Nu har jag lytt mitt eget råd i videon om att Stadsbibliotekets Facksal 4 och Facksal 5 ska hålla stängt för renovering. Självklart passar man på att låna när bland annat biografierna och böckerna om språk är på väg att bli otillgängliga. Jag känner förstås till min egen överoptimism när det gäller tid till läsning, men får samtidigt en lätt panikkänsla av att ha chansen att plocka på mig låneböcker innan de försvinner. Jag måste. Hellre ha dem hemma, tillgängliga bara för mig, än att de inte är tillgängliga för någon alls. Intalar mig själv att jag resonerar förnuftigt. Bilden visar inte riktigt alla lån.
Kunde jag möjligen hitta på ett sätt att i videoform informera om att Stadsbibliotekets facksalar 4 och 5 ska stänga för renovering? undrade cheferna. Javisst! Någon annan kunde sköta själva filmandet, sa de. Okej, sa jag, annars kan jag göra det själv. Vad bra! sa de. Och redigering kunde jag få hjälp med. Jo, sa jag, men jag kan ju också göra det själv.
Jag skrev ett manus, förberedde de böcker jag skulle behöva som rekvisita, lånade ett mobilstativ, pallade upp en hög tjocka böcker på en bokvagn med stativet ovanpå och engagerade en kollega i att dra bokvagnen baklänges medan jag rörde mig framför den. Filmade några kompletterande sekvenser och klippte därefter ihop delarna efter bästa förmåga. Har man fått uppdraget att sprida den dåliga nyheten att två salar ska stänga måste man väl i alla fall få nöjet att stå för den kreativa processen.
Jag kan tala om att det är oerhört pilligt att uppdatera Stockholms stadsbiblioteks webbplats biblioteket.se. Nu har jag, i min nya webbredaktörsroll, precis lärt mig alla omständliga moment vid inläggning av nya texter på personalens boktipssida. Mannen på balkongen, någon?
Det oktoberregnar utanför balkongdörren. Tänker jag missa det? Nej. För att kunna jobba och samtidigt optimera regnupplevelsen flyttar jag helt enkelt kontoret till platsen med bäst utsikt. (Uppskattad tidsåtgång: Sju sekunder, bärande av bord samt stol två meter.)
Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.
I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.
Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.
Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.
Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.
Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!
Från och med i dag och ett par månader framåt jobbar jag halvtid som webbredaktör och har halva min ordinarie bibliotekarietjänst kvar. Om det blir som det är sagt, att jag istället för att variera mellan olika slags bemanningspass under bibliotekarietiden enbart får pass i kundtjänsten, har jag nu burit min biblioteks-T-shirt för sista gången på ett tag. Den är inte obligatorisk när vi i kundtjänsten svarar på telefonsamtal och mejl.
Nog för att jag har publicerat både det ena och det andra på biblioteket.se tidigare, men min titel och mina ansvarsområden är nya. Jag är taggad!
Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.
Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.
När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.
Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?
När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!
Theomis 