Gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i går var – trots inslaget om Kongos extrema svårigheter – en riktig glädjeboost. Det började redan på vägen in med en glad välkomstkommitté (så är det alltid) och väl där inne var det en skön känsla att iaktta alla församlingsmedlemmar som hälsade, lekte med barnen och verkade trivas i största allmänhet. Det kan inte vara en enkel sak att åstadkomma nära gemenskap i en så stor församling. Jag har också flera gånger konstaterat att själva lokalen är svår ur kontaktsynpunkt, foajéutrymmet är väldigt litet, som en smal korridor som löper längs med den stora salen på ena sidan och ytterväggen med entrédörrarna på den andra, så mellan gudstjänstlokalen och torget utanför kyrkan rör man sig på ett par sekunder. Men känner man ingen i församlingen och aktivt söker kontakt är det inga problem att få den, bland annat genom att gå till det bemannade bordet inne i kyrksalen som högtidligt kallas gästlounge.

Föreståndare Piensoho pratade om en Kongo-resa som han och några till, sannolikt andra ledare i församlingen, nyligen kommit hem ifrån. Där finns enormt goda förutsättningar för välmående – ypperligt klimat för odling och värdefulla material att gräva upp ur marken – men istället har ju landet länge präglats av ofattbart våld och lidande. Under tiden de var där gick en rebellgrupp in i en by inte långt ifrån platsen där de befann sig och, med Niklas Piensohos ord, ”styckade barn och sprättade upp gravida kvinnor och ingen av er lär ha läst om det i någon tidning”.

Men det finns hopp, det gör det alltid. Ett annat problem, vid sidan av konflikterna, är den omänskliga synen på handikapp. Det i Sverige just nu politiskt korrekta ”funktionsnedsättning”, eller ”funktionsvariation”, känns inte relevant i sammanhanget, eftersom de människor det gäller inte tillåts fungera över huvud taget. Barn som har något slags medfödd avvikelse, som i Sverige skulle vara måttligt problematisk eller kanske inte problematisk alls, riskerar att stängas in i något litet utrymme i hemmet för att inte skämma ut familjen. I en församling på orten hade ett äldre par fått ett budskap från Gud: ”Det finns gömda barn.” Till en början förstod de inte vilka barn tilltalet avsåg, men snart fick de möjlighet att ta hand om just ett barn som gömts undan på grund av ett handikapp – jag minns inte hur det gick till – och de började därefter systematiskt leta efter fler barn i samma situation. Nu har de en stor grupp barn varav flera – som inte ens hade ett språk när de hittades – har kunnat börja skolan.

Men det som satte tonen för gudstjänsten, åtminstone för mig, var avtackningen av och intervjun med Samuel Hector, musikpastorn som ses sjunga i förgrunden på bilden ovan. Det är en sådan där högbegåvad person som syns och hörs i musiksammanhang på alla möjliga håll, men här är summan av kardemumman:

– Hur ser du på din tjänst som musikpastor i tio år?
– Jag har inte haft som ambition att skapa en stor musikverksamhet i kyrkan, det viktiga är att människor kommer till tro. Jag kan sluta spela i morgon om det fungerar bättre.