För precis två veckor sedan var jag i Örebro på informationsträff inför den kommande Sydafrikaresan och om precis fyra veckor åker jag till Sydafrika, med 30 reskompisar varav de allra flesta är 60-85 år.
Jag blev hämtad på tågstationen av Martina, den enda jag känner i gruppen och den som är närmast mig i ålder. Hemma hos henne åt vi frukost och pratade en stund innan vi tog oss till Evangeliska frikyrkans Sverigekontor, Martinas arbetsplats och resans arrangör, där vi åt ännu mer frukost och presenterade oss för de flesta i det stora ressällskapet. Jag hade tänkt att en informationsträff på nästan en hel dag var väldigt ambitiöst, men drog snabbt slutsatsen att det var rätt tänkt, och det hade inte så mycket med själva informationen att göra. Att alla dessa människor träffas först på Arlanda är inte optimalt, så en samling i förskott var en god idé, och bara presentationsrundan tog en bra stund. 27 av 31 personer var på plats, vilket är ganska fantastiskt, med tanke på att vi kommer från olika orter spridda över hela landet. Omkring en tredjedel var bekanta med varandra efter en Brasilienresa för något år sedan. Förutom att gå igenom det två veckor långa resprogrammet dag för dag tog vi itu med praktiska frågor, som att fylla i ansökan om visum till Moçambique, dit vi ska in en sväng.
Pojken med hunden ovan är ett foto som jag tog i Indien för två och ett halvt år sedan och som satt uppförstorat som en canvastavla på en vägg i en korridor. Kul att se.
Vädret var kanonvackert, men vi var inte ute så mycket, utan hade ett fullspäckat program. Här är Martina och slottet. Nästa gång vi ses är det en helt annan garderob som gäller, åtminstone efter att vi landat.
Flera som var med på träffen var också bjudna till en 40-årsfest som ägde rum i en abonnerad vandrarhemsmatsal. Det var en kollega till Martina som fyllde år och som bjöd på både mat och extravagant fika, inklusive en rad specialiteter från just Brasilien, där hon växt upp. Jag halkade med, eftersom Martina skulle dit. Vi två och ytterligare en EFK-kollega, Anna, satt vid ett bord och åt och pratade och var nästan kvar till sist. När det började plockas undan i lokalen gick vi därifrån och räknade ut att vi bara skulle hinna gå hem till Martina och vända innan min tåg skulle gå, varpå Anna föreslog att vi kunde gå hem till henne en sväng istället, trots att hennes lägenhet var ostädad. Det var helt okej, tyckte jag.
Rosdekorationen ovan är från den så kallat ostädade lägenheten, en riktigt vacker, spatiös en-och-en-halva, eller tvåa beroende på hur man räknar, med kök, högt i tak, liten balkong, mitt i stan. Där satt vi och pratade vidare (avbrutna av en kille som öppnade ytterdörren och klev rakt in i hallen – i fel lägenhet), tills Martina lotsade mig tillbaka till stationen.
Hela dagen kändes väldigt kyrkbetonad. Utöver Martina kände jag ingen av alla människor jag träffade – åt lunch med, firade födelsedag med, var hemma hos – men alla sammanhang var väldigt naturliga och välbekanta på något sätt. Bra att ha familj i hela landet. Och världen – Sydafrika, till exempel.
Eftersom resan arrangeras av andra har jag känt mig väldigt befriad från alla förberedelser, men börjar inse att jag trots allt har en del att göra. Köpa vissa saker, ta en spruta, fundera på kläder, samt vänja mig vid tanken på att klara mig på vatten och bröd så mycket som möjligt under våren. Det är dyrt att resa långt.
