Att beskriva en klockstapelsinvigning

När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.

Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?

När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!

Nu, stockholmare, får ni läsa facklitteratur!

Det ni ser här är bibliotekets sätt att göra det bästa av saken.

Problem: Biblioteket har en ansträngd budget och den pott som gått till ”Nyhetshörnet” – kortlåneexemplar av nya, eftertraktade titlar – har dragits in.

Problem: Det finns en stark topplistetendens på biblioteken, alltså att alla vill läsa några få, nya titlar som det pratas och skrivs extra mycket om just nu, trots att vi har huset fullt av bra men mindre rampljusbelysta böcker. Intet ont i att vilja läsa de aktuella skönlitterära snackisarna, men reservationsköerna blir extrema.

Lösning: De allra flesta böckerna i Nyhetshörnet har varit skönlitteratur på svenska. En skylthylla för sådana finns uppe i Rotundan – med normallång lånetid – och utan exemplaren med kortlån har vi inte tillräckligt många böcker sammanlagt för att fylla både Rotundans nyhetshylla och Nyhetshörnet på entréplan, som formellt sett avvecklades när pengarna drogs in. Ny skönlitteratur lånas i en farlig fart. Alltså – i Nyhetshörnet ställer vi numera nya fackböcker! Inte läromedel och avhandlingar och inte heller näringstabeller och noter för nybörjare på blockflöjt, men sådant som är av lite mer allmänt intresse.

Nu återstår att se om vi kan lura på besökarna de här nyheterna i beståndet. Jag tror faktiskt det. I alla fall tror jag att det blir snabb cirkulation på de här exemplaren helt enkelt för att de syns och ser fräscha ut. Och så får låntagarna något att göra medan de väntar på att deras köplats nummer 258 ska ticka ner och de äntligen ska få vilken bok det nu är som toppar DN:s lista för stunden.

Här är våra böcker om Raoul

I dag uppmärksammade vi Raoul Wallenbergs dag med ett bokbord i Rotundan på Stadsbiblioteket – och jag hade den helt unika upplevelsen att inte vilja läsa någon av dem. Jag vet att flera av titlarna hyllats och betvivlar inte alls att de är läsvärda, men historien är så grym att jag bara inte orkar. Särskilt inte efter att ha hört Historiepoddens sommarföljetong för året, tre kronologiska delar om Raoul Wallenbergs liv och verk. Men läs och lyssna gärna, den som vill och klarar av det! Trots hjältens ovissa men helt säkert olyckliga slut är hans gärning en framgångssaga.

Poesi i parken – formatet som funkar i en pandemi

Man tror knappt att det är sant – ”Poesi i parken” coronaåret 2020 blev av, nästan som vanligt! Förra året hade vi tyvärr lite stök i slänten utanför Stadsbiblioteket – inte något allvarligt, men det krävs inte mer än en överförfriskad, störande förbipasserande för att poesiläsning ska komma av sig – så den här gången fanns ett bättre förberett bevakningstänk. Biblioteket ansvarade också för att det inte skulle samlas över femtio personer. Att begränsa marknadsföringen och markera ett litet antal, väl utspridda sittplatser går emot alla instinkter, men ett fint program blev det, i coronaanpassad skala. Jag var inte involverad som funktionär, utan valde helt enkelt en av de utplacerade fruktmönstrade kuddarna i gräset och satt och lyssnade på uppläsningarna och musiken. Bäst var rutinerade Eva Runefelt, som kan höras i Lundströms bokradio från i juni.

Minst, snabbast och sötast i rum 631

Det var omöjligt att ta en skarp bild av kollegans valp Pyret, jag gjorde många försök men gav upp. Hon var hur som helst en omåttligt uppskattad gäst i arbetsrummet i dag, där vi stängde dörren och lät henne rusa runt under besöket. Prinsessan Estelle, Dolly Parton, Jessika Gedin – jag kommer inte på någon som skulle få ett lika entusiastiskt mottagande av oss medarbetare som delar rum 631 på Stadsbiblioteket (möjligen Jessika Gedin, som är mycket populär bland kollegerna). Sedan skulle nog vilken annan gäst som helst vara mer väluppfostrad, men det brydde vi oss inte om. Vi var heller inte helt säkra på om hundar får vistas i arbetsrummen. Det brydde vi oss inte heller om.

Dagen före semestern

Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.

Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.

Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.

Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”

På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.

I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.

”Sommarstämning över Stockholm”

När jag satt bakom informationsdisken på Stadsbibblans entréplan i kväll kom en man fram och berättade att han för länge sedan skrev ett somrigt kåseri i Dagen och att han just tagit några kopior av den tryckta texten. Han tyckte absolut att jag och min kollega skulle läsa den och räckte över ett papper. Tyvärr finns det inte med något datum på den kopia jag tog mig friheten att fota av, men utifrån formgivningen och det faktum att skribenten nämner sina träskor – sjuttiotal? Hur som helst verkar inte Stockholms innerstad ha förändrats ett smack. I vyerna som beskrivs figurerar en Djurgårdsfärja, röda bussar, Stadshusets klockspel, flanörer på Katarinahissens gångbro och ännu ålderdomligare inslag, som kyrktornen och själva vattnet kring öarna. Beskrivningen av ett godståg vid Södra station gjorde visserligen inte ett så nutida intryck och ”trafikkarusellen” vid Slussen är inte fullt så karusellik längre men annars – här kryper decennierna fram. Precis som det ska vara i en gammal stad.