En lejonflock längs Götgatan

Sverige befinner sig nu högre på terrorhotsskalan och svenska folket ska vara vaksamt och leva som vanligt. De senaste dagarnas terrorhotsdebatt har inte minst handlat om omöjligheten i att samtidigt informera, instruera och lugna svenskarna och i slutänden är det förstås många som blivit skrämda av det rådande läget – ofrånkomligt nog, terrorhot är skrämmande. När jag passerade lejonparaden på Medborgarplatsen i eftermiddag blev jag påmind om att åtgärder satts in för att försvåra illdåd i stan, men jag kunde inte låta bli att le – charmas, rentav – vid åsynen av våra manprydda, behärskat blundande beskyddare. Jag vill inte på något sätt förminska allvaret, men raden av vilande lejon på det soliga torget beskrev dagens stämning så mycket bättre än löpsedlarna.

Så här var det i Stockholm i dag:

Kulturfestivalen var inne på sin fjärde dag, med musik och akrobater, foodtrucks och stadsvandringar i hela city.

På Söder ekade Nytorgsfesten över flera SoFo-kvarter.

Avspärrningar och uppställda mikrofoner visade var Midnattsloppet och dess underhållare snart skulle befinna sig.

Parkteatern pågick med god uppslutning i det vackra vädret.

Stockholms fotomaraton hade också ett jippo på stan.

Och natten är ännu ung – här på Kungsholmen pågår Stockholm Filmfestivals sommarbio. Just nu visas Top Gun i Rålis.

Men av säkerhetsskäl blir det inte något folkfestligt firande för de svenska fotbollsdamerna när de kommer hem från Brisbane, där de tog VM-brons i förmiddags. Det beslutet var fattat sedan tidigare, medan det ännu inte var känt om det skulle bli pallplats. JH hörde av sig vid tiorycket och talade om att den avgörande matchen pågick, och jag slog faktiskt på TV:n, men inte förrän jag hade fått nyhetsnotiser om att Sverige var i ledning. Efter segern lyssnade jag till och med på lite eftersnack.

Kanske bidrog fotbollsbronset en smula till den allmänna yran i Stockholm i dag. Jag vet inte. Alla hade väl sina egna skäl att vara utomhus och på gott humör denna augustilördag, på något av alla evenemang eller på någon uteservering eller bara på väg från punkt A till punkt B. Sommarglatt var det, i alla fall, och fredligt. Om något hotfullt är, eller har varit, i görningen har det inte märkts.

Mina kolleger på 1930-talet

Läser på om Stockholms stadsbiblioteks historia och vad de gjorde, de bibliotekarier vars verk jag bygger vidare på.

Man har i Stockholms stadsbibliotek genomfört en stark koncentration i fråga om bokanskaffning, inbindning och katalogisering. Filialföreståndarna inkomma med sina förslag, huvudsakligen med ledning av de från en av de större boklådorna till huvudbiblioteket en gång i veckan uppsända ”påseendeböckerna”, men beställning och leverering gå genom huvudbiblioteket.

Ur artikeln ”Stockholms stadsbiblioteks filialer” av Fredrik Hjelmqvist, Biblioteksbladet nr 16, 1931.

En dag vart femte år

En dag vart femte år bor jag så bra till – nära Polishusets passexpedition. 7.30 hade jag min bokade tid för anskaffande av nytt pass, 7.39 var jag hemma igen. Utöver den raska servicen var bemötandet ypperligt, och då var jag ändå kinkig med fotograferingen och ville ta om bilden två gånger, och jag var till och med osäker på min längd och behövde mäta mig. Fortfarande 164 centimeter. Jag som trivdes så bra med 165 centimeter under lång tid och bedrövades över nedgången, men det är nio år sedan den upptäcktes och tydligen har läget inte förvärrats, i alla fall. Men det är väl bara en tidsfråga.

Eftersom jag inte ville vara besvärlig i onödan kastade jag bara en väldigt hastig blick på fotografi nummer tre och sa att det var bra. Håret låg inte snett som på den första bilden och jag halvblundade inte som på den andra. Om någon vecka får jag titta ordentligt på resultatet, efter att ha gått den minutlånga promenaden till passexpeditionen. Sedan ska jag ut och resa.

Liza Alexandrova-Zorina om Imperiets barn

Jag minns att DN-artikeln om Liza Alexandrova (eller Liza Alexandrova-Zorina, som det står på hennes bok) gjorde mig lite provocerad, när jag läste den för en månad sedan. ”Svenskar har ingen aning om skuggsamhället”, lyder rubriken. Budskapet upprepas i ingressen – ingen aning. Men hur skulle det annars vara? Skuggsamhällets definition är att personer som håller sig undan – ljuger om sin tillvaro, skapar hemliga nätverk och begränsar kontakten med andra – lyckas med det.

