Etikettarkiv: Litteratur

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet ”Månadens diksamling” fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.

Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Men det finns också andra belysande konversationer mellan huvudpersonerna – själv nämnde jag på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

Stockholm för foodisar

Kosthållningen de här mellandagarna är ganska bedrövlig. I morse åt jag en kall varm macka med getost och annat som blivit över från julmatlagning, vid kyrkkaffet i Korskyrkan fanns det kladdkaka som behövde gå åt och jag var inte svårövertalad, sedan thai-take-away i Huddinge och sent i kväll varm choklad och fröknäcke med brie. Julgodis däremellan.

StockholmfrFoodisaravJonasCrambyI fantasin har jag samtidigt ätit stans bästa ramen, hantverkspizza, klassiska köttbullar och gelato. Stockholm för foodies har varit min följeslagare i informationsdisken före jul och i soffan och sängen sedan jag kommit tillbaka till Stockholm efter julfirandet. Jag gillar flera aspekter av boken. Till exempel hoppas lyxkrogarna (nästan) över för att de är för berömda, eller lättfunna, för en svensk publik och jag håller fullständigt med om att det är betydligt mer intressant att läsa om vilka korvkiosker som är riktigt bra. Nu gillar jag inte ens korv särskilt mycket och kommer kanske inte att få någon vidare praktisk användning för informationen, med det ligger mer spännande research bakom de texterna än vad som skulle ha framgått i en text av många om Frantzén eller Ekstedt eller Oaxen (fast alla dessa kommer ändå med på olika hörn i boken, de verkar ofrånkomliga när det handlar om Stockholmsmat). Restaurang- och matbeskrivningarna är personliga och ofta underhållande och jag gillar de små rutorna där utvalda restaurangrepresentanter berättar var i Stockholm de själva gärna går ut och äter. Självklart anas så småningom ett slags klubb för inbördes beundran, men det är bara charmigt.

Om några år kommer vi att le lite åt bokens formgivning, de lite extra tjocka bladen med matt yta och helsidesfoton med skarp blixt, som snapshots från 90-talet på bästa kompisarna. Här finns för övrigt många nostalgiska referenser till 90-talet, då författaren var tjugo plus och krogupplevelserna måste ha gjort starka intryck.

Naturligtvis har jag nu en lista på ställen jag vill testa, även om jag förstås inte vet hur pass lik eller olik smak jag och författaren har. Han gillar tydligen ”stök”, något som om och om igen bedöms som ett plus hos barerna som beskrivs. Möjligen betyder stökigt uppsluppet och frejdigt, annars har jag en tendens att suckande önska att den som dras till stök skulle växa upp någon gång (eller komma över sin ålderskris). Å andra sidan måste ju den som uppskattar Totemo Ramen och Bageri Petrus ha gott omdöme.

The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.

MDCXXXIII Litteraturbankens ljudarkiv

15936686_10154872875289761_2573468287583878318_o

Litteraturbanken tipsar på Facebook om sitt ljudarkiv med litterära uppläsningar. Jag lyssnar sällan på inspelade uppläsningar (undantaget är när jag lyssnar på en bok samtidigt som jag läser den, för att hålla uppe tempot inför en läsdeadline), men jag tipsar vidare, idén är sympatisk. Varför inte höra Horace Engdahl läsa en dikt av Almqvist?

MDCVII Inför Vietnam 8: En hälsning från Margaret Pemberton

I dag, tio dagar före Vietnamresan, öppnar jag den här begagnade boken jag beställt och upptäcker en hälsning från författaren till en Emma. Känner plötslig samhörighet med både den förra ägaren och författaren. ”Emma, Hope you find your trip to Vietnam as fascinating as I found mine. Margaret Pemberton, April 2012”.

MDLXXXVIII Isola – en liten ö i Protektoratet Sverige

9789127149830På den senaste förlagsdagen för bibliotekarier, i Norstedtshuset i september, var journalisten Åsa Avdic en av de gästande författarna. Hon presenterade sin debutroman Isola och sa bland annat att hon velat skriva en bok som hon slapp göra research inför och därför valde ett slags kontrafaktisk framtidsvision, som bygger på ett omskrivet förflutet. 1989 omtalas som året för murkuppen, istället för murens fall. Sedan 1995 är Protektoratet Sverige en del av den Sovjetliknande Vänskapsunionen, enligt ”Internationell uppslagsbok” från 2016, som citeras i bokens inledning, innan handlingen hoppar fram till maj 2037, sedan tillbaka till mars 2037. Förvirrande? Inte så farligt, egentligen. Berättelsens dramatik utspelar sig i mars och händelserna utreds i maj. Protektoratet Sverige ägnar sig mycket åt utredningar, förhör, övervakning, hot och tvång.

