En dag med tre festivalvandringar. Tills vidare nöjer jag mig med att lägga upp en bild från min absoluta favoritmiljö under dagen – en liten innergård i kvarteret Cassiopea i Gamla stan, mellan Själagårdsgatan och Kindstugatan. Jag ville inte gå därifrån.
Författararkiv: Sandra
MMCDLVII Etiopiskt sound vid Gustav Adolfs torg
Mina öron lite felinställda för den etiopiska stilen med ett fullt band som visserligen går loss på välbekanta instrument och har ett svängvänligt beat, men aldrig riktigt verkar byta ackord, och en sångerska, som sjunger förträffligt, men håller sig till en enda ton med vissa utsvävningar och variationer hela låten ut. Så den stora behållningen av att lyssna på Etiopiens souldrottning Aster Aweke på Kulturfestivalens scen på Gustav Adolfs torg var att se och höra de delar av publiken som jublade, tjoade och sjöng med i låtar som uppenbarligen är stora hits, men helt främmande för mig.
MMCDLVI Det stora gallringsprojektet
Har vi sagt att Sturebibblan bara har de tre senaste årens böcker så har vi. Av sentimentala och andra skäl – ovilja att ta itu med jobbet ska inte uteslutas – har många fyra, fem, sex, kanske sju år gamla böcker blivit kvar på hyllorna. Biblioteket har funnits i sju år och ja, det är alltså möjligt att det under dagens stora gallringsprojekt kommit fram ett och annat exemplar som vi köpte inför öppningen.
Det har städats, sorterats och arrangerats. Varje för gammal boks öde ska bestämmas – enstaka böcker slängs och en del hamnar på försäljningsvagnen, men de allra flesta skickas vidare till andra bibliotek, och då ska det avgöras till vilket av 40 bibliotek varje bok ska skickas.
Ruskigt flitiga har vi varit.
MMCDLV Kulturfestivalvandring 1 2016: Spioner, C-byrån och en svensk tiger
Min första festivalvandring för i år blev ”Spioner, C-byrån och en svensk tiger”. Den började vid Östermalmsgatans korsning med Skeppargatan, fortsatte via Karlaplan, slutade på Blasieholmen och passerade flera adresser med anknytning till den spionverksamhet som pågick i vart och vartannat hörn i Stockholm under andra världskriget, särskilt på Östermalm. Vi kikade bland annat upp mot fönstren på tredje våningen på Sibyllegatan 49, där den svenska hemliga underrättelseorganisationen C-byrån låg, och om någon undrar var man under den här tiden kunde träffa på andra nationaliteters spioner så fanns den ryska underrättelsetjänsten på Villagatan 87, den tyska på Nybrogatan 27, den amerikanska på Strandvägen 7A och den brittiska på Strandvägen 82. Nära och bra hade de till varandra.
Regnet strilade stundtals under promenaden. Bra för stämningen.
MMCDLIV Festivalbiblioteket öppnat – bokstavligen
Vad döljer sig i containern?
Ett festivalbibliotek! Uppe på Hötorgsterrassen.
I dag, Kulturfestivalens invigningsdag, skulle visst enligt väderprognosen vara den finaste, och då tampades vi ändå med stormvindar och en mycket tveksam sol. Det var Laila (Festivalbiblioteksveteran), jag (som i alla fall bemannat vissa dagar ett antal år) och Erika (som praktiserar på Stockholms stadsbiblioteks marknadsavdelning). På bilden i motsatt ordning. Om du inte varit på Hötorgsterrassen – kom upp en sväng! Biblioteket är öppet 11-17 under festivaldagarna (16-20 augusti), det finns några matställen och en scen för program med miljötema. Och spännande utsikt över citybebyggelsen.
MMCDLIII Sex sommarstängda veckor är över
MMCDLII Something New av Lucy Knisley (eller: Ytterligare en övning i att tycka om utan att hålla med)
Av någon anledning har jag blivit störtförtjust i Lucy Knisleys självbiografiska grafiska romaner. Det är väl kombinationen av snygga och lättillgängliga bilder, fyndig text i välfördelade och lagom stora doser och den guilty pleasure man får ut av historier där berättaren lämnar ut både sig själv och i viss mån sin omgivning. Inte på ett gränslöst sätt, men ändå starkt personligt. Valen av huvudspår i hennes böcker tilltalar mig också. Den första jag läste var Relish: My Life in the Kitchen (som jag skrev om här), om att växa upp med foodieföräldrar, och den senaste var Displacement: A Travelogue, om kryssningen hon följde med sina skröpliga farföräldrar på. Det låter lite knashumoristiskt sådär, och roligt är det, men allvarligt också. Om hur mat kan vara stor passion respektive den svåra upptäckten att ens äldre släktingar inte längre klarar sig på egen hand.
