MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.

MMCCXI Boktipsaffischer i brist på annat

Det är drygt tre veckor sedan jag bemannade här på Sturebibblan. Det är sig likt, lite för likt, det är dags för förnyelse. Tyvärr har vi rätt dålig framförhållning och det finns inga nya programaffischer för terminen, något som jag hittade på ett alternativ till när jag var här sist, nämligen boktipsaffischer. Som den här:

Vi gillar biografier

Och den här:

E-bokstips Nobelpris

Nobellitteratur kändes extra aktuellt kring Nobelfesten och kanske lite mindre nu, men å andra sidan kan man väl alltid tipsa om prisbelönta författare.

Den här däremot, känns ju passé:

Affisch julboktips

Och när jag tänkte på saken kom jag på att jag ju faktiskt förberett för nedplockning av den. Bakom jultipsaffischen i affischhållaren satt nämligen den här:

Affisch Gamla böcker

I väntan på nya programaffischer kanske jag knåpar ihop ytterligare några boktips … Bokbeskrivningarna hämtar jag från vår katalog, och beskär om det behövs, och affischerna är skapade med färdiga mallar, så det är mest urvalet som tar tid. Och det är ju väldigt roligt.

MMCLXXIX Stjärnlösa nätter

Stjarnlosa_natter

När Jenny H 4 augusti föreslog att hon, jag och Sofia skulle se pjäsen Stjärnlösa nätter på Boulevardteatern i december kunde jag omöjligt förutspå kvällens upplevelse. Det kan man ju aldrig, men det här var ganska speciellt.

Pjäsen bygger på romanen med samma namn, Arkan Asaads berättelse om hur Amàr – en ung man med stora likheter med författaren – reser med sin pappa och sina syskon från Sverige till Kurdistan för att träffa släkten. Familjesituationen är dålig från början, pappan är alkoholiserad och våldsam, mamman har lämnat man och barnaskara och Amàr kan, som illa behandlad, trängd och revolterande svensk tonåring, omöjligt leva upp till förväntningarna på den äldsta sonen. Hos släkten i Kurdistan är pappan en högt vördad man och även Amàr behandlas med stor respekt, tills släktingarna istället börjar bete sig egendomligt. Det framkommer snart att de planerar ett giftermål mellan Amàr och hans jämnåriga kusin Amina. Amina accepterar uppgörelsen, men Amàr blir chockad, rasande och snart fullkomligt ångestdrabbad av att både ett ja och ett nej från hans sida skulle få förödande konsekvenser.

Jag läste ut boken på lunchen – eller någon halvtimme senare, det blev en lång lunch – och klickade bort sista sidan i e-boken med blandade känslor. Något vidare skönlitterärt hantverk var det sannerligen inte, varken språkligt eller berättartekniskt, men berättelsen var förstås oerhört angelägen, där fanns inga givna svar eller enkla lösningar, och trots stilistiska brister var det spännande läsning från början till slut.

På väg längs Götgatan mot Boulevardteatern fick jag ett meddelande från Jenny om att vi skulle höja medelåldern rejält, och hon hade rätt, vi hittade till slut varandra i ett hav av skolungdomar i foajén. När Sofia anslutit klämde vi in oss i salongen där lärarna hade fullt sjå att organisera sina elever. Att hitta rätt plats, sätta sig och prata i diskret samtalston verkar vara en fjärran utopi för den här gruppen – har jag någonsin tillhört den? Kanske, kanske inte.

Vi fick våra platser efter visst stök – en av dem var upptagen när vi tagit oss fram till dem – och jag såg några enstaka vuxna på vägen som inte nödvändigtvis var lärare, så kanske var vi inte alldeles ensamma om att frivilligt och privat ha köpt biljetter till kvällens föreställning. De två skådespelarna var vana vid målgruppen, de stod ute i lokalen och hälsade oss välkomna och gick sedan upp på scenen och pratade om vikten av att stänga av mobilerna alternativt sätta dem i flygplansläge och därefter plocka undan dem helt, varpå de berättade lite om pjäsens bakgrund. Sedan kunde de börja, och de började med en bröllopsscen med typisk kurdisk musik. Och här kom den upplevelse jag inte hade räknat med – ungdomarna jublade, bokstavligen, och klappade i takt så länge musiken spelade. Där stod två svenska (antar jag) skådespelare i helt neutrala kläder och med ett svart tygstycke som enda rekvisita, och nog för att deras gestaltning av alla rollfigurer var suverän, men att jag på ett ögonblick färdades till Kurdistan var till 99 procent skolelevernas förtjänst. Vissa hängde säkert bara på i de översvallande reaktionerna för att det var kul, men jag utgår ifrån att andelen ungdomar med kurdiskt – eller irakiskt, iranskt, turkiskt eller syriskt – påbrå var stort. Att ha dem på plats under en pjäs om kurdisk-svenska kulturkrockar gav minst sagt en extra dimension.

