MMCDXXIV Mina 500 bästa vänner – inte mycket mer än ganska intressant

Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.

Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.

Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s