Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Och flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om podden ”Running From COPS” hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

Dvořáks största hit

DvorakSom den fullblodsnörd jag är lyssnade jag förstås på Klassiska poddens avsnitt om Dvořák redan i augusti inför att J och jag skulle gå på Brahms- och Dvořák-konsert på Sydney-operan tre månader senare (och Brahms-avsnittet, som jag redan lyssnat på under Brahms-hösten 2018, körde jag i repris). Ett av Dvořák-styckena som spelades tyckte jag var väldigt fint och pampigt och samtidigt modernt, det påminner om något känt av George Gershwin, tror jag, som jag inte kan sätta fingret på. På poddens hemsida stod musiken listad så det skulle väl bli enkelt att hitta stycket på Spotify, tänkte jag, men av någon anledning fick jag inte fram det och gav till slut upp.

I kväll slölyssnade jag på musik framför datorn, jag ville ha något instrumentalt som skulle funka att skriva till och klickade igång Dvořák-albumen i den omvänt kronologiska ordning som Spotify lagt upp dem i, nyast först. Och så kom det – andra stycket på fjärde skivan. Jag kände igen det direkt.

Hur det kom sig att jag inte hittade det tidigare är en gåta, jag tror att jag ville höra den specifika inspelningen, med den tjeckiska filharmoniska orkestern, och den finns nog faktiskt inte på Spotify. Annars kan man lyssna på 9:e symfonins andra sats i mängder av olika varianter. Jag läser på Wikipedia: ”Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen).

Så nu vet jag det.

Djupvattentabata på Kronobergsbadet

img_0542.jpgBrorsan skickar hälsningar från Las Vegas, jag har vattengympat och ätit makaroner. Gjort av med utgången mjölk som varm choklad. Vardag.

Det här var fjärde gången jag var på djupvattentabata, som kanske låter lite häftigt och modernt, men är en bassängdel på Kronobergsbadet full av sprattlande damer med hög medelålder. Uppe på kanten står en kvinna som med stor pondus och finlandssvensk intonation gastar instruktioner och med militärisk bestämdhet visar de övningar vi ska göra i vattnet. ”Jag vill se på era ansikten hur hårt ni jobbar!” Det är ganska fantastiskt.

Formen är tjugo sekunders aktivitet följt av tio sekunders vila, eller snarare vattentrampande, trots flytbälte. Första gången tog jag i så jag knappt orkade hålla mig över ytan och var glad att jag hade valt en plats nära kanten, därefter har jag lugnat ner mig några hack. Om damerna runtomkring mig fixar passet utan att drunkna utgår jag ifrån att de håller ett måttligare tempo, även om det är svårt att veta, när man bara ser deras huvuden.

Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men efter kvällens 45 minuter långa technomix saknar jag de tidigare tillfällenas schlager, dansband och popdängor från 00-talet.

Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Men det finns också andra belysande konversationer mellan huvudpersonerna – själv nämnde jag på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

Nedräkning

I linje med mitt bloggmotto – om att se framtiden an med tillförsikt – gillar jag nedräkning och använder nedräkningsappen Big Days. Den är inte fantastisk och jag hoppas att jag kommer att hitta någon bättre, men tills vidare öppnar jag den emellanåt och räknar ner. Till resor och till jul. Höjdpunkterna i varje års kalender.

En uppgiven bibliotekaries bekännelser

Det blev en ganska tuff jobbhelg, med många besökare på biblioteket, åtminstone i går, och en hel del strulande teknik. Den ena av de två publika skrivarna la av i går eftermiddag, i dag var det ett lotteri om de publika datorerna skulle gå igång som vanligt vid inloggning eller bara visa en svart skärmbild och under båda dagarna har återlämningsautomaterna fått stängas av, eftersom själva återlämningsroboten ibland tar emot böckerna och utför borttagandet av lånen från låntagarnas konton och ibland bara tar emot böckerna. När det upptäcktes under gårdagen innebar det massor av extrajobb i form av åter-återlämning av böckerna på sorteringsverkets vagnar. Ett plus i dag var att vi var medvetna om problemet, ett minus att en person ur den lilla personalstyrkan behövde stå vid automaterna och manuellt ta emot böcker.

