Tidningsläsaren i Tessinparken 1936

Jag ligger efter med bytet av bildspel på Stadsbibblans entréplan, där jag utlovar att mars månads tema är ”Stockholm i färg”. Anledningen är dålig planering och inget annat, själva jobbet är visserligen tidskrävande, men att se på bilderna är fantastiskt. Jag söker igenom Stockholmskällans foton från 1920- och 30-tal och stoppar in de lämpliga färgbilder jag hittar i bildspelet. De är få, förstås, i förhållande till de stora mängderna i svartvitt, och kvaliteten sisådär. Men titta bara på den här, tagen av Gustaf W:son Cronquist i Tessinparken 1936.

Kanske läser mannen på parkbänken bioannonserna – ”Kameliadamen” med Greta Garbo och ”Moderna tider” med Charlie Chaplin hade svensk biopremiär det här året – eller det senaste om Salaligan, som både begick sitt femte och sista mord och åkte fast under juni månad (och är representerade på Polismuseets utställning som jag såg i söndags). Kanske läser han om den politiska utvecklingen i Europa, men andra världskriget vet han inget om.

Gatan är kantad med toppmodern funkis, men Karlaplans tunnelbanestation, som i dag ligger där i närheten, kom inte till förrän 31 år senare.

Kvällsjobb vid skylthyllorna

Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)

Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.

I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.

Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar på Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

Nördinvasion

I dag, under i princip alla sex öppettimmar, har biblioteket kryllat av unga människor med blått hår, yviga rosetter och mössor med teddybjörnsöron. Det har varit cosplaytävling, mangaquiz, en biblioteksquest inbegripande guldböcker och chiffer med flera aktiviteter, under rubriken NördCon. Å ena sidan är det upplyftande att se klungvis med enstusiastiska barn, tonåringar och unga vuxna både i rotundan och på barn- och ungdomsavdelningen. Å andra sidan insåg jag snart hur lyckligt lottad jag var som tillbringade stora delar av dagen i ljudbibliotekets informationsdisk, dit sorlet inte nådde, och jag är glad att morgondagens aktivitet är isländsk sagostund klockan två.

Men rotundan var superfin med sin massiva ljusdekoration.

Origamibokmärke

I går kväll, när jag och kollegerna J och H basade över Stadsbibliotekets övre plan fram till stängning klockan nio, tog H fram en ask med vikta, hjärtprydda bokmärken. Ibland kan hon inte sluta pyssla, sa hon, och det här var ett sådant tillfälle. Ur samlingen delade hon ut bokmärken till sina kolleger lagom till alla hjärtans dag. Visst är de fina?

Rums-Mums-Mums

I går ställde jag fram ett fat Mums-Mums till oss som delar rum 631 på Stadsbiblioteket, nästan enbart för nöjet att på en skylt bredvid kunna skriva:

RUMS-
MUMS-
MUMS

Vi funderade på hur länge de funnits och kollade upp – sedan 1933. Från Wikipedia: ”Den avvikelse som förekommit är att de under andra världskriget, på grund av den dåvarande brödransoneringen, inte hade kex i botten, utan en rund, oätbar pappskiva.”