för att Miriam inte verkar alldeles pålitlig. När hon berättar för sin pojkvän att hon vill lämna huset i förtid håller han med och säger att han är trött på deras ”lilla liv, den här tillvarons små små perspektiv”.

Skulle jag delta i en bokcirkel om De fördrivna skulle jag vilja prata om varför jag ogillar Miriams egenskaper så mycket att skadeglädjen kickar in när hon får sig en känga, och sedan gräva i mina blandade men betydligt mer positiva känslor för Filips roll. Det var frågor om eventuella skyldigheter i förhållande till extremt mänskligt lidande som gjorde mig intresserad av boken, men jag hade sett framför mig ett annat scenario, av den typ jag stött på i nyhetsrapportering ibland, att turister mer eller mindre sitter med varsin paraplydrink och betraktar en flyktingfarkost på vippen att sjunka. Miriam och Filip är provocerande passiva emellanåt, om man frågar mig, men flyktingkrisen pågår trots allt inte bokstavligen runt hörnet utan en ganska lång båtresa bort. Ska förväntningarna vara högre på ett svenskt par på Sicilien än på Siciliens övriga befolkning eller svenskar i Stockholm?

Bilden ovan är från samtalet med Negar Naseh på Release Me på Kulturhuset 15 mars och jag skulle vilja höra det igen. Kanske handlade det mindre om moralisk plikt än jag fick för mig. Jag minns att hon även pratade om att hon, som är läkare, också har låtit Miriam vara läkare, fast där på Sicilien icke praktiserande, och att det handlade en hel del om smärta, sömnsvårigheter och tabletter som viktiga beståndsdelar i berättelsen.

Innan jag får tillfälle att diskutera boken med andra läsare ska jag leta upp Negar Nasehs medverkan i Babel på SVT Play för att höra vad som sas där.