Minnen från Jenny F:s och mitt besök hemma hos Tova och hennes heliga birmor Ida och Humla i lördags. Båda är gamla, i 15-årsåldern, men lika förtjusande som kattungar. Vi var inbjudna på kattklappning samt afternoon tea. Det går ju knappt att tänka sig en bättre lördagsutflykt.
Under deckarkvällen på Sture bibliotek kände jag igen två av åhörarna från träffen med Breakfast Book Club häromveckan, en kände jag igen som en bokbloggare som jag stötte på för första gången under en träff för Stadsbibliotekets Facebook-gillare för flera år sedan och en – favoritbesökaren för kvällen – var min gamla kursare Linda från bibliotekarieutbildningen.
Linda var på konferens i Stockholm (där hon bland annat lyssnade på en av mina kolleger i vars presentation en bild på mig dök upp) och såg på morgonen att jag skrev på Facebook om kvällens begivenhet på Sturebibblan. Hon hakade på och vi gick och åt efteråt och uppdaterade oss på våra respektive bibliotekskarriärer.
Jag konstaterar en gång till att bokfolket är en liten skara som roterar och omgrupperar då och då och dyker upp i varandras sammanhang.
I förrgår var det hemgruppssamling hos mig och som en del av terminens diakonitema berättade Matilda om sin resa till Indien i december. Det var superintressant, vilket jag är övertygad om att alla tyckte, men eftersom jag besökte ungefär samma platser med samma organisation för två och ett halvt år sedan var jag kanske mest entusiastisk av alla.
Man blir förtvivlad över: Alla barn som lever på gatan, smuts och fattigdom, det kortsiktiga tänkandet som gör att föräldrar inte sätter barnen i skolan, fientligheten mellan olika trosuppfattningar.
Man blir lycklig över: Pojkarna på hemmet för gatubarn som fått egna sängar tack vare pengar som bland annat samlats in i Korskyrkans söndagsskola, det fina julfirandet som Matilda och de tre hon reste med var med om tillsammans med barnen, de lokala socialarbetarna som har förstått att relationer är allt, de kristna som delar med sig av sin tro och bidrar till att fler och fler tar emot Jesus, de många vittnesbörden om hur Jesus förvandlar liv.
En kanske inte helt given men väldigt härlig aktivitet samma dag man kommer hem från en Afrikaresa är en middag på Nosh and Chow. Jag och Sofia har följt stället under byggtiden och sedan de öppnade 10 januari, och nu slog vi till.
Ett besök på Nosh and Chow är definitivt en fin restaurangupplevelse, men det är alltid förväntningarna som bestämmer ens omdöme. Efter att ha sett bild efter bild som Nosh and Chow lagt upp på Instagram, den ena flottare än den andra, såg inredningen mycket mer … vanlig ut. Tilltalande på många sätt, snygg och genomarbetad, men trängre än jag tänkt mig och med vissa skavanker – sådana man kan göra något åt, som synliga sladdar, och sådant som knappast går att påverka, som att butiken på andra sidan gatan har ett gigantiskt, grällt upplyst skyltfönster. Akustiken var ganska förfärlig, inte ens när bordet intill var ledigt gick det att prata i vanlig samtalston. Maten var god, men inte den wow-upplevelse jag ofta haft på Nosh and Chows moderetablissemang Berns.
Om det nu låter som att jag sågar stället totalt får man betänka att jag var alldeles för påläst vid det här första besöket (och då menar jag på restaurangens egen propaganda). Utan de uppskruvade förväntningarna hade jag tyckt att det mesta var fantastiskt.
Att det är just Berns som står bakom gör att jag och Sofia är inställda på att upplevelsen matchar den Berns-känsla vi skämt bort oss med, så stämningen steg när vi ungefär samtidigt fick både tekannor på bordet av välbekant modell och som bordsgranne Berns-stammisen Sarah Dawn Finer, den här kvällen i sällskap med Filip och Fredrik.
Och att Norrlandsgatan höll på att snöa igen när vi kom ut var pricken över i för min nyhemkomna lekamen, som trivs så bra med att befinna sig långt ifrån ekvatorn.
