MCCCXLIX Sådant man gör på jobbet

En på det hela taget intressant arbetsdag.

– Jag och mina fyra kolleger som går om varandra på Slussens bibliotek har för första gången någonsin haft ett möte för just oss fem. Vi pratade praktikaliteter, men hade också ett hyfsat långt pass för stockholmsboktips. Väldigt matnyttigt och ett effektivt sätt att bredda sin bokbank. Ungdomsböcker, romaner, gamla och nya fackböcker.

– Inför ett kommande evenemang för bibliotekarier blev jag nyligen ombedd att fundera ut någon lämplig gäst och mitt förslag var ”Arga bibliotekstanten”. För den som inte känner till fenomenet: Arga bibliotekstanten var tidigare en blogg där den anonyma bloggaren skrev om sin biblioteksvardag, ofta lite småelakt, men väldigt roligt och medryckande och med skyhög igenkänningsfaktor för oss i samma bransch och säkert för alla som möter besökare/kunder/gäster i sitt jobb, eller bara delar bibliotekariehumorn. Numera är uppdateringarna lite annorlunda, men består fortfarande av bok- och bibliotekslustigheter, på Facebook (profil respektive sida) och Twitter. (Den som vill läsa de gamla skildringarna av allt från rara till odrägliga – mest odrägliga – biblioteksbesökare kan förstås fortfarande ta del av bloggposterna i ämnet. Tro mig, saker och ting har inte förändrats sedan 2011.) Hur som helst. Arga bibliotekstanten är fortfarande helt anonym och min idé var att bjuda in henne via Skype, antingen som ett samtal med ljud och icke avslöjande bild eller också chatt. Vilken kommunikationsvariant det blir är ännu inte bestämt, men hon säger att hon ställer upp! Det var en kul känsla att skicka meddelanden fram och tillbaka under eftermiddagen, med en för många känd person som man inte vet vem det är.

– Anna tittade in på en fika på Kafé Ryssgården. Trevligt med sällskap. God äppelpaj. Notera den läckra tröjan med guld från Rosie.

– Under dagen blev jag uppringd av en dam som jobbat i Faktarummet på Stadsmuseet på 70-talet och nu ville skänka en del av sina privata stockholmsböcker. En Faktarumskollega hade redan hämtat det hon tyckte var intressant för dem, och så var jag välkommen som representant för Slussens bibliotek att kolla om något av det som var kvar skulle passa i vårt bestånd. Damen och hennes man, båda över 80, tog emot i sin lägenhet på Åsögatan och jag blev visad in i salongen (hade lägenheten varit min hade i alla fall jag kallat det rummet salongen) där böckerna låg på ett bord. Jag valde ut en trave, några standardverk och några äldre, udda publikationer som kan vara kul som kuriosa. Men allra bäst i sammanhanget var besöket i salongen hos det rara äldre paret.

MCCCXLII Kaffe på Sankt Paulsgatan

Stället heter bara Kaffe, tror jag, och ligger på Sankt Paulsgatan 17. Jag har passerat många gånger, ofta efter stängning, men nu när jag hade lite tid efter ett ganska smärtsamt tandläkarbesök och tänkte belöna mig med caféfrukost före jobbet var det ett självklart val, fyra minuters promenad från nya arbetsplatsen.

Det var stimmigt till tusen, jag trängde mig fram till disken och undrade hur jag skulle få någon av de två herrarnas uppmärksamhet. Jag gastade min beställning över en stackars man som satt och läste tidningen och tog i samma veva upp plånboken och kortet jag tänkt betala med, men nej, sa han som höll på att fixa min varma choklad, de tog bara kontanter. ”Jaha, är det Götgatan man får gå till då?” frågade jag, som alltså behövde en bankomat. ”Nä, fika först, du!”

Sagt och gjort. Jag slog mig ner på en barstol, och för att smälta in bland de silvriga Mac-locken hivade jag i brist på annat fram båda mina iPhones. Mannen bakom disken gjorde stammisen som satt bredvid mig uppmärksam på att jag hade två mobiler. ”Hon har två, du kan ju be att få en!” Och till mig: ”Han har glömt sin hemma.” ”Vad bra! Jag kan ju ta din jobbmobil, så slipper du ha den, hö hö …” hakade stammisen på. Stämningen var påtagligt familjär, en efter en kom in och hälsade med ett ”god morgon!” och fick sin standardbeställning på fem röda.

