Etikettarkiv: Litteratur

MDCCCXCVI Det vi inte vet om Kungsgatans historia är inte värt att veta

Tämligen oförberedd och idélös kom jag till Chriss på Salong Novo, där jag bokat tid för att göra en 30-talsfrisyr, men det var långt ifrån några problem med den saken, Chriss hade stenkoll och berättade att hon sett så mycket fram emot det här uppdraget och till och med hade pratat om det med sin man, som anklagade henne för att vara överengagerad i sitt jobb. Vågigt hår skulle man ha, och ganska kort, med eller utan hatt. Av två hattar hon tagit med hemifrån valde vi en och så fick jag en fejkat kort vågfrisyr. Det var ovanligt många kunder på plats i salongen och alla var nyfikna på vad som föranledde en så ovanlig makeover. Jo, två bibliotekarier har gått in för årets Stockholm läser-bok Kungsgatan till hundra procent och tänker nörda loss på 20-, 30- och 40-talstema inför publik – gissningsvis en handfull äldre damer – på tidskriftsavdelningen på Östermalms bibliotek. (Men de sistnämnda detaljerna sa jag inget om.)

När jag kom till biblioteket var Helena redan där, på gång att byta till 40-talsklänning med blombrosch, och vi satt ett tag vid varsin dator och satte ihop kvällens bildspel och skrev på våra manus, innan vi gjorde vårt bästa för att skapa en tekniskt fungerande och hjälpligt trivsam programhörna i en hopplös lokal. Syltkakor, mandelkubb och en orkidé från köket gjorde sitt till.

När allt var över – alla gamla Kungsgatsbilder visade, spännande detaljer berättade och intressanta texter upplästa, inför ett gäng damer, några herrar, mina vänner Sofia och Anna, totalt 16 personer – klappade vi oss själva ordentligt på axeln. Inte för att vi var proffsiga och förberedda, utan för att vi helt sonika höll föredrag ändå, trots att den ena knappt visste vad den andra skulle prata om.

MDCCCXCI Jag och Leila K på väg hem från England

Som vanligt tog resan mellan Hannover Quay i Bristol och Kungsholmen i Stockholm en hel dag. Upp, äta frukost (yoghurt med fruktsallad och en hot cross bun, kryddigt, traditionellt engelskt långfredagsbröd), pressa ihop den rågade packningen, promenad till busstationen och drygt två timmar på motorvägen till Heathrows Terminal 5.

Väl där hade jag riktigt god marginal och satt och åt en blåbärsmuffins på Starbucks medan jag läste vidare, ganska storögt, i Petter Wallenbergs Historien om Leila K. Författaren menar att den biografi han skrivit är en upprättelse av 90-talsstjärnan som tappade fotfästet i tillvaron och under lång tid varit mindre känd som rappare och mer känd som den hemlösa före detta rapparen, med utflippad stil och utflippat beteende. Men till och med själva boken blev skandalomsusad när den kom för ett och ett halvt år sedan. Den är för skvallerbetonad, anser vissa, där den utgår från författarens egna möten med den härjade Leila K, och hennes gamla kompisar och kompanjoner som uttalar sig omväxlande kärleksfullt och uthängande. En av kompisarna i fråga ansåg dessutom att han inte blivit informerad om att det han berättat skulle publiceras i det här sammanhanget.

Jag vet inte varför jag vid anblicken av boken på Sturebibblan för någon vecka sedan spontant började läsa i den, sensationsreportage är sannerligen inte min genre, men medan Stockholms klubbscen, där Leila K höll hov några år, hade kunnat utspela sig på en avlägsen planet är dagverksamheterna för Stockholms mest utsatta faktiskt en liten del av min värld, och det är där hon hittas av Petter Wallenberg, som letar upp henne för att försöka inleda ett musikaliskt samarbete.

