Det blev en heldag på balkongen i dag. Trätrallen var – och är bitvis fortfarande – i skriande behov av rengöring, så jag har stått, suttit och halvlegat hukad över plankorna med såpvatten och diverse redskap. Märkligt nog saknas takränna här högst upp på huset, så håller man på med vatten på balkongens trätrall kommer det att droppa rätt ner på gatan. Jag försöker hålla vattenanvändandet till ett minimum, men en del sipprar förstås ändå ner i springorna varpå det flyter på det svagt sluttande underlaget ner över balkongkanten. Just i dag inträffade det på ett enda ställe, men å andra sidan ganska rejält, en strid droppström. Jag kikade över kanten – ibland är det många som går nere på trottoaren, ibland ingen alls. Just nu var det ingen alls, men vad såg jag rakt nedanför droppandet? Tidningsbudets vagn. Just exakt där. Längs min 8-9 meter långa balkong. Snabbt ner med en trasa på utsidan av räcket, för att stoppa strömmen, men skadan var redan skedd. Förlåt, tidningsbudet!

Medan jag slet mig öm och ledbruten lyssnade jag på gamla avsnitt av Lundströms bokradio, som för övrigt börjar sändas igen lördag nästa vecka. Dels lyssnar jag på sådant jag missat, dels ville jag höra intervjun med Julie Otsuka igen, nu när jag precis har läst den bok hon pratade om. Jag mindes att intervjun ägde rum i författarens hemstad New York och att det hela lät väldigt New Yorkskt och charmigt. Nu blev jag påmind om att de satt på Hungarian Pastry Shop, Julie Otsukas skrivarstuga sedan någon gång på 90-talet, där hon både har sitt eget bord och en kaka som personalen kallar ”Julie’s cookie”.

Ett ganska stort mittparti av trätrallen lämnade jag högst bristfälligt skurat och prioriterade istället att byta ut några vissna växter, vilket borde ha gjorts för länge sedan. Jag vet med mig att jag underutnyttjar balkongen i princip varje säsong, som läs-, mat- och inte minst sällskapsrum, trots att jag ser framför mig hur väl lämpad den är som plats att umgås med vänner, men nu skulle det ske. I morse skrev jag ihop en Facebook-inbjudan, och därmed hade jag både en välbehövlig deadline för balkongupprustning och en trevlig kväll att se fram emot (om det nu skulle bli någon som hade möjlighet att komma på kort varsel, men det var det). In i det sista piffade jag med växterna, visste att jag skulle behöva duscha minuterna innan gästerna skulle komma och hoppades att ingen skulle vara tidig. När Maria – Bristol-Maria, som nu är hemma i Sverige – knackade på dörren hade jag precis kommit i klänningen och stod och kämpade med att få igen den i ryggen. Det slutade med att jag öppnade dörren och lät gästen dra upp dragkedjan.

Sedan kom Jenny H, Lotta, Anna E och Rikard. Vi åt diverse småplock, pratade och spejade ut över omgivningen. Sedan blev det skumt och vi tände ljus. Sedan blev det kyligt och balkongvärmaren bars ut och slogs på. Första kvällen med balkonghäng den här sommaren. Bättre sent än aldrig.