I år hade mamma investerat i några nya julgranskulor, men det mesta i våra julkartonger är detsamma år efter år. Eftersom det finns mer pynt än vad en normal grans grenar klarar finns möjlighet till vissa variationer, men stilen hålls intakt. Den här gången blev det extra mycket vitt. Mamma ville ha så mycket pynt som möjligt och jag så mycket ljus som möjligt, och vad gäller egentligen, vem får sista ordet, husets invånare eller granpåkläderskan? Fortfarande en öppen fråga.

Inför själva julfirandet åkte mamma, pappa och jag från Haga till min brors familj i Ekeby-Almby. Det är tur att Kalle Anka inte är livsviktigt för den yngre generationen numera, för det som skulle vara jullunch var vi förstås inte redo att börja med förrän vid trerycket.

Listan över mammas julbordsansvar var lång och brorsans och svägerskans ungefär lika lång. På min stod bara västerbottenspaj, potatiskaka och hemmagjort julgodis, men så skulle jag också forsla det hela med tåg. Under omständigheterna såg bidragen riktigt skapliga ut, en glad överraskning när jag väl packade upp dem efter så omsorgsfull inslagning som möjligt i förrgår hemma i Stockholm.

Allt på julbordet var jättejättegott (även om tandvärken begränsade mängden mat – jag kallar det tandvärksdieten).

Finast under granen var Duplo-lådorna, hopbyggda block med ett litet hålrum i mitten där själva julklappen låg. Det fanns varsin låda till alla vuxna och vi öppnade dem samtidigt. Brorsbarnen hade knåpat ihop julpärlarmband åt oss med våra namn!

Det var en enorm mängd paket som skulle öppnas och flest gick till brorsbarnen och mig. Vanligast innehåll i mina paket var ätbara saker, choklad, lakrits, litauiska majskrokar med kolasås och annat spännande, med eller utan rim. Det här året hade pappa skaldat en hel del klurigheter, annars är det mamma som står för poesin, som uteslutande består av nödrim, och en av julens höjdpunkter är att höra henne själv eller andra läsa dem, varpå hon skrattar högt och länge varje gång.