Under sommaren gjordes det en hel del reklam på stan för Dardel-utställningen på Moderna Museet. Jag känner en liten men ändå stark koppling till Dardel efter mina år på barn- och ungdomsavdelningen på Stadsbiblioteket, där sagorummet pryds av den färgglada väggmålningen ”John Blund”. Där, någon gång på 20-talet när Stadsbiblioteket ännu inte var riktigt färdigt, drog Dardel på sig en svår lunginflammation under målandet, men repade sig så småningom. Framför John Blund med sitt röda paraply har man suttit i den Asplund-designade sagorumsstolen – precis som Astrid Lindgren på sin tid – och pratat böcker inför massor av skolbarn.

Det jag gillade – och ogillade, visade det sig – med Modernas Dardel-utställning var bonusmaterialet, om man kan kalla det så. I allmänhet är bonusmaterial det bästa jag vet, att läsa på om författaren när jag läst ut boken, att både läsa boken och se filmen, att inte bara se en utställning utan också höra en guide berätta, att läsa en roman som utspelar sig i samma land där jag befinner mig på en resa. Eller ett annat aktuellt exempel – se rapporteringen om Ukraina i medierna och gå en kurs om Ukraina på universitetet.

Ett utställningsbesök där intryck från olika källor kring samma ämne blev ovanligt lyckat var det jag gjorde på Kungliga biblioteket för några veckor sedan, där man uppmärksammade Karlfeldts jubileumsår med montrar och väggtexter. Lite oansenligt, kanske, om man förväntade sig något fylligt, men perfekt om man är nördig som jag och hade suttit på balkongen kvällen innan och klämt nästan hela Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn från 1927. Att efter min egen läsning av Sub luna både se den handskriven och höra den uppläst av diktaren själv i hörlurar var en häftig närhetskänsla

För att maximera upplevelsen av Dardel-utställningen valde jag att gå den kväll då de visade Anders Wahlgrens TV-film Den döende dandyn från 1990, med Reine Brynolfsson och Pernilla August, och fick också med mig Sofia på museibesöket. Som grädde på moset var Anders Wahlgren själv på plats och berättade om filmens tillkomst, om sina samtal med Nils Dardels exfru Thora, om det konstnärsporträtt han hade för avsikt att teckna och hur det togs emot – fylligare bonusmaterial hade man inte kunnat tänka sig.

Planen var att jag sedan, maxat taggad, skulle rusa bort till utställningen och absorbera målningarna efter att ha matats med upplysningar som satte in dem i ett sammanhang. Så vad var problemet? Att min bild av upphovsmannen till ”John Blund” och den visserligen smått obehagliga men stiliga ”Den döende dandyn” stukats. Minst sagt. Vilken tragisk, destruktiv person. Försupen och notoriskt otrogen. Thoras situation målades också upp som mer eller mindre mörk och olycklig, och jag undrar verkligen hur det gick till när Anders Wahlgren bestämde sig för att förmedla den här ganska motbjudande bilden av Nils och Thora i en überdekadent konstnärssamvaro i Paris – med Thoras goda minne.

Skadan var skedd, men vi var ju ändå där. Lika bra att se utställningen. I början fanns några verk av de övriga i konstnärsgruppen De åtta, därefter en mängd Dardel-verk i olika stilar.

Som den här, främmande för mig.

Allra längst in hängde ”Den döende dandyn”.

Läckert att kunna studera den på nära håll.

Gillar man Dardels typiska finlemmade figurer, de klara färgerna och de småbisarra sagobetonade miljöerna är det inget fel alls på själva utställningen. Dessutom kanske man, som jag, upptäcker andra, mindre kända sidor av konstnärskapet.

För att återge kvällen i sin helhet slutade den på Bar Burger Café i Kungsträdgården, där man verkar få helt okej käk (vi åt varsin förrätt och pommes frites) men får räkna med att betala en ordentlig slant för läge och miljö. Hade priserna hållit sig på en något rimligare nivå skulle jag komma tillbaka tidigare.