Så mellan engelsk landsbygd i vårsol och inflygningen över ett fläckvis frostigt Uppland var jag bland pundare på Plattan, när jag inte hängde med på turnéer där Leila K framför eurodance-hits eller in i en stockholmsk hemmastudio där det rappas svordomar och de mest osammanhängande rim – möjligen något slags mental bro från semesterhelgen på andra sidan Nordsjön till ankomsten vid Centralen, varifrån jag rasslade hem med kabinväskan längs grusiga trottoarer. (Den där sista formuleringen kan vara avsedd att distrahera från det faktum att jag för att få tiden att gå läste förlagsutgiven skandaljournalistik på buss, flyg och tåg.)

För övrigt är det bra att ha mellanmål med sig på flygbussen, som portionsförpackad cheddar.

MDCCCLXXXI Dränkt

Gamla kursaren Frida är numera publicerad romanförfattare! I kväll var det release för skräckromanen Dränkt på Beyond Retro på Brännkyrkagatan. Kollegan Salomon och jag pratade genrer i går, vilka vi läser och inte läser, hur man väljer så olika och att man faktiskt inte har någon koll innan man testar. Skräck hör till undantagen på min repertoar, men inom kort ska jag vidga mina vyer med ett signerat exemplar som just har hamnat i här i bokhyllan.

Litterärt afternoon tea om Det regnade fåglar

Visst, det ligger en hel del arbete bakom sådana här begivenheter, men ändå, vilken ynnest. I går fick man sitta på jobbet, prata om en riktigt bra bok, bjuda cirkeldeltagarna på afternoon tea på blommigt porslin och, bäst av allt, mittemot, vid bordets andra kortända, satt bokens översättare, pratade språktänk och bidrog med kuriosa direkt från författarens mun.

MDCCCLXIII Kappan

Har nu läst ut Nikolaj Gogols novell Kappan, sannolikt för första gången. Av någon anledning har jag länge romantiserat den, sett framför mig ett kallt men vackert Sankt Petersburg under ett sagobetonat 1800-tal, hästar och vagnar som klapprar förbi och en man som stänger ute kylan med en robust kappa.

Istället är det en berättelse om en tafatt, utstött, asocial antihjälte. Och hans robusta kappa. Men den har sin charm, särskilt språkligt.

MDCCCXLIX Nu finns Fältöversten i Stockholmskällan

Faltoversten

Min första post i Stockholmskällans databas på minst fyra år! Min plan är, som sagt, att snöa in på subkulturer bland ungdomar, ungdomsgäng och ungdomsvåld. Kul va?

Vi Stockholmskällemedarbetare inom Stockholms stadsbibliotek har alltså i uppgift att söka fram, beskriva och mata in relevanta litteraturtips för den som är intresserad av något av alla upptänkliga områden inom Stockholms historia. Nästa bok jag ska ge mig på är Vi är framtiden, som innehåller intervjuer med 15-20-åringar i Stockholm 1984.

MDCCCXLII Den röda vintern

den röda vinternSom serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.

Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.

Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.

MDCCCXL Förlagsdag i förfärliga aulan

IMG_1153

Dags igen för förlagsdag. Från 8.30 till 16.00 presenterade en lång rad större och mindre förlag vårens utgivning för oss bibliotekarier, den här gången i Stadsbibliotekets skraltiga och hopplöst planerade aula. Bara den klaustrofobiska upplevelsen att tränga sig ner till smörgåsarna när det var fikapaus …

Favoritförlagen, både vad gäller utgivning och presentationer, var – inte oväntat – Weyler, Tranan och Sekwa. Min läsningsönskelista uppgick till slut till tio titlar, och då var jag återhållsam. Främst står kanske den här reportageboken om Jemen.

MDCCCXXXIII Novell i ny förpackning

IMG_1106

Det är skillnad på omslag och omslag. De påverkas av sin tid, naturligtvis, men vissa skulle jag säga är objektivt fula.

Just nu läser jag den vänstra boken, från 1985, som nyligen också kom ut som en liten papegojprydd Novellix. Novellen Ett enkelt hjärta av Gustave Flaubert har alltså funnits länge på biblioteken utbruten i en enskild tunn volym, men jag slår vad om att utlåningsstatistiken inte varit särskilt imponerande någon gång under de senaste trettio åren. Med papegojmönstret från förra året kan den ha en bättre chans.