När snarstuckenheten lagt sig läste jag med behållning – och sorg och förskräckelse – om hur Liza Alexandrova tagit sig in i skuggorna och intervjuat ryskspråkiga personer som av bättre eller sämre skäl befinner sig i Sverige och håller sig för sig själva. Här finns svartjobbarna i byggbranschen, kvinnorna som med vidrig förutsägbarhet aldrig är mer än sina kroppar och de politiskt aktiva med felpekande moralisk kompass. Som rysk journalist i Sverige, och sedan i höstas med en vunnen kamp om uppehållstillstånd bakom sig, har Liza Alexandrova fått en särskild åtkomst till dolda personer och miljöer, med och utan wallraffande metod.

Imperiets barn heter boken hon skrivit och hon och förläggaren från Volante pratade om den på Akademibokhandeln i dag. Det var fullsatt och publikfrågorna på slutet visade att engagemanget var stort. Vi fick höra om detaljer i det dråpliga facket, som när Liza och en svensk journalist fick helt motsatta svar från en intervjuperson beroende på vem av de två som ställde frågan, men mest brännande var bitarna som rörde svenska myndigheters rutiner och beslut. De migranter som luras gör det så bra att det är de som talar sanning som blir misstrodda, enligt Liza Alexandrova.

Jag har inte läst boken – har könummer 18 på biblioteket – och bävar lite inför en större dos av den hopplöshet som framkommit i både DN-artikeln och författarsamtalet. Jag kan inte påstå att jag skäms över att inte ha ”en aning” om just det ryskspråkiga skuggsamhället omkring mig, men det är klart att jag vill veta mer.

Sprillans ny bokcirkel

När jag tänker efter var jag i kväll med om en personlig premiär. Antalet bokcirklar jag varit med i är väl nästan oräkneligt, i jobbet och privat, engångscirklar och långkörare, med vänner och med främlingar, men jag tror faktiskt inte att någon första träff kan jämföras med den här, som skulle äga rum klockan 18 på Bagdad Café. Själv sprang jag in tre minuter sent, vilket var extra pinsamt med tanke på att jag var gruppens initiativtagare och gemensamma nämnare, men tack vare ett synligt exemplar av kvällens bokcirkelbok, Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro, hittade KN och AB den först anlända deltagaren, HK. HK är en gammal gymnasiekompis, KN och AB är jag bekant med från Korskyrkan. De två är de enda i gruppen som känner varandra väl. Den femte medlemmen, som är hemma med en förkylning, är en kollega från Stadsbiblioteket.

Sammantaget är vi alltså en grupp med mestadels ganska ytliga – eller obefintliga – band till varandra och vår plan är att träffas regelbundet de kommande månaderna.

Undrar om de hunnit prata någonting med varandra, tänkte jag efter att ha hejat på de tre gruppdeltagarna som stod i kön till cafédisken, medan jag drog iväg och paxade det bortersta bordet på galleriet, med utsikt ner i Medelhavsmuseet. Men när vi väl satt oss ner började vi prata om varandras namn, så jag drog slutsatsen att de inte hade kommit längre än till presentationer. ”Ska vi börja med att berätta lite om oss själva, eller ska vi dyka rätt ner i boken?” frågade jag, och förmodligen besvarade jag frågan själv med att säga att jag från bibliotekssammanhang har vant mig vid att prata böcker utan att känna personerna jag pratar med. Så vi körde igång. En annan tanke i mitt huvud var att jag borde kunna bistå med några lämpliga, öppna frågor för att leda in oss i boksamtalet och jag drog en ur min mentala hög. ”Du, AB, hade ju redan läst boken för några år sedan. Var det en annorlunda upplevelse att läsa om den?” Det var det enda som behövdes. Samtalet var igång och tappade inte fart förrän caféet höll på att stänga och en kille kom för att hämta disk.

Jag vet ju inte mycket om toscanska 1500-talskonstnärer

Det här var svårt. Konsthistoriepodden hade livesändning från Nationalmuseum i kväll, med utgångspunkt i museets aktuella tillfälliga utställningar och med fokus på Giorgio Vasari, en toscansk 1500-talskonstnär som det eventuellt är pinsamt att jag aldrig hade hört talas om. Utan förkunskaper fick jag spetsa uppmärksamheten ordentligt för att hänga med och i slutänden tog jag med mig följande:

  • Vasari skrev en samling konstnärsbiografier i verket Berömda renässanskonstnärers liv.
  • Han ansåg att en bra konstnär – förutom att vara en bra konstnär – skulle ”arbeta hårt”, ”vara vacker” och ”bete sig väl”, enligt de båda konsthistorikernas sammanfattning.
  • Han prioriterade en bra historia före fakta.

