Etikettarkiv: Litteratur

MMCCCXIII De fördrivna av Negar Naseh (med en liten spoilervarning)

img_9856

Tyvärr är det väldigt sällsynt att jag läser böcker omedelbart efter utgivningen även när jag har tillgång till dem – alltid är det någon bokcirkelbok eller annan måsteläsning som står först på tur – men De fördrivna av Negar Naseh fick jag som e-bok från Natur och Kultur för en knapp vecka sedan och nu är den läst.

Två gånger har jag hört henne prata om sin bok (och i går var hon visst på Babel, det har jag ännu inte tittat på) och det som framför allt fastnade i mitt medvetande var det etiska dilemma jag uppfattade att hon skrivit om. Miriam och Filip, ett ungt (får man förmoda) par från Sverige bosätter sig i ett hus på Sicilien och lever ett bekvämt och stillsamt liv, helt avskärmade från flyktingdramat som utspelar sig på Lampedusa, en bit längre ut i Medelhavet, både i sin vardag och i sitt medvetande. Boken visade sig handla ganska mycket mer om relationen makarna emellan och hur de båda förhåller sig till sin lilla dotter, men frågan om flyktingkrisen och om avskärmning kontra engagemang hamnar i fokus när ett annat svenskt par reser till Sicilien för att hälsa på. Stegvis får man som läsare ta del av deras dom över sina värdar. Mannen i det besökande paret är frispråkig och anklagar i synnerhet Miriam för hennes bristande intresse för flyktingfrågan, som han själv åker över till Lampedusa för att studera. Han får med sig Filip, men ”Lampedusa lämnar inga spår” i honom. Slutligen är det kvinnan som får nog av Miriams och Filips hem, men kanske mest för deras allmänna lojhets skull och för att Miriam inte verkar alldeles pålitlig. När hon berättar för sin pojkvän att hon vill lämna huset i förtid håller han med och säger att han är trött på deras ”lilla liv, den här tillvarons små små perspektiv”.

Skulle jag delta i en bokcirkel om De fördrivna skulle jag vilja prata om varför jag ogillar Miriams egenskaper så mycket att skadeglädjen kickar in när hon får sig en känga, och sedan gräva i mina blandade men betydligt mer positiva känslor för Filips roll. Det var frågor om eventuella skyldigheter i förhållande till extremt mänskligt lidande som gjorde mig intresserad av boken, men jag hade sett framför mig ett annat scenario, av den typ jag stött på i nyhetsrapportering ibland, att turister mer eller mindre sitter med varsin paraplydrink och betraktar en flyktingfarkost på vippen att sjunka. Miriam och Filip är provocerande passiva emellanåt, om man frågar mig, men flyktingkrisen pågår trots allt inte bokstavligen runt hörnet utan en ganska lång båtresa bort. Ska förväntningarna vara högre på ett svenskt par på Sicilien än på Siciliens övriga befolkning eller svenskar i Stockholm?

Bilden ovan är från samtalet med Negar Naseh på Release Me på Kulturhuset 15 mars och jag skulle vilja höra det igen. Kanske handlade det mindre om moralisk plikt än jag fick för mig. Jag minns att hon även pratade om att hon, som är läkare, också har låtit Miriam vara läkare, fast där på Sicilien icke praktiserande, och att det handlade en hel del om smärta, sömnsvårigheter och tabletter som viktiga beståndsdelar i berättelsen.

Innan jag får tillfälle att diskutera boken med andra läsare ska jag leta upp Negar Nasehs medverkan i Babel på SVT Play för att höra vad som sas där.

MMCCCX ”Månadens diktsamling” i Poesibazaren

Ett nytt återkommande inslag i Stadsbibliotekets programkalender är ”Månadens diktsamling”, ett mycket opretentiöst och trivsamt litet evenemang i Poesibazaren.

Januari månads diktsamling var Kära fru Schubert av Ewa Lipska (läs om den på Ellerströms förlags sajt – och varför inte låna ett exemplar?).

Här ses mitt låneex ihop med en äppel-mynta-ingefärsjuice.

Och här en spännande iakttagelse av enfald.

I februari kunde jag dessvärre inte vara med, men här pratar mina glada kolleger Alice, Lars och Elias om mars månads diktsamling, Skuggorna tänds, haikudikter av Ola Lindberg (smakprov hittas här).

Har du möjlighet att komma till Stadsbiblioteket vid lunchtid rekommenderas vårens två återstående diktsamlingspresentationer.

MMCCCIX Det var det, Det hemliga namnet

Screen Shot 2016-04-02 at 9.04.52 AM

Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.

MMCCXCVI Gulgrå harmoni

Dagens arbetsmaterial, oarrangerat.

