Brorsan skickar hälsningar från Las Vegas, jag har vattengympat och ätit makaroner. Gjort av med utgången mjölk som varm choklad. Vardag.
Det här var fjärde gången jag var på djupvattentabata, som kanske låter lite häftigt och modernt, men är en bassängdel på Kronobergsbadet full av sprattlande damer med hög medelålder. Uppe på kanten står en kvinna som med stor pondus och finlandssvensk intonation gastar instruktioner och med militärisk bestämdhet visar de övningar vi ska göra i vattnet. ”Jag vill se på era ansikten hur hårt ni jobbar!” Det är ganska fantastiskt.
Formen är tjugo sekunders aktivitet följt av tio sekunders vila, eller snarare vattentrampande, trots flytbälte. Första gången tog jag i så jag knappt orkade hålla mig över ytan och var glad att jag hade valt en plats nära kanten, därefter har jag lugnat ner mig några hack. Om damerna runtomkring mig fixar passet utan att drunkna utgår jag ifrån att de håller ett måttligare tempo, även om det är svårt att veta, när man bara ser deras huvuden.
Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men efter kvällens 45 minuter långa technomix saknar jag de tidigare tillfällenas schlager, dansband och popdängor från 00-talet.