Men det dröjer innan sista pusselbiten hamnar rätt. I en påhittad verklighet har man som läsare svårt att lista ut mönstret, vad är rimligt och orimligt, väntat och oväntat i Protektoratet Sverige 2037? Även när den för hela historien avgörande handlingen begås är det inte självklart att det är just där gränsen överskrids. Obehagliga saker händer hela tiden.

Det är en spännande berättelse med olika realitetsnivåer – äkta beteende, spel för gallerierna, dubbelspel, trippelspel – och jag uppskattade perspektivbytena, även om jag lekte redaktör emellanåt och ifrågasatte stil och upplägg. Annas och Henrys röster, deras respektive stycken i jagform, kompletterar varandra innehållsmässigt på ett bra sätt, men de är tillbakablickande och redogörande, så när berättar de sina historier och för vem? Inte i maj 2037, när allt är över, det passar inte in i pusslet. Och samtidigt som styckena är vittnesmålsbetonade blir de också bitvis litterärt stämningsskapande med formuleringar som egentligen har klassisk tredjepersonsform och minskar trovärdigheten. Nours roll hade jag också ändrat lite på, Annas mamma, vars egen historia bidrar till helheten på ett smart sätt. Medan Anna jobbat sig upp till hjältinnestatus, tack vare sin extrema envishet och trots sitt intakta samvete, är Nour ett enpartistatens offer, en tidigare lojal medborgare som stötts ut och som skadar sig själv fysiskt för att eventuellt få en stämpel som obrukbar och därmed kunna lämna landet för att ta hand om sin döende far i Bosnien. Hon bor i Olof Palme-kvarteren, stadens fattigområde som tidigare gick under namnet Gamla stan, där hon också inrett ett rum åt sin dotterdotter. Tack vare Nour får läsaren ett lite fastare grepp om det politiska läget och ett Stockholm som bara delvis går att känna igen, och jag hade gärna velat veta ännu mer – det är ju de bitarna som är de mest kittlande i en dystopisk framtidsskildring av ens hemstad – men då hade Nour behövt vara mindre osympatisk och situationen för Annas dotter mindre hopplös.

De övriga miljöerna är dels grå korridorer, kontor och förhörsrum, som bara kan nås efter rigorösa säkerhetskontroller, och dels ön Isola långt ute i Stockholms skärgård. Det är på de platserna den egentliga intrigen utspelar sig – mellan Anna, Henry, Katja, Översten, Ordföranden, Sekreteraren, den kvinnliga förhörsledaren, den manliga förhörsledaren – men vad som händer avstår jag ifrån att berätta. Ingenting är ändå som man tror.

Även om författaren hade för avsikt att inte göra research undrar jag ändå över ett par möjliga inspirationskällor. Inte för att jag har läst någon av böckerna, men jag tittar på Adlibris beskrivning av 40 ”lyckliga” år : en kontrafaktisk berättelse om ett kommuniststyrt Sverige av Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov och ser vissa likheter, även om den berättelsen utspelar sig 1989, då hammaren och skäran prytt Stockholms stadshus istället för tre kronor i 40 år och medborgarna lever i ”tystnad och lydnad inför överheten”. Och så kombinerar man den med Staden utan kvinnor, där Madeleine Hessérus målar upp ett framtida Stockholm med en mur som skiljer de norra delarna – männens område – från de södra, där kvinnorna ockuperat en militäranläggning. En befrielserörelse huserar i skärgården. Till råga på allt hade Madeleine Hessérus föregående roman – visserligen på ett inte alltför likartat tema – titeln Till Isola.

Jag vet inte hur stor succé Isola blivit och jag vet inte om jag hade läst den om jag inte hade råkat höra författaren prata om den, förmodligen inte. Men den är såld till nio länder, ser jag, så förhoppningen är väl att den bärs upp av den skandinaviska spänningsvågen. Läsvärd är den, hur som helst, om man klarar lite ångest och bildlig och bokstavlig klaustrofobi.