Jag brukar ju tänka, och ibland uttrycka, att jag rör mig längre och längre ifrån bokromantisering – att gilla själva åsynen av böcker och boksamlingar, att äga dem eller vistas bland dem, för att inte tala om doften, som så många nämner – men att jobba med gamla böcker kan faktiskt vara en visuell fest, det tycker jag fortfarande. Med betoning på gamla, kanske, för att sådant som är nytt, inte minst böcker, är grällt och oharmoniskt. Å andra sidan – jag älskar ju att jobba med ny litteratur. Och att skylta med den. Hur som helst. Att få botanisera i magasinen och ta del av äldre publikationer om Stockholm för Stockholmskällans räkning kan vara enormt stimulerande, och som bonus matchar ofta omslagen.

MMCCLXXXI Sprillans nya e-böcker

Man är inte precis bortskämd med förmåner i biblioteksbranschen, men det finns en och annan liten bonus, om man har lust att ta del av dem.

Vissa av förlagen på den senaste förlagsdagen, för ungefär en månad sedan, delade ut några nyutgivna böcker på plats till oss deltagare (även om det nästan aldrig finns tillräckligt många i förhållande till oss som vill ha). Andra nämnde i sina presentationer att man kan höra av sig om man vill ha tryckta läsex. Ytterligare andra, har det visat sig, är ganska öppna för att dela med sig av e-böcker till bibliotekarier. I går mailade jag till Norstedts, hänvisade till förlagsdagen och bad om fyra av vårens titlar. Två av dem – de som är utgivna, båda precis nu i dagarna – kom med vändande post. Så nu har jag Kungsträdgårdens svarta hål och Älskade terrorist i iBooks, redo att öppnas när jag kommer till den punkt då all min läsning inte prompt måste handla om Nepal.

MMCCLVII Release Me om tre romaner och en novell

Två glada män i skägg får illustrera kvällens Release Me i Foajé 3 på Kulturhuset. Det är Lars Berge som pratar om sin roman Svinn och programledaren Mats Almegård. Tidigare hade David Norlin pratat om romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker och Elin Grelsson Almestad om romanen Hundarna på huvudgatan och Anna-Karin Palm hade läst ur sin nya Novellix-novell Älven.

Förutom att jag under det första samtalet fick en sällsynt okontrollerbar och högljudd hostattack och var tvungen att resa mig upp och gå åt sidan (jajamän, jag satt längst fram, i allas blickfång) så var det en trivsam och intressant kväll, som vanligt, och jag tror att jag kom fram till att det var David Norlins bok som lät mest lockande.

Under pausen kollade jag hashtagen #ReleaseMe på Twitter, som jag själv hade hunnit använda ett par gånger under framträdandena, och såg att twittraren Johannas tweets såg nästan precis ut som mina. Jag konstaterade också att hon satt bakom mig, bekant från sin profilbild. Eftersom vi varit på samma litterära event tidigare och över huvud taget twittrar en del om litteratur har vi Twitter-språkat då och då, men jag mindes faktiskt inte om vi någonsin pratat öga mot öga, så jag vände mig om för att ge mig tillkänna. Nej, tydligen hade vi inte träffats, men hon frågade efter mitt Twitter-namn och visste då precis vem jag var, bibliotekarien på Sture bibliotek. Själv är hon numera kommunikatör för dans och teater på Kulturhuset.

Novellixer

Anna-Karin Palms Älven är för övrigt en av de fyra noveller Novellix släpper om en vecka. Fina, eller hur?

MMCCLIII Förlagsdag på Riddarholmen

Vad kan vara bättre en gråkall, snöpudrig februarimorgon än att traska bort till Riddarholmen och gå på vårens förlagsdag för bibliotekarier? Inte mycket! Det var första gången Norstedts stod värd såvitt jag vet, åtminstone för en förlagsdag om litteratur för vuxna, och första gången jag besökte deras lokaler. Som vanligt gillade jag Weyler, Tranan och Sekwa bäst, bra presentationer och intressant vårutgivning, och Natur & Kultur och Norstedts själva var inte så dumma de heller. Många författare på plats, en riktigt bra bonus.

Följande böcker knappade jag fram i bibliotekskatalogen på mobilen och reserverade på stört:

De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer (efter att ha hört författaren presentera sin roman)
De fördrivna av Negar Naseh (samma med den)
Första gången jag såg dig av Tasha Kavanagh (för att den lät så läskig men bra)
Dikter av Theis Ørntoft (för att jag borde kolla in den omtalade danska poesivågen)
Pyrrhos – segraren som förlorade av Allan Klynne (också presenterad av författaren, som ses ovan)

Inte för att arrangörerna hade behövt smöra för oss ännu mer, men det är klart att semmelfika höjer humöret ytterligare.

MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.