Många av ungdomarna verkade ha en ganska stöddig attityd som de inte hade för avsikt att tygla för varandras och skådespelarnas skull, men när Amàrs pappa första gången fick ett plötsligt vredesutbrott och använde ordet ”horunge” till sin son var publikreaktionen omedelbar, det drogs efter andan, några skrattade till, det här var starkt i deras värld. Hur en till största delen svenskfödd publik i övre medelåldern, alltså den genomsnittliga teaterpubliken i Stockholm, hade reagerat? Inte alls, eller rättare sagt bara inombords. Småsnacket och godisprasslet gick att stå ut med under föreställningen, inlevelsebevisen vägde upp.

När lokalen tömdes efteråt gick vi fram och pratade med skådespelarna, framför allt den kvinnliga, Sofia Rönnegård, som berättade om hur märkligt det varit att framföra pjäsen inför Arkan Asaad, som i princip är den de gestaltar – båda två spelar faktiskt honom, eller Amàr, i omgångar – och att de turnerat på skolor. Det vore så intressant att höra hur historien diskuteras i klassrummen – vissa av eleverna i kvällens publik hade läst boken innan – och kanske får vi veta något om saken, en av alla tonåringar som myllrade omkring är med i Korskyrkan och bekant med Jenny, som ska fråga henne vid tillfälle.

Det finns en roman nummer två också, Blod rödare än rött, som Arkan Asaad skrivit i samarbete med sin pappa och som förklarar pappans bakgrund. Konflikter, som dem som skildras i Stjärnlösa nätter, uppstår ju aldrig ur tomma intet, det finns anledningar och förklaringar, och även om en upptäcktsfärd i det förflutna säkert kan ge större förståelse kan det sannolikt inte lösa dagens problem. Men det är klart att jag är ruskigt nyfiken på Amàrs pappa. Förr eller senare laddar jag nog ner e-boken.

MMCLXVIII Debutantbloggen på besök

I dag hade vi tre av Debutantbloggens skribenter på Sturebibblan, nybakade författare som i en liten panel satt och berättade om sitt skrivande, med en moderator som ställde frågor och engagerade den sex personer starka publiken, fast man kan nog säga åtta, Salomon och jag lyssnade i princip hela tiden. De hade varit värda en större skara åhörare, de var intressanta att lyssna på och oväntat samkörda för att faktiskt inte känna varandra. De kommer från olika delar av landet, delar erfarenheten av att ha debuterat med varsin roman under 2015 och turas om att skriva i Debutantbloggen. Om jag förstod det rätt träffades de först på Bokmässan, alltså för två månader sedan.

Författarna var:

Felicia Welander som skrivit Kanske imorgon.

Fredrik Frängsmyr som skrivit Arytmi.

Thomas Årnfelt som skrivit Incidenten i Böhmen.

MMCLXV Emily Dickinson-frukost

För alldeles för länge sedan lånade jag hem en bok med Emily Dickinson-dikter och först i går, när jag via Lena hade en biljett säkrad till dagens frukostprogram på The English Bookshop om Emily Dickinsons författarskap, började jag läsa. Och lyssna, på inlästa dikter på Spotify.

Dikterna är ganska svåra, sa Ann-Marie Vinde, Dickinson-översättaren som var morgonens talare, och eftersom de flesta i publiken sannolikt hade svenska som modersmål läste hon dem både översatta och i original. Kommentaren fick mig att känna mig smart, det lilla jag läst skulle jag kalla … medelsvårt. Dikterna har korta rader och engelskan är förstås ålderdomlig – Emily Dickinson levde 1830-1886 – och jag förstår inte alla ord, men det är inte värre än att de går att slå upp. Själva innehållet är jämförelsevis rakt på sak. Uppläsningarna vi fick höra var också väldigt väl utförda, med en lugn och okonstlad stämma.

Vi i publiken fick frågan om någon av oss ville höra en favoritdikt och jag kom på för sent att jag faktiskt hunnit få en, ”In a library”. Här är de första tre verserna av sju.

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

I går kväll hörde jag berättas om en 1800-talspoet från Massachusetts på biblioteket, morgonen efter om en annan i bokhandeln.

MMCLXIV Lotta Lundgren om Edgar Allan Poe

Gäst i kvällens program i Själsfrände-serien i rotundan var Lotta Lundgren och själva själsfränden var Edgar Allan Poe. Lotta berättade om hur hon som liten träffade ”tanterna på biblioteket” mer än sina jämnåriga och hur hon föll för Edgar Allan Poes skräckberättelser som sjuåring och till och med memorerade någon text som hon sedan återgav inför några vänner.

Novellen Morden på Rue Morgue har jag läst och den långa dikten KorpenThe Raven – citeras i så många sammanhang att jag inte kan säga helt tvärsäkert om jag verkligen läst hela tidigare eller bara tror att jag måste ha gjort det många gånger om. Men nu har jag åtminstone hört den i sin helhet på Spotify och har den nedladdad som e-bok i mobilen.

Lotta Lundgren berättade om det lockande hos de gamla skräckberättelserna – och om sitt eget i princip okända författarskap i samma genre –  på sitt oefterhärmliga vis. Samma litterära smak har vi inte, men det är alltid intressant att höra vad andra gillar att läsa och varför. Eller nästan alltid. Som mest intressant blir det när någon faktiskt har förmågan att prata om sin favoritlitteratur på ett personligt och inbjudande sätt, och det kan Lotta Lundgren.