Bedrövliga arbetsdagar är sällan helt utan ljusglimtar – en och annan tacksam besökare, det vanliga trivsamma snacket mellan kolleger, mandelmusslor med hallonsylt och grädde i lunchrummet, tack chefen! – men när frustrationen stiger är det lätt att hamna i en ond spiral. Att det ser ovanligt kaotiskt ut på hyllorna, med böcker som ligger på trekvart och många av dem på fel plats, fel hylla, fel sal, hänger ihop med underbemanningen, men det är bara att tillstå att jag särskilt en dag som dessa också blir tokig på besökarna som rumsterar på hyllorna utan att bry sig om att böckerna rasar och, ännu jobbigare, att de lämnar böcker de kommer på att de inte vill låna på precis vilken hylla som helst i biblioteket. När de böckerna sedan efterfrågas behöver jag inte förklara hur omöjligt det är att hitta nålen i höstacken av hundratusentals andra nålar. Och hur det känns att vara mottagare av irritationen hos frågeställaren, som åkt långt efter att ha sett på vår hemsida att just den där boken ska finnas inne. Osannolikt, kanske ni tror, att en viss bok försvinner och att någon kommer och frågar efter den efter att ha åkt långt (och/eller stressat för att hinna komma före stängning och/eller är i desperat behov av boken inför en tenta och/eller har lovat någon annan att fixa boklånet dagen innan vederbörande reser till andra sidan jorden). Inte alls. Det är vanligt.

Och det är förstås inte slut där – en dag som dessa blir jag också mer än normalt uppgiven när jag ser att våra övningsböcker på språkhyllorna är fullklottrade med svar och när jag ser skräpet som somliga lämnar efter sig, antingen just där de suttit eller, om de är mer medvetna om sina försyndelser men precis lika skyldiga, på undanskymda hyllor. Måttet var rågat när jag upptäckte att Evangeliskt klosterliv i Sverige från 1972 var stulen. Alltså, lägg av. Det är gratis att låna. Vem är du som hellre stjäl den här boken än göra dig omaket att lämna tillbaka den efter några veckor? Jag kan nästan garantera att de två omlån man får göra vore möjliga för den här titeln, som sannolikt sällan får reservanter.

Jag lovar att återkomma till prisandet av härliga möten och fantastisk verksamhet på Stadsbiblioteket. En annan dag.

Fågelmatning och mossor

Naturmorgon är bäst en ledig lördag, men har man bara orken att lyssna från 6.10 (eller allra senast från andra passets början, 7.03) är en jobblördag med Naturmorgon trots allt bättre än en jobblördag utan.

Det var dessutom ett extra bra program i dag, dels delen om fågelmatning och dels de återkommande inslagen från fältreportern om mossor (jag märker med glädje att jag nog börjar bli en del av Naturmorgon-familjen, när dagens mest hänförande rapportering är om fågelmatning och mossor!). Intervjun med fågelexperten handlade om att slå hål på myter, om att fåglar mår dåligt av okokta riskorn (de tål torra korn av allehanda slag), att saffransbröd förgiftar dem (en talgoxe behöver sätta i sig kanske femtio medelstora lussekattsdegar för att giftet ska ha en chans) och att alltför frestande matning kan göra fåglarna så tjocka att de inte orkar flyga (det är tvärtom, extra hull är extra flygbränsle). Det intressanta med mossorna var själva mossigheten, man såg tydligt framför sig de fina miljöer de växer i. De beskrevs som anpassade för lite ljus och ett svalt, fuktigt klimat och jag identifierade mig direkt. Jag måste vara en mänsklighetens mossa.

Jag har också lärt mig vad mossan heter som jag skar ut en bit av och satte i en kruka, när den spontant brett ut sig i en balkonglåda. Det är björnmossa, samma som på bilden ovan.

Träningsutrustning

Man gör vad man kan för att det ska bli roligt att träna. Även vid årets allra första pass på gymmet på Eriksdalsbadet behövs lite extra pepp.

Termosen köpte jag i en prylbutik i Brisbane (det är drygt fem veckor sedan nu, känns både kort och långt) och tygkassen är från en klädbutik i en galleria i Sydney, där jag köpte ett nattlinne och fick frågan om jag ville stötta ett hjälpprojekt i Uganda genom att köpa en av flera tygkassemodeller (den var väldigt billig, så jag undrar hur mycket som blev över till Uganda). En snabb googling visar mig just nu att märket på termosen – Typo – och kassen – Cotton On – verkar vara samma företag.

Pumpakärnorna är från en bensinmack på Koh Lanta.

Och så hittade jag vid en garderobsrensning häromveckan ett par träningsbyxor från Uniqlo, möjligen i Tokyo, helt bortglömda och knappt eller aldrig använda. Och jag som har skämts för mina gamla träningsbyxor som fått mer sliten yta och pösigare knän för varje år som gått.

Nästan fullt i Facksal 1

Tillbaka på jobbet efter sällsynt sammanhängande jul- och nyårshelger. Massor med folk i biblioteket. Vädret är vackert och caféet är stängt, så det är böckerna och läsplatserna som drar. Studenterna har till och med hittat in i lilla Facksal 1, som jag annars brukar rekommendera för den som vill sitta lite extra lugnt och avsides. Och till Rotundan kommer turisterna i en stadig ström.