Fick i dag ett mejl om att det var dags för blodgivning (och blev varse att jag nått blodgivarnivån ”Förebild”). Bäst att passa på att ge blod nu bums, tänkte jag, för till skillnad från Sydkorea (som jag har bakom mig) lär Kambodja (som jag har framför mig) vara ett resmål som innebär en periods blodgivningskarantän, så vid lunchtid var jag på blodcentralen. En stund senare gick jag därifrån med oförrättat ärende och en macka. Inte hade jag en aning om att det finns malariamyggor i den demilitariserade zonen mellan syd och nord. Alltså, jag var ju bara precis vid gränsen, så långt man kommer som turist på sydkoreanska sidan, och inte blev jag myggbiten heller! Men sjuksköterskor på blodcentralen är nog tränade i att inte lyssna på det örat. Ingen tappning i dag. Och inte på ett halvår efter hemkomsten från Kambodja heller. Men jag fick gärna fika.
Jag bredde mig en fralla med solrosfrön vid gratisfikadisken. Ost och tomat. Tog en dammsugare också. Gick hem. Ostfralla, dammsugare och satsumas till lunch framför datorn. Jag slipper i alla fall komma ihåg att äta järntabletter under Kambodjaresan.
Någon mer än jag som drömmer mikrodrömmar? Eller är jag i själva verket galen, sedan länge? Det verkar som att det pågår en kryptisk pjäs i min hjärna, nonstop, och ibland innan jag somnar på riktigt slumrar jag till och hör korta, lösryckta repliker. Jag har börjat skriva ner ett urval.
– Familjetaxi, Örebro. – Som du, Mackan, och sidenskorporna! – Jag bryr mig inte om herr Nitton. – Flugskiffer! – Välkommen till Tellus, jag heter Ketchup.
Dessa rader är helt autentiska. Hälsningar från mitt undermedvetna.
Jag älskar Bokmässan. Jag har trängts, stött på gamla kolleger, två gånger vimsat ut ur mässområdet och behövt kontrolleras för att komma in, hört panelsamtal om fri åsiktsbildning och en enkvinnasshow med finlandssvensk estradpoesi. Jag har lärt mig mer om skönlitterär översättning genom tiderna och hur bibliotek samverkar för smart medieförsörjning. Jag har slagits av skarpsinne och gäspat åt floskler. Olyckligtvis var det fullsatt, stängt och bevakat när jag äntligen letat mig fram till seminariesal R2 och 12-seminariet om bibliotek och civilsamhälle, så jag vände om, och kom att tänka på att mitt dagsschema borde ha en lunchrast. Det hade jag glömt. Jag gick ut till en parkbänk och åt upp det jag hade kvar av min tågfrukost.
Nu är jag på väg hem och har så diskret som möjligt ätit min varma tonfiskmacka från Espresso House, som inte var det mest tågvänliga valet. Men jag är sjukt nöjd över att ha kommit ihåg att gå till bistron för att visa upp mitt grå Prio-kort och få en kopp te, och nu har damerna bakom mig slutat lösa korsord tillsammans. Frid i vagnen. Fram med min koreanska roman.
Pendelbåten Freja må ha lämnat Nybrokajen några minuter sent och bänkarna ute på däck (de som samtidigt är förvaringsutrymmen för flytvästar) var ohjälpligt blöta, men med en sådan här dimmigt fridfull utsikt kan man inte klaga. Och här på kontoret i Frihamnen möttes jag av en hylla full av färdigkatalogiserade romaner, som en kollega tagit hand om medan jag tillbringade förra veckan på annat jobb. Oändligt tacksam.
Och nu hör jag ett lyckligt tjutande skall utifrån hallen. Samma kollega som katalogiserat mina böcker är kontorshunden Teodoras storfavorit. Till honom galopperar hon genom korridoren.
Jag har aldrig besökt Sundborn och inte vetat speciellt mycket om Carl Larsson, och ännu mindre om Karin, men har som så många andra matats med Carl Larsson-tavlor, varav några föreställer hans fru, som också var konstnär. Jo, jag känner sedan gammalt till några detaljer om Carl Larssons barndom. Han föddes i ett hus på Prästgatan, nära det som en gång i tiden – men efter Carl Larsson – var Gamla stans bibliotek, och han växte upp som portvaktsson på Grev Magnigatan. Där hade han i uppgift att springa mellan våningarna med en hink med tjära, vari man lagt en glödande sten. Syftet var att bekämpa kolera, men metoden var inte verkningsfull. Många barn dog, dock inte portvaktssonen, som senare skulle beskriva sin uppväxtmiljö som fruktansvärd.
