
Har inte förmått iPhones Siri att rekommendera böcker åt mig, men när det gäller filmer har hon egna åsikter.

Har inte förmått iPhones Siri att rekommendera böcker åt mig, men när det gäller filmer har hon egna åsikter.
Under rubriken ”Tematik” i Wikipedias artikel om filmen Turist:
Ruben Östlund var intresserad av problem som uppstår när män misslyckas med att uppfylla sin könsroll. Han utgick från ideal som uppstått i förhistorisk tid då en familjs överlevnad var tydligt avhängig av männens förmåga att stå emot yttre hot. I ett modernt och ekonomiskt välstående samhälle sätts denna förmåga sällan på prov i skarpt läge, vilket kan orsaka att människor får en radikalt ny bild av varandra efter en traumatisk upplevelse. Östlund menar att dessa problem har sin grund i den isolerade kärnfamiljen, som uppstod i samband med moderniteten och urbaniseringen under den industriella revolutionen. Han vill med filmen belysa den skörhet som uppstår när en individ förväntas besitta alla de egenskaper som familjen kan behöva, som i den förmoderna storfamiljen istället tillgodosågs av flera generationer av familjemedlemmar.
Det här är för all del en intressant tanke, att trycket på den enda vuxna mannen i en familj blir för starkt när det inte, som förr, finns en samling stöttande släktingar i den omedelbara närheten, men inte var det något jag tänkte på när jag såg Turist. Den avgörande omoraliska handlingen utförs av fadern och maken Tomas precis i filmens början, som tur är, för den måste spoilas för att man över huvud taget ska kunna prata om vad filmen går ut på. Tomas, Ebba och deras två barn sitter på en uteservering på en skidort och ser en lavin komma farande nerför sluttningen. ”Ingen fara”, säger Tomas på sitt självsäkert nonchalanta sätt. ”Det är en kontrollerad lavin, de vet vad de gör.” Några sekunder senare är det enorma vita molnet inte längre avlägset utan sveper in över restaurangen, där panik utbryter och Ebba försöker skydda barnen, samtidigt som hon ser sin man ta sina handskar och sin mobil och skrikande springa därifrån. En stund senare står det klart att det inte var snömassor utan snörök som välde in, Tomas kommer gående tillbaka när den yrande snön lagt sig och nämner varken då eller efteråt något om sin ensamma flykt.
Det manliga ansvaret är ett tydligt huvudspår från början till slut, men för mig handlade filmen framför allt om en rad riktigt dåliga beslut – med utgångspunkt i beslutsfattarens karaktärsdrag – och beslutens konsekvenser. Under de allra första minuterna fastställs två gånger att Tomas har lite svårt att hålla sig till sanningen. Sedan inträffar den ödesdigra lavinincidenten och Tomas väljer att inte låtsas om sin själviska reaktion. Därefter försöker Ebba flera gånger konfrontera Tomas, som bara ser förvånad ut och säger att de upplevde skeendet på helt olika sätt och att han självklart inte sprang därifrån. Och så småningom (okej, det här kanske är en riktig spoiler) iscensätter han en pinsamt teaterartad kollaps, där han pratar om sig själv i tredje person, om något slags Mr. Hyde som gjort sig skyldig till både det ena och det andra och gör stackars Tomas till ett hjälplöst offer.
Jag tänker mig att precis samma handlingskedja skulle kunna överföras till vilken person som helst i en ansvarsposition, någon med förutsättningar att kunna hjälpa, det behöver inte vara en make, en pappa, en man. En tonåring överger ett småsyskon där på uteserveringen. Någon snövan ur lokalbefolkningen överger en tillrest kompis. Det som sedan bryter ner familjen i filmen är att den som – på grund av reptilhjärnan, kan man hävda – begick ett fel sedan ljuger om det och håller fast vid sin lögn till vilket pris som helst. En universell ond spiral. Kanske är idén att lögnen ligger närmare till hands för en familjefar, som omöjligt kan stå för att instinktivt ha begått en så svekfull handling.
En som inte verkar se en smula universellt agerande hos gestalterna är MovieZine-recensenten: ”Jag känner inte igen mig i den här heterosexuella kärnfamiljen, jag blir inte heller berörd av parets dilemma, kan knappt sympatisera med barnen vars enda funktion är att visa upp ett ledset ansikte med jämna mellanrum… Och jag åker ju inte ens skidor. För all del, rätt publik vid rätt tidpunkt i livet kan känna igen sig och ställa sig en funderare kring sitt äktenskap. Själv har jag sällan känt mig så exkluderad på bio.”
Milde tid.
”Naturligtvis har du rätt till din egen upplevelse”, som Tomas repeterar flera gånger angående hustruns konstaterande att han, vad han än påstår, stack iväg för att rädda sitt eget skinn och sin iPhone. Och filmsmaken är olika. Men sedan när måste ens egen livsstil, livssituation, värderingar och favoritfärg matcha huvudpersonernas på bioduken? Skulle jag börja leta efter filmen, romanen eller pjäsen om mig skulle jag få leta för evigt eller skriva den själv. Det är klart att det är kul för utlandsadopterade barn att det kommer fler bilderböcker där barnet har en annan hudfärg än sina föräldrar, men vet ni vad, ett icke-adopterat barn kan nog också få en sådan bok läst för sig med behållning, precis som det adopterade barnet skulle kunna gilla Emil i Lönneberga. Om inte barnen ifråga sett på kultursidorna att en läsupplevelse med bristande igenkänning kallas exkludering och att korrekt reaktion är att bli kränkt.
För övrigt ser jag, nu när jag i efterhand läser recensioner och kommentarer, både här och där att Turist beskrivs som underhållande, humoristisk. Har vi sett samma film? Det finns en biroll, kompisen Mats, en typisk ”skön kille”, som tillåts vara både glad, eftertänksam och en smula kufisk, och han lättar väl upp stämningen ett par gånger, men Ebbas Kafka-artade värld i skuggan av lögnerna, Tomas växande ångest, barnens föräldratillit som sprängs i tusen bitar – stundtals blir det riktigt plågsamt.
Trots att jag lätt kan konstatera att mina egna uppfattningar och vissa recensenters skiljer sig åt har jag svårt att bestämma mig för ett omdöme. Överlag är jag mer positiv än den genomsnittliga recensenten och tycker att filmen är värd sina priser och prisnomineringar. Bäst av allt är att folk pratar som folk, man slipper styltig teaterdialog. Och så är den riktigt, riktigt snygg. Obehagligt perfekt.

