Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.

I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.

Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.