Carl Larssons födelsehus passerade jag regelbundet när jag jobbade på biblioteket i Gamla stan, och anledningen till att jag tagit reda på det som skedde på Grev Magnigatan är att jag fått förtroendet att föreläsa om Östermalms historia. Att pappan var portvakt berättades inte i första avsnittet av SVT:s serie ”Karin och Carl Larsson”, som Distansfilmklubben såg i kväll, däremot att han var en tämligen olämplig förälder. Stackars Carl.
Serien tycks växla mellan en kronologisk skildring av Karins respektive Carls liv och en genomgång av deras ikoniska hem, Lilla Hyttnäs, rum för rum, pedagogiskt upplagt utifrån en planritning som visar var rummen ligger i förhållande till varandra. Interiörerna, signerade Karin, visas sedan både som de ser ut i dag och hur Carl avbildat dem. Dagens utseende är ofta mer eller mindre identiskt med de gamla avbildningarna.
Carl Larssons kvinnor före Karin hade jag inte hört talas om tidigare, och det var beklämmande att höra att en av dem var en ”present” införskaffad av en av Carls vänner. Hans konstnärskarriär var inte alls spikrak, och misslyckandena tyngde honom, men Karin, som hade en desto ljusare uppväxt och som, för sin tid, gick långt som kvinnlig konstnärselev, tycks ge honom livslusten åter. Fortsättning följer i del 2 och 3.
Jag gillar att diverse experter kommer till tals och även den udda musiken, ömsom melankoliskt klinkande, ömsom modern pop. Däremot klarar jag inte av rösten som läser Karins brev. Nära mikrofonen, som när tvättmedel och kattmat presenteras med en enligt reklammakarna säljande sensuell stämma, med hörbart leende. Förfärligt.
”Vad är det här för djur?” frågade SH oss andra i arbetsrummet på Bokhotellet, men vi var svarslösa. Och — den egentliga frågan — kan man erbjuda stans yngre meänkielitalande låntagare ett litet häfte med pixliga och, ja, höggradigt naivistiska illustrationer och kalla det barnbok? Med begränsade möjligheter till förhandsgranskning råkar vi inköpare ut för grisen i säcken ibland, på våra respektive områden. Själv bläddrade jag i en av mina beställda engelskspråkiga romaner i dag som helt oannonserat visade sig vara en storstilsbok — alltså ha extrastor text — och i SH:s fall kan det gälla obegripliga djur. Förlåt, stockholmare. Det är inte meningen.
Sommaren 2009 köpte jag en tunn tygkasse i Japan Town i San Francisco, en sådan man förvarar hopvikt i ett litet fodral. Den har ett gulligt ugglemönster i en stil som snart skulle svepa in på bred front, men som då var lite speciellt. Sedan dess har jag tagit fram den emellanåt när jag ska bära matvaror och biblioteksböcker och sådant. I dag såg jag en tant på Odengatan som hade en likadan. Har de sålts i Sverige på senare tid? Har hon haft den i femton år? Jag borde inte ha stirrat på tanten och hennes kasse så förvånat som jag gjorde, för prylar massproduceras och sprids globalt, sedan mer än femton år. Å andra sidan är det väldigt, väldigt många olika prylar som massproduceras och sprids globalt och jag hade inte sett min kasses like tidigare. Hur som helst – jag stirrade och konstaterade återigen att det i det oändliga utbudets tid ändå inte går att vara helt unik.
Någon mer som har uppmärksammat att de vegetariska pizzornas goda grönsaker saknas på nästan alla andra pizzor? Är man ute efter en salamipizza med goda grönsaker finns det bara en sak att göra – beställa en vegetarisk pizza med salami.
Måltiden äger rum på Cicciotto i Sigtuna, där hela vårt nyårsfirande sällskap klämt in sig vid ett långbord.
Med vissa oundvikliga undantag har det blivit hälsokost de tre senaste veckorna, och nu är hälsoutmaningen över. Så i dag: Ungerska kakor med allmogemotiv, på arvegodsassiett jag fick från föräldrahemmet i helgen.
Theomis 