Och nu har jag just läst Something New: Tales From a Makeshift Bride, om Lucys och Johns bröllop, från förlovning till bröllopsresa, nästan 300 sidor. Det är underhållande från början till slut, och det är klart att läsningen får en extra dimension av att man redan mött John som en före detta pojkvän i An Age of License, där Lucy har ett inte särskilt långvarigt förhållande med en svensk.
Som ämne betraktat är bröllopsbestyr betydligt mer konventionellt än säg en kryssning med urgamla farmor och farfar, och ändå handlar Something New till stora delar om att brudparet aktar sig noga för konventioner. Visst, vissa traditioner är fina och de väljer ut några de gillar, men i övrigt ska vigsel och fest vara högst personligt arrangerade och – viktigast av allt – spegla deras politiska övertygelser och ateism.
Min första iakttagelse är att den starkt – alltså hytta-med-näven-starkt – normkritiska bröllopsplaneringen resulterar i en stor baluns med rikligt med bridesmaids och groomsmen, två söta små flickor som flower girls, två något äldre pojkar som ring bearers och ett traditionellt klätt brudpar, där bruden före bröllopet har lyckats övertyga den tveksamma brudgummen om att de absolut måste skaffa barn. Min tolkning är inte att de slutligen gav efter för de sociala förväntningar som kritiserades med sådan glöd, utan att det helt enkelt visade sig att de existerande bröllopstraditionerna i deras kultur (kanske förutom det där med familjebildningstjat) existerar av rätt fina anledningar och att de sannolikt inte skadar någon. Men säg inget till Lucy och John om den slutsatsen, de drog den aldrig själva.
Min andra iakttagelse – som egentligen är min första, den brukar visa sig snabbt – är det väldigt lilla toleransutrymme ateismen lämnar. Religiösa vigselinslag behandlas som smuts som till varje pris ska tvättas bort, en hållning som jag visserligen kan sätta mig in i – att vara ateist är också en stark religiös övertygelse – men som jag som kristen förstås har ett annat perspektiv på, nämligen att det är så tråkigt att varje trosrelaterad handling tycks ha missuppfattats. För att illustrera mina känslor under läsningen kan jag jämföra med ett annat skildrat område som jag liksom tro är ganska väl insatt i, nämligen sådant som är svenskt. Av släktskäl vill Lucy och John inkorporera en svensk bröllopstradition och väljer den att bruden har ett silvermynt i ena skon och ett guldmynt i den andra (det här har jag aldrig hört talas om, så det kan inte vara alltför obligatoriskt i vårt land). Lucy berättar om detta för sina blivande svärföräldrar och får snart därefter två mynt av dem, dels en silvrig nickel, alltså ett amerikanskt 5-centsmynt, och dels ”a tiny golden Swedish crown” (?) med en bild av ”a fluffy cat” (?). Med tanke på att paret inte vill ha brudöverlämning från far till brudgum bestämmer de sig för att också härma det svenska tillvägagångssättet att både brud och brudgum ”walk down the aisle”, till skillnad från traditionen att den ena parten alltså väntar där framme. När denna tradition visas i tecknad form ser man att brud och brudgum går på led, bruden först och brudgummen en bit bakom, istället för bredvid varandra, och jag undrar om någon av dem varit på ett svenskt bröllop, med svenskar. Vem vet – kanske inte heller ett kristet bröllop med kristna?
Någon gång, helst snart, skulle jag vilja läsa ett modernt skönlitterärt verk om vilket jag inte behöver säga att det här är jättebra – kristna framställs visserligen som idioter, men i övrigt – jättebra!
MMCDLI Årets Kulturfestivalsstadsvandringsbiljetter
Tjoho! Vilka vandringar ska DU gå?
MMCDL Kaleidavinbär
MMCDXLIX Recensenterna smörjer kråset på Aqui Tapas & Bar
Tapasrecensenternas saga är all. Det känns så, i alla fall, eftersom gruppens spanjorska ska flytta från Stockholm, för att gå en tvåårig konstutbildning i obygden en och en halv timmes bilväg från Göteborg.
Sist i raden av tapasrestauranger blev Aqui Tapas & Bar på Kammakargatan och vi var nöjda redan från början. Maten dukades upp på bästa Tetris-manér, med de dubblerade rätterna genomtänkt placerade i varsin ände av bordet, och personalen interagerade på ett trevligt sätt, särskilt tjejen som liksom Mireia var katalansktalande. Dessutom hade de lagat riktigt god mat! Potatisen, aiolin, kycklingen, oliverna, tomaten med getost … Laxen föll visst inte alla i smaken, men det var nog det enda.
Vissa ställen vi varit på har serverat mer sofistikerade – och, enligt somliga, klart mindre genuina – versioner av tapas, medan de här snarare hamnar i den rustika änden av skalan. Sedan vet restaurangen att ta betalt. Men så var vi inte i Barcelona, utan på Kammakargatan.