Ofta har man för mycket tid ute i biblioteket och för lite inne vid skrivbordet. Nu har jag haft mycket skrivbordstid, och jag klagar inte det minsta, det finns alltid massor att göra, men om man stirrar på databasposter i lite för många timmar i sträck kan man bli rastlös och börja ge sig själv helt nya uppgifter. På eftermiddagskröken i dag bestämde jag mig till exempel för att sortera in min pappershög i två tidskriftssamlare och märka upp dem med lämpliga etiketter. Jag tror det blev lite snett, men det gör inte så mycket.

I Cirencester, för fyra veckor sedan, köpte jag ett par paljettballerinaskor som överlämnades ihopvikta i en matchande paljettpåse. I dag invigde jag dem, som Stadsbibliotekets glammigaste inneskor.

Yes, jag har spårat riksantikvarie B. Sahlin! Det var inte svårt, han fanns på Wikipedia. Det handlar om att det torftiga nyckelordet ”Sahlin, B.” i Stockholmskällan behöver kompletteras med ett par uppgifter innan det auktoriseras, och nu låter det sig göras. Det blir ”Sahlin, Bernhard (1861-1931)”.
Men det går långsamt med nyckelordsauktoriseringen, särskilt när man distraheras av bilder som den ovan. Om man på 1950-talet stod med Klara kyrka i ryggen på Klarabergsgatan såg man inte Åhléns framför sig, utan den här avbildade kåken från 1899, samt en söt liten mobil koja fara förbi. Se bilden i Stockholmskällan.

