MMXLIX Sommarens Uppsalabesök

Jag vet inte ens när den här trivsamma traditionen startade, men nu är den omistlig, den årliga moccabakelsen på Ofvandahls i Uppsala med Erica. Det skrikiga blågula papperet var lite störande för blicken, men bakelsen var god som vanligt, liksom saffransteet. Erica berättade om senaste nytt i deras familj, nämligen biodlingen. Bidrottning, vaxkakor, honungsslungning, orden har man hört och jag hade väl något slags uppfattning om att jag ändå vet det där med att bin gör honung, även om jag inte kan redogöra för exakt hur och hur den utvinns, men ju mer Erica berättade desto mer insåg jag att jag inte hade en aning. Vad en biodlare egentligen har för sig är ett mysterium, för att inte tala om hur själva bisamhället fungerar. Oerhört fascinerande.

Förra gången Erica och jag tog en promenad på kyrkogården pratade Erica om ett lejon som skymtat fram, och som hon tyckte såg ganska naturtroget ut på håll, men vi hittade inget lejon. Erica hävdade bestämt att det inte var någon synvilla, och när vi nu var tillbaka sa hon att hon hade sett det igen, så någonstans fanns det. Vi hittade det vid en sten med massor av namn på gubbar som vi undrade om de verkligen var begravda där allihop.

Och just när vi promenerade omkring i Fålhagen och jag gick loss om ful arkitektur och att allt var bättre förr såg vi tågspåren mellan husen – och Lennakatten! Ångloken och vagnarna är från sent 1800-tal och bemannas av personal i tidstrogna kläder. Jag har inte åkt med Lennakatten sedan jag var barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s