Det kunde nästan inte bli mer som på film. Klart jag kommer att gå tillbaka.

MCCCXXXVIII Den förlorade melodien

Filmtips från Filmarkivet: Den förlorade melodien från 1957, 13 minuter.

Det trivsamma Stockholm förlorar sin charm när trafiken blir för tät och invånarna för stressade, då de är fast i bilkö eller står och väntar på bussen. Trafikköerna gör att körhastigheten i innerstaden blir alldeles för låg på morgnar och eftermiddagar. Lösningen är att så många som möjligt lämnar bilen hemma under rusningstiderna och väljer kollektivtrafik, som den förträffliga nya tunnelbanan, där många får plats på varje tåg, och att tunnelbanan byggs ut.

Rösten som berättar allt detta medan vyer över framför allt Stockholm, men också några andra städer, spelas upp tillhör Torsten Lilliecrona, mest känd som Melker i Saltkråkan.

MCCCXXXII 1700-talsroman på 1700-talskrog

Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.

Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.

Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.

Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.

Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.

Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.

Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.

Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.

Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.

Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.

MCCCXXVIII Tack för varningen

Det har kommit ett reklamblad från nya restaurangen Society till Sture bibliotek. Ur PR-texten: ”During your dinner you will experience that the music will increase in volume throughout the evening. It is not uncommon that you will enjoy your dessert while standing up dancing with your friends.”

Själv skulle jag sitta ner och skrika högre och högre till my friends och undra varför i hela friden restaurangen behandlas som en nattklubb. Har aldrig sett charmen med att göra bakgrundsmusik till dansmusik.

MCCCXX Boklunch på bibblan

”Boklunch på bibblan” är ett koncept för presentationer av stockholmsböcker på Stadsbiblioteket. Vi var väldigt få som satt och lyssnade i går mellan tolv och ett, så jag blev ombedd att inte prata alltför uppenbart med mina kolleger Eva och Cecilia som arrangerade programmet utan istället agera okänd, intresserad biblioteksbesökare.

Men för att vara främling kände jag mig väldigt bekant med det mesta. Böckerna som presenterades var utgivna på Stockholmia förlag, vars representant berättade att de har lokaler i Stadsmuseet – det vet jag mycket väl, passerar deras rum flera gånger i veckan. Den första bokpresentationen hölls av Anna Götlind som skrivit Förbindelser, med den underrubrik som syns på skärmen ovan, och den av de fem kvinnorna hon valde att prata om under presentationen var ”vackra dalkullan”, Carin Ersdotter, som jag bekantade mig med ganska grundligt under arbetet med Stockholmskällan.

Bok nummer två var John Arthur Ekeberts Håll höjden!, där han fotodokumenterat sitt liv som hemlös. Några av bilderna är utställda på Stadsmuseet, precis vid personalhissen, så jag har sett dem många gånger, men det blev något helt annat att få en bakgrund till dem och till fotoprojektet. Med jämna mellanrum görs ju både böcker och utställningar och liknande satsningar där hemlösa och andra utsatta personer kommer till tals, men jag tror faktiskt att Johns sätt att berätta är den bästa approach jag hört. Det var sakligt, varken bittert eller förskönande, och så befriande enkelt och mänskligt. När han pratade om hur svårt det ibland är att se vem som är hemlös narkoman och vem som är förmögen och välanpassad kom en kommentar från publiken om att han ändå tycks prata om hemlösa som en viss grupp, en egen värld. Ja, det är väl inte så konstigt, svarade han. De hemlösa håller ihop på sin kant som så många andra samhällsgrupper. Att ett ”vi och de” uppstår behöver inte vara problematiskt alla gånger. Så tolkade i alla fall jag hans svar. Jag tror att vår ängslighet kring det ideologiska och politiskt korrekta skapar mer distans än insikt emellanåt.