Nybörjarpaddling på Drevviken

Så snart anmälan till Friluftsfrämjandets kajakpaddlingskväll för nybörjare öppnade för en månad sedan säkrade jag min plats, och redan före arbetsdagens slut här hemma i eftermiddag hade jag packat min ryggsäck med vattenflaska, nötter, frukt, macka, vattentätt mobilfodral och ombyte (skor, underkläder – allt). Skulle då det hela falla på att buss 818C från Vattugatan till att börja med avgick sent och därefter fastnade i en oändlig trafikstockning på Nynäsvägen? Jag satt på nålar och tittade på klockan ända tills vi äntligen kom fram till hållplatsen Grindstugan i Haninge, varpå jag bokstavligen sprang den väg kartan visade mot vattnet och hittade deltagarna iförda flytvästar och sittbrunnskapell, stående vid sina framtagna kajaker. Jag låg visserligen efter, men de var i alla fall inte ute på vattnet. Det var lugnt. Jag skulle komma med.

En av ledarna hjälpte mig att hitta en flytväst – den tredje jag provade satt minst dåligt – och den kajak som fanns kvar var tydligen anpassad för en lång person, inte en på måttliga 164 centimeter, men jag tog vad jag fick. Den var fin, vit och röd.

Hade inte Stadsmuseet klämt in en kajakpaddlingstur i sitt stadsvandringsschema under fjolårets Kulturfestival hade jag med största sannolikhet inte paddlat förra sommaren och hade jag inte paddlat då är det inte alls särskilt säkert att jag valt att paddla nu. Nog för att jag gillar att lära mig nya saker, men friluftsliv är fortfarande något avvikande i min tillvaro, och mitt snart tre månader gamla medlemskap i Friluftsfrämjandet är liksom en tokighet. Som att jag en gång gick på en match med IFK Norrköping på dess hemmaarena och en gång åkte bakpå en motorcykel på en tur genom Botkyrka. Några timmars prao i andra människors universum. Men det fina med Friluftsfrämjandet är att det finns aktiviteter som inte kräver förkunskaper, eller – som jag ser det – som är öppna för andra än friluftsmänniskor, och då kan det hända att man plötsligt paddlar för andra gången i livet.

För mig höll kvällens kajaktur på Drevviken precis lagom nivå. Vi deltagare blev assisterade under alla förberedelser, vi paddlade en behaglig sträcka i behagligt tempo och fick tekniktips på vägen. En av ledarna, i torrdräkt, demonstrerade en kajakroll och vi vars förmågor inte låg i närheten av hennes fick öva på att svänga runt kajaken inte under utan ovanpå vattnet, en 360-gradersvändning med så få paddeltag som möjligt, medurs och moturs. Jag behövde tolv per varv och hade varit lika glad om jag behövt tjugotvå. Vissa övade på sidoförflyttning, genom att svepa med paddeln vid kajakens ena sida, och turens mest dramatiska inslag utspelade sig vid återkomsten till platsen där vi börjat, alltså nära land, när en deltagare lite för entusiastiskt vispade runt med paddeln för att röra sig i sidled. Med ett litet utrop välte han och försvann, men simmade strax upp till ytan, tack och lov. ”Vad bra, nu får vi öva på kamraträddning!”, sa en av ledarna och lät den blöta deltagaren klamra sig fast vid hennes kajakför medan hon på något sätt lyckades tömma hans kajak på vatten och få den på rätt köl, varpå killen – ännu mer obegripligt – lyckades kravla ner i sittbrunnen igen. Den som möjligen tvivlade på vikten av medhavt ombyte gör inte det längre.

Mest underhållande under paddlingen var nog änderna, som förutom att simma runt i hopp om att få något gott från någons matsäck också liftade framtill eller baktill på somligas kajaker. De har överraskande bra balans. Och pricken över i blev sedan att jag fick skjuts av en av ledarna hela vägen hem, från Haninge till Kungsholmen. Det kändes lite som att vara på läger.

Jag har lärt mig att man ska stanna hemma när man är sjuk

Det är extremt sällsynt att jag ser en betald konsertbiljett gå upp i rök. Mitt konsertsällskap hade som tur var ytterligare ett konsertsällskap och behövde inte gå ensam. Och ska pengar brinna upp är det helt okej att det är sådana som sponsrat Samuel Ljundblahds releaseturné.

Istället för att avnjuta låtarna på nya albumet ”Right Now” i Eric Ericsonhallen (eller Skeppsholmskyrkan, som den har kallats lite längre än de senaste tretton åren) är jag förnuftig och stannar hemma med ont i nacke, bakhuvud och hals. Och oförnuftig och äter hämtpizza. Och kollar Babel, det räknar jag som förnuftigt.