När Mireia från Barcelona säger att Boquerias tapasrätter är bra så är de bra. Annorlunda och betydligt mindre än dem man får på barcelonska tapasbarer, men välsmakande och snygga. Servicen var dessutom mycket trevlig mitt i fredagsstimmet (där vi satt och var glada över vårt sedan länge tingade bord) och efterrätterna fem hack över förväntan.
För att inte tala om den barcelonska begivenheten förra veckan. Mireia hade besök av två vänner hemifrån, Antuan och Victor, och bjöd in till knytis i sin lilla lägenhet. Vi var sex personer som pratade, pratade, pratade och åt av en härlig kompott på svenskt fikabröd och katalanska delikatesser, som Mireias mamma skickat med grabbarna. En fantastisk kväll som jag skulle vilja återuppleva många gånger.
I förrgår kväll bakade jag och Jenny H 72 hallonmuffins till Korskyrkans ”Kafé i gemenskap”, en dagverksamhet dit många utsatta personer kommer. I morse pyntade vi dem i linje med dagens datum. Hoppas de uppskattades. Kärlek till våra medmänniskor!
Ingen har väl missat de senaste dagarnas hästköttdebatt. Häromsistens åt jag lunch tillsammans med kyrkkompisen Carolina, som jobbar med att kontrollera att restauranger och livsmedelsbutiker har god hygien och ordning och reda. Till exempel, sa hon, är det inte bra om man i ett kylskåp hittar köttfärs på tining som står och droppar ner i en sallad. Och det förstår ju jag också. Sedan sa hon att det inte heller är så bra om det restaurangen i menyn kallar oxfilé visar sig vara fläskfilé, och då slog det mig att jag aldrig tänkt på att sådant kontrolleras. Hade någon frågat mig hade jag nog trott att det var upp till restauranginnehavarens ärlighet och kundernas uppmärksamhet.
Bara att skärpa sig, alla häst- och fläsktillagare där ute. Ni vill inte bli upptäckta av Carolina.
Jag valde färgstarka grönsaker med flit, eftersom både kycklingen i sås och nudlarna gick i beigetrista toner, och ändå blev jag missnöjd just med grönsakernas färgblandning, som såg ut att vara hämtad direkt ur en receptsamling från 1975.
Samtidigt som vi åt såg jag och Jenny F avsnitten på den tredje och sista Saltkråkan-skivan i första säsongen. Vi skrattar åt Melker, är minst lika förtjusta i alla djur som Pelle och fascineras av alla stillsamma naturbilder – ängar, klippor, solnedgångar över vatten – som tillåts visas länge och ostressat i rutan.
Självklart kommer vi att titta vidare på de senare inspelade avsnitten, då Peter, Skrållan och Moses är med.
Mireia från Barcelona frågade mig bekymrat flera gånger senast vi sågs om vintern var över nu. Jag förklarade att det var omöjligt att säga, men att det fortfarande var tidigt på säsongen och att vad som helst kunde hända.
Och nu har det hänt. Snön är tillbaka, bussar ställs in, kylan biter. Mireia var inte var riktigt mätt på det än, och inte jag heller.
Just nu pågår Krogveckan – fram till 13 februari äter man två rätter för 200 kronor på vissa restauranger runtom i landet. Ett mycket bra läge att testa ett nytt ställe! (Men kolla restaurangernas Krogveckan-menyer i förväg, eftersom de ofta är mycket begränsade.)
Sofia, Anna, Christian och jag har tillbringat kvällen på Serwito på Regeringsgatan 77, en restaurang ingen av oss hade hört talas om på en adress vi sällan passerar. Maten var god – italiensk utan större åthävor – men som vanligt var det sällskapet som var den stora behållningen, allt prat om det respektive och det gemensamma. Det är ju när man ses och får tid att prata som erfarenheter delas och nya idéer uppstår. Tänk så mycket som aldrig blivit av om man inte råkat börja prata om det, och tänk så mycket som kommer att bli av framöver …