Bubbelbadspulver från Hongkong. Det fanns vissa standarddofter, vill jag minnas, och så den här – med en bild på en mjölkkanna. Den valde jag. Vilken produkt! Berg av bubblor och huden blev superlen. (Ett lika superlent skikt täckte också hela badkaret, vilket behövde åtgärdas efteråt, men ändå.)
Synd att man inte kan kila bort till Åhléns och köpa några paket till.









Varför göra det lätt för sig när man istället kan ge sig själv en utmaning? När låneböcker ska tillbaka till biblioteket tar jag förstås i allmänhet med dem till jobbet, vilket är ett eller annat bibliotek, men så här på en ledig dag tyckte jag att det var läge att bocka av ett av de fortfarande ganska många obesökta stadsdelsbiblioteken på min lista. Det blev biblioteket i Gröndal, som ligger på en lagom långpromenads avstånd från Kungsholmen. Så jag packade tre böcker i ryggsäcken (böcker med andra hemmabibliotek än mina egna, lite taskigt hade det varit att låta en Sturebok transporteras i en låda genom stan när jag lätt hade kunnat ta med den till Sturebibblan) och påbörjade promenaden vid Norr Mälarstrand, där det kryllade av solande pensionärer och andra vårtecken. Över Västerbron, över Liljeholmsbron och bort till lilla Gröndals bibliotek, där det var välstädat och knäpptyst. Jag återlämnade böckerna i automaten och satt och laddade mobilen en stund, mittemot en student och bredvid en fritidsläsare, medan jag tjuvlyssnade på en gammal farbror som kom in och berättade för personalen om alla sina krämpor. Han utelämnade inte en enda. Trots den andäktiga lästystnaden bland besökarna, som nog alla lyssnade på den sjukliga farbrorn, man hade liksom inget val, var stämningen varm och gemytlig.
Sedan tog jag bussen hem.

62 egna Hongkongbilder har jag nu tapetserat Sturebibblan med. Den lilla Skittles-påsen hade en besökare gett åt oss. Den kom väl till pass under sen kvällsfotomontering.
Tog inte lång stund för den här lilla filmen att dyka upp på YouTube. Smakprov för den som inte var där, minnen för oss som var i publikhavet.


Samuel Ljungblahds skiva The Psalmist släppt och chinchillajackan från Brooklyn invigd (nej, den är knappast gjord av chinchilla, om någon undrade, men är ”chinchillajackan” all the same). Filadelfiakyrkan gungade. Nikki Ross, som körar till Kirk Franklin och gjorde en bejublad duett med Samuel Ljungblahd på Kirk Franklin-konserten i Globen 2009, gjorde ett bejublat gästframträdande på den här releasekonserten och är också med på de kommande två på andra orter. En stor del av publiken var förstås frikyrkofolk, bland annat från Frälsis, som stjärnan själv, och från EFK och Pingst, som jag, vilket gjorde att alla utrymmen, inklusive den öppna platsen utanför entrén, fylldes av bekanta som hittade varandra i myllret. Min tid i gospelkören Source of Joy med hemvist på Söderkåren gjorde att en hel del av bekantingarna jag träffade var Frälsisfolk, och därutöver vänner från Korskyrkan och några välkända Pingstansikten. Himlen – lite som en Samuel Ljungblahd-konsert?
Det var kul att klappa till ösig gospel på parkett, men jag längtar ändå lite tillbaka till de allra första Samuel Ljungblahd-låtarna, med mer gung än ös. Dags att plocka fram några gamla favoriter och minnas framträdanden i källare och mindre kyrkor, innan Samuel började synas och höras i Let’s Dance och Så ska det låta, och istället stuffade loss tillsammans med Snowfling Gospel Brothers till den hängivna publikens ovationer. Det var tider.