”Happy 14th!” önskade vi varandra i kväll, vid ett extrainsatt Independence Day-firande tio dagar sent, på amerikanskinspirerade Austin Food Works.

Egentligen skulle jag ha ätit där förra helgen. Lena och jag hade några veckor i förväg kommit överens om att ses där på deras lördagsbrunch, men som tur var upptäckte vi några dagar i förväg att hemsidan var uppdaterad med informationen att brunchen har sommaruppehåll. Å andra sidan skulle något som hette ”afternoon specials” – bland annat mac’n’cheese, som vi båda råkar gilla – serveras från halv fyra. Så vid den tiden träffades vi utanför restaurangen, vars öppna dörr var blockerad med en pall. Vi ropade in till killen bakom bardisken och frågade om de inte hade öppnat ännu. De skulle öppna klockan fyra, sa han. Serverar ni mat då? frågade jag. Nej, tydligen erbjöd de bara ”bar snacks” från fyra och mat från sex. När jag sa att hemsidan har annan information om tider och menyer sa han att den ordning han hade nämnt gällde sedan ett halvår tillbaka.

Så bestämdes det att vi skulle träffas tre stycken och efterhandsfira i kväll. Skulle jag verkligen sponsra stället som verkar ganska nonchalant när det gäller information och kundrelationer? De hade inte ens svarat på mailet jag skickade samma dag som vi var tvungna att vända i dörren och hitta ett annat matställe. Som tur var hann de höra av sig mellan det att vi bokade bord och kvällens besök, i går kom ett trevligt (men fortfarande en aning förvirrande) svar.

Vi var alla väldigt nöjda med vår mat. Jag var fortfarande inställd på mac’n’cheese och blev inte besviken, makaronerna badade i massor av smakrik ostsås tillsammans med stora, läckra baconbitar. Nu presenterades den som något slags halvstor rätt, men var definitivt tillräckligt mättande och det enda jag saknade var någon grönsak för att bryta av mot de tre mäktiga beståndsdelarna.

På plussidan var alltså den goda maten och inredningen var trevlig, inga överraskningar kanske, ihop med rustika bord pyntades det med ett överflöd av i sammanhanget obligatoriska mason jars, men det gjorde ett trivsamt intryck. På minussidan var ljudnivån, och den är minst lika avgörande för trivseln. Ett stort grabbsällskap väsnades otroligt i närheten av där vi satt och när vi kom med en försiktig kommentar, först i samband med att vi betalade för oss, fick vi veta att det var ett firande av en av killarna som nyligen gift sig. Vi sa inget mer om saken, och det är självklart att man vill att folk ska kunna fira och ha roligt, men helst ska ju inte firandet ske på andra restauranggästers bekostnad. Men även om inte grabbgänget låtit som de gjorde spelades musiken i lokalen på ganska hög volym. Det är alltid ett kraftigt minus för min personliga del. För den som är på lokal för att festa och dansa, visst, men på en restaurang dit man kommer en kväll efter jobbet för att umgås med vänner över en bit mat … Musik är ett välkommet inslag i sig, men den höga volymen, som gör att man behöver höja rösten, gör snarare att man längtar ut.

Men det fanns utebord också. Nästa gång, vid rätt väderlek, får det bli ett sådant.