Den tredje boken, Brottsplats Stockholm, om deckare i stockholmsmiljö, var den jag mest sett fram emot att få höra en presentation av, men författaren hade visst fått förhinder. Men jag misstänker att det gjorde att de två andra författarna fick mer tid. Det behövdes.

Under nästa boklunch, torsdagen 21 november, är det också tre böcker som ska presenteras, varav en är Tio levnadsberättelser – rapport från ett annat boende. En av de intervjuade är numera kollega till mig på Stadsmuseet.

MCCC Ny klänning, gammal vän

I kväll drog jag på mig en av två nya Plezuro-klänningar – en som sitter som ett skinn – och hoppades att den inte skulle strama alltför mycket efter en middag med varmrätt och dessert på Berns Bistro. Min gamla hemgrupps- och kyrkvän Ida, som flyttat tillbaka till Småland, var på besök i Stockholm tillsammans med Fredrik – en mycket trevlig men stockholmsskeptisk smålänning – och planen var att återuppleva Berns Asiatiska som under Idas stockholmstid, men där var det fullt. Bistron var ett helt okej alternativ, vi fick god mat, och det var nog något lättare att prata, särskilt som vi satt längst ut i spetsen av den smala lokalen och borden intill snart tömdes och förblev tomma. Eftersom jag inte hade träffat Fredrik förut blev det mycket presentationsprat, samtidigt som både jag och Ida försökte sälja in Stockholm som en inte alltför farlig, alltför stressig, alltför arrogant stad.

Det var lång kö utanför Asiatiska och försöket att prata sig in genom en annan dörr bara för att svepa med blicken över lokalen misslyckades. Nästa gång ska vi boka bord därinne i god tid, och tajma in restaurangbesöket till en tidpunkt då Sofia inte är på rundresa i USA. Det var hur som helst hemskt roligt att träffa Ida. Jag gillar att hala tillbaka personer som försvunnit ur ens omedelbara närhet.

MCLXXIII Trollflöjten och fudge

Den här film- och fudgekvällen med Lena var helt tillägnad Trollflöjten, Bergmans version som hade TV-premiär 1 januari 1975. Den är inte jättelång, två timmar och tolv minuter, men med matlagning, kakbak, fudgekokande (en med mörk choklad och nougat, en med ljus choklad och valnötter) och bakomfilmen på en dryg timme var klockan ändå nära tolv när vi kom ut på den obligatoriska efterföljande promenaden till slottet. En minut i midnatt kom vi fram till yttre borggården, där vakterna stod i formation för avlösning. Sista anhalten var Finska kyrkans bakgård och Liss Erikssons lilla ”Pojke som tittar på månen”, som nu hade höstekiperats.

Kvar finns några Mozartkulor, som vi temaenligt åt under filmen, och minnet av vackra röster, hejdlöst fula papier mâché-artade dräkter (som draken högst upp, även om den var bland de snyggare) och Ingmar Bergman som med iver och känsla regisserar de skandinaviska sångarna i polotröjor, mönstrade skjortor och mycket markerade glasögonbågar.

MCLXVII Kaknäspromenad

Ett bra motgift mot allt jobb med biblioteksinvigning var en promenad kring Kaknästornet med Jenny F. Vi utgick från tornet och gick in i skogen, där vi den första timmen eller så gick åt helt fel håll som inte alls ledde runt udden, utan tillbaka till tornet. Men det gjorde inte så mycket. Vi tog bara en promenad till, åt rätt håll, den här gången mest längs riktiga vägar.

Djurgårdsbrunnskanalen alltså, vilken idyll.

MCCLV En halvtimme från Slussen

Var ute en sväng på Jenny H:s föräldrars lantställe på Värmdö i dag. Fick sällskap med Jonas på bussen ut och med Mireia hem. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre i den blandade skaran vänner runt det långa bordet på altanen, men nu blev det solnedgång vid Våmfjärden och månskenskväll hemma på Kungsholmen.

Spanska Mireia, som varit här i 14 månader, berättade att hon äntligen fått sitt uppehållstillstånd och vi var överens om att hon valt ett mycket vackert land att bo i.

Theomis

Gläds åt det som varit, hoppas på det som kommer. Nuet är försumbart.

Etikettarkiv: Stockholm