CDXL Torsdagskväll på Fotografiska

image

Här har Tim Schmidt dragit igång sitt singer-songwriter-set i caféet på Fotografiska, efter att vi fått höra DJ:erna spela ett tag. Det bästa med bytet var att det under livemusiken gick att prata. Jag har aldrig förstått mig på det här med extrem volym på ställen där man är för att umgås.

Vi hann se det mesta av Helen Levitts utställning Urban Lyrics, bilder från 30-talet och framåt av fattiga och enkla förhållanden på Manhattan, och några av Nick Brandts vilda djur innan utställningsdelen stängde och after worket tog vid. Måste tillbaka snart. Årskort på Fotografiska var en superb idé.

CDXXXIX Doppler

Dagens boktips: Doppler av Erlend Loe. Stackars Doppler, han är inte riktigt klok, fast han tror att han är just riktigt klok. Plötsligt, efter en cykelolycka, får han insikten att det enda vettiga sättet att leva sitt liv är att bosätta sig ute i skogen för att slippa konsumtion och omvärldens krav på duktighet. Hans fru och barn mår bara bra av att klara sig utan honom, anser han, för problemen det innebär för dem dämpar deras duktighet. Konsumtion ersätter han med byteshandel (bra idé) och stöld (inte så bra idé).

Den här sött naiva och helt odrägliga personen är hejdlöst underhållande, och hur spejsade hans resonemang än är förstår man alltid vad han menar.

Hans upplevelse vid själva insiktsögonblicket, efter att han cyklat off-stig i skogen och ramlat, var den här:

När de värsta smärtorna gav sig lite, upplevde jag en välsignad ro. Det var bara skog. Den vanliga blandningen av allsköns sammansatta känslor och tankar och plikter och planer var borta. Plötsligt var allt bara skog. Och jag hade inte heller någon av de enerverande barnvisorna på hjärnan. Jag brukade annars alltid ha det. Visorna som ledsagar filmerna min son och hans kumpaner ser på video eller dvd. De är så genomträngande, så uträknade. Och de sätter sig så hårt i mitt centrala nervsystem. När jag föll hade jag haft dem surrande i månader. Hela vintern hade de plågat mig. Genom arbete och fritid och genom min fars död. Jag övervägde att söka hjälp. Pingu, till exempel. Denna tyskproducerade videopingvin som min son älskar. Baa, baa, bababa, baa, baa, bababa, baba, baba, baba, baba, baba, baba, baaa, ba, ba, baa, BAAAA! Den kunde mala i huvudet i flera dagar. Från det att jag slog upp ögonen på morgonen tills jag somnade på kvällen. Medan jag duschade, åt frukost, cyklade till jobbet, hade möten, cyklade hem igen, handlade middagsmat, hämtade på dagis, och så vidare och så vidare. Det var Pingu från morgon till kväll. Och andra dagar var det Byggare Bob.

Rätt ska vara rätt, Pingu är inte tyskproducerad, han är brittisk-schweizisk, enligt Wikipedia, som för övrigt under ”Background” beskriver serien med den vetenskapliga ton den förtjänar:

The program is set in Antarctica and centres around penguin families who live and work in igloos. The main character Pingu belongs to one such family. He frequently goes on adventures with his little sister Pinga, and he often gets into mischief with his best friend Robby the Seal.

One reason for Pingu’s international success, is the absence of human languages. All dialogue is in a loud honking ”penguin language” […].

CDXXXVIII Försvarslös

Kvällstidningsjournalistik. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men det viktiga är att inte falla för tricken och tro på rubrikerna.

Peter Englund skrev i går i sin blogg Att vara ständig om hur han konfronterades av en kvällstidningsjournalist på vars fråga han svarade så konfliktmotverkande det bara var möjligt, för att därefter läsa en lika osann som braskande artikelrubrik om sig själv.

Journalisten borde skämmas.

Och det gjorde han eller hon, hedrande nog, för efter något slags påpekande, som inte framgår i bloggen, ändrades både rubrik och artikeltext.

Det mest frustrerande i hela historien är att vilket svar som helst på journalistens fråga skulle ha varit fel. Så fort frågan är ställd har man åkt dit.

CDXXXVI Poesibazaren ett år

Hur smalt är det här med dikter, egentligen? Inte för smalt för att Stadsbibliotekets Poesibazar (visserligen ganska smal och trång i sig) skulle fyllas till sista kvadratcentimetern i kväll, när den firade ettårsjubileum samtidigt som dess lyrikförsäljning invigdes. Tre poeter (Eva Ribich, Ida Linde och Jasim Mohamed) läste ur sina verk. Själv hamnade jag, och flera med mig, utanför dörröppningen.

CDXXXII Födelsedagsfest i Nacka

Maria fyllde 26 (som hon gör varje år) och bjöd på sedvanligt överdådigt fika. Själv hamnade jag vid en del av ett soffbord där det pågick frågesport på tema 90-tal (med bland andra Camilla, som på bilden gläder sig åt att ha svarat rätt). Kunde man sitt Nilecity låg man bra till.




Blommorna kommer för övrigt från min balkong. I november.

CDXXXI Natten är dagens mor

Kom över två fribiljetter till Noréns Natten är dagens mor på Dramaten och gick med Anna i går. ”En känslig och vacker pjäs om ungdom och sökande efter identitet”, säger Dramatens hemsida, en alkoholismframkallad kavalkad av anklagelser och fula ord på vrålvolym, säger jag. Men det är bara en beskrivning, inte ett omdöme. För att vara vrålkavalkad var den intressant, besvärande, gripande och faktiskt lite rolig här och var. Men mest beklämmande. Det finns ju familjer som ser ut så där, med en far som har supit sönder relationerna, ekonomin, vardagslivet, barnens uppväxt och hustruns förtroende.

Nu när jag har förstört just den här poängen för den som har tänkt se pjäsen kan jag säga att det jag nog gillade bäst var att man fick följa den stingsliga familjen ett bra tag innan man förstod att bakgrunden till de osunda relationerna var just pappans drickande (om man som jag såg pjäsen helt utan att ha läst på). En familj blir inte dysfunktionell utan anledning, och det här var deras.