Etikettarkiv: Kolleger

MDXCIV Julfest i en av stans läckraste festlokaler

Personalfester är sällan något jag längtar till, men av någon anledning såg jag verkligen fram emot julfesten i Stadsbibliotekets rotunda, utan att ens veta vilka som som skulle komma. Efter glöggminglet i köket (utan alkoholfritt alternativ, vilket för mig och andra innebar pepparkaksmingel) flyttade festen till den då besökarfria rotundan, där jag vid en långbordsände hamnade med några som jag visserligen är bekant med i olika grad, men som inte är mina närmaste kolleger. En pensionerad och numera vikarierande bibliotekarie, en chef, en programproducent. Riktigt bra sällskap.

På buffén stod libanesisk mat (signum Qcabd-oaeb i bibliotekshyllan), en vegetarisk avdelning och en, den ovan, med kött (Qcaak).

Panoramaperspektivet gör den runda salen ganska skev, men här syns i alla fall nästan hela ytan, med mat och fyra långbord.

En ovidkommande detalj: När jag såg den här Instagram-bilden från Evangeliska frikyrkan blev jag påmind om mitt besök på just det här stället i Maputo, där jag köpte ett par handgjorda grejer direkt av producenterna, några väldigt trevliga och ambitiösa döva tjejer. Jag tog fram mitt armband av julröda kulor till i kväll och tänkte på tjejerna, som nu är fyra år äldre. Hoppas de lyckats göra verklighet av sina framtidsplaner.

MDLXIX Gunvald!

Helena och jag har längtat länge och i dag fick vi träffa Salomons hund Gunvald. På hundcafé! Himmelska Hundar vid Tessinparken, dit man kan komma med eller utan hund. Gunvald var ett riktigt litet yrväder, nyfiken på allt, helt enligt Salomons förvarningar. Hur söt som helst och med en omåttlig entusiasm. För att vara pedagogisk ska man tydligen backa om hunden visar tendenser att vilja hoppa upp mot en när man ska hälsa. Men det var ju omöjligt. Jag var lika ouppfostrad som Gunvald på den punkten.

MMCDVI Northanger Abbey i brittiskt blommig miljö

Bokcirkel med bibliotekariekolleger på Tea & Garden – en sådan lyx! Själva afternoon tea-et, förstås, men framför allt att få prata om Jane Austens Northanger Abbey på precis det sätt vi vill – fullt fokus på boken (Helena kanske skulle protestera mot detta, AnnCharlotte och jag kom ofta in på de olika filmversioner vi sett), djupdykning i rollfigurer, vändningar i handlingen, vad vi skrattade åt, hur kul det tidiga 1800-talets läsare kan ha tyckt att de parodiska delarna var. Humorn är definitivt min favoritsida av Jane Austen.

Tack vare mina två besök i Bath kände jag igen några av miljöerna som beskrevs, som ”the Pump-room”, en mingelplats för societeten. Vill man dit i dag går det bra att boka via Bookatable.

MMCCCLXXXIV Vi väljer böcker åt varandra

I några olika sammanhang på sista tiden har vi på biblioteken testat att lägga fram lappar där besökare får fylla i några ledtrådar angående sin litterära smak, varefter personalen plockar ihop ett antal böcker som vi tror att besökaren skulle tycka om och lägger dem i påsar redo att hämtas inom någon vecka. Kollegan Helenas utmärkta förslag vid vår enhets senaste APT var att vi gör samma sak kolleger emellan. Alla som ville fick fylla i en lapp, sedan samlades de in och delades ut, som ett lotteri, och man fick själv välja om man avslöjade sin identitet för den man valde böcker åt eller om boktraven överlämnades anonymt.

Självklart ville jag vara med. På min lapp kryssade jag i rutan för ”lyckligt slut” och gjorde en anteckning till min bokplockare att nu du, nu får du en utmaning! Det är klart att man kan hitta böcker med lyckligt slut, men de klassiskt lyckliga sluten är ganska koncentrerade till chicklit och romance, och som tur var fanns det en rad i formuläret där man kunde skriva en genre – eller i mitt fall två – som man inte är så intresserad av.

Min bokväljare blev Margaretha, och hon höll sig inte anonym, tvärtom, hon hade skrivit ett litet förklarande brev, i den händelse bokpåsen blev hämtad när hon inte var på plats, antar jag, och eftersom hon var på plats berättade hon också entusiastiskt om den svåra uppgiften, hur hon hade resonerat kring urvalet, hur man kan definiera ett lyckligt slut (vi hade förstås lite extra roligt åt Agatha Christie-titeln ovan) och vilka böcker hon valt bort eftersom hon trodde eller visste att jag redan läst dem. När jag tog upp dem ur påsen kändes det som att öppna en riktigt fin present. Hela sex stycken fick jag och ingen av dem hade jag läst. Jag hade så klart kunnat plocka dem från hyllorna när som helst, och vill jag ha boktips kan jag fråga både Margaretha och mina andra kolleger, men det blev liksom mer speciellt när det var organiserat.

Själv drog jag en annan kollegas lapp. Att hitta böcker till henne visade sig vara både lätt och svårt, jag vet ungefär vad hon gillar, men de flesta böcker i den stilen som jag läst har hon också läst. Till slut valde jag ut fem, två svenska, en amerikansk, en brittisk och en japansk. Den amerikanska hade hon läst, men inte de övriga.

Det här vill jag göra igen!

MMCCCXIV Stureplansnära bibliotekspersonal gynnar lokal näringsidkare

Några av oss gick först till Ling Long, den kombinerade baren och asiatiska restaurangen som hör till Story Hotel på Riddargatan, och därefter åt nio av Sture biblioteks tio medarbetare middag på Tures i Sturegallerian, en av våra relativt nära grannar, även om vi själva befinner oss under jord. Ett stort plus i kanten får Tures för den stim- och stökfria miljön. Vårt långbord stod lite för sig självt, vilket förstås bidrog till lugnet, och musiken spelades på lagom volym. Däremot är det inte lätt att prata med andra än de närmaste när man sitter vid ett långbord, men man kan inte få allt.

Tråkigast och roligast var att en av mina favoritkolleger snart ska sluta och att en annan av dem just kommit tillbaka.

MMCCCIX Det var det, Det hemliga namnet

Screen Shot 2016-04-02 at 9.04.52 AM

Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.