CDXLIV SM i bokberättande 2011

”Bokprat” heter det på biblioteken när en bibliotekarie presenterar böcker för en skolklass. ”Bokberättande” låter kanske lite flottare men är i princip samma sak, och det kan man sedan förra året tävla i. SM i bokberättande ägde då rum i Strängnäs och i år var det i Stockholm, närmare bestämt i rotundan på Stadsbiblioteket (på bilden kan man ana scenen och en bokberättande bibliotekarie i rött). Efter att ha stängt på Sturebibblan i går skyndade jag mig dit och fick höra fyra av nio bokpresentationer, bland annat av den ena lokala favoriten, Jon, som berättade om Gösta Berling.

imageNär alla hade presenterat varsin bok och fått poäng av juryn fick tre finalister bokberätta igen och tävla om förstaplatsen. Märkligt nog gick inte Jon vidare, han som var så avslappnad och självklar i sitt berättande, men vinnare blev till slut en annan av kollegerna, Johanna Härenstam, till publikens förtjusning. (Fast jag förstod inte förrän på slutet att hon var en av oss, eftersom hon börjat på Stadsbiblioteket under det här året, då jag inte varit på plats.) Det var mycket folk och trevligt arrangerat, med pausmusik och mingel med ost och kex och annat plock. Biblioteken är värdiga alternativ till vilka uteställen som helst. Vi kan garantera ett intressant innehåll.

CDXLI Sture bibliotek – extra bra

Det är möjligt att jag har antytt det tidigare, men Sture bibliotek är ett grymt bibliotek och en grym arbetsplats. I dag var allt extra bra. En helt vanlig dag, men med ännu godare Espresso House-kaffe, ännu trevligare låntagare och ja, kanske till och med ännu bättre böcker i hyllorna.

Här är några slumpmässigt utvalda höjdpunkter.

Schweizerboll. Jag hör till de stamkunder på Espresso House som håller mig till dryck och en och annan yoghurt. Sötsakerna, åtminstone de flesta, faller mig inte riktigt i smaken. Ibland luras jag att testa en och annan nyhet, som när de nya chokladbollarna kom och jag valde att prova den med hackade nötter på, en så kallad schweizerboll. Inget vidare. Men! Jag är ganska förtjust i det fåniga namnet och får en kick varje gång jag befinner mig i den ände av biblioteket där man tydligt hör pratet nerifrån caféet och det kommer kunder och beställer kaffe och ”en schweizerboll”.

Konstvisning. Någon timme före stängning kom killen som står bakom verken i vår aktuella utställning, ”Hemmet”. Han hade med sig två polare och visade inte bara sina bilder utan svarade också på deras frågor om biblioteket. Det är så man får nya besökare. Mun-till-mun-metoden är den billigaste och bästa marknadsföringen.

Mobilbild. Apropå konstnärer mailade Emma Virke, en av bibliotekets huskonstnärer, i dag och frågade om hon får använda en bild jag tagit av henne till en webbsida om en kommande konstjulmarknad (eller något i den stilen). Det är den här bilden, minus nödutgångsskylten vid huvudet, den hade hon klokt nog redigerat bort. Självklart får hon använda den. Man ska inte underskatta hastigt tagna mobilbilder!

Oui. Jag tycker det låter så fejkat när fransmän och fransyskor svarar ”oui” i filmer där det i övrigt pratas engelska eller svenska eller något annat språk, men just så gjorde damen som jag visade PressDisplay för i dag. Hon såg att en annan besökare satt och läste en fransk dagstidning på den ena PressDisplay-skärmen och gick fram till honom och frågade om saken – på franska, så jag förstod inte exakt vad de pratade om, men det slutade med att han överlämnade platsen åt henne. Och därefter vinkade hon alltså till sig mig och ställde frågor med sjungande brytning och många ”aaahhh!” och ”oui”. (Ännu roligare var det när jag hade PressDisplay-kurs med en 89-årig dam för en vecka sedan. Precis som fransyskan hade hon lite svårt för det här med att navigera runt på tidningssidor med musen, men hon saknade inte erfarenhet av datorer. Runt 1985, berättade hon, fick de sin första dator på Fysikum, där hon jobbade. Alla ville använda datorn, och forskarna hade första tjing, så det var bara att lämna över den.)

CDXL Torsdagskväll på Fotografiska

image

Här har Tim Schmidt dragit igång sitt singer-songwriter-set i caféet på Fotografiska, efter att vi fått höra DJ:erna spela ett tag. Det bästa med bytet var att det under livemusiken gick att prata. Jag har aldrig förstått mig på det här med extrem volym på ställen där man är för att umgås.

Vi hann se det mesta av Helen Levitts utställning Urban Lyrics, bilder från 30-talet och framåt av fattiga och enkla förhållanden på Manhattan, och några av Nick Brandts vilda djur innan utställningsdelen stängde och after worket tog vid. Måste tillbaka snart. Årskort på Fotografiska var en superb idé.

CDXXXIX Doppler

Dagens boktips: Doppler av Erlend Loe. Stackars Doppler, han är inte riktigt klok, fast han tror att han är just riktigt klok. Plötsligt, efter en cykelolycka, får han insikten att det enda vettiga sättet att leva sitt liv är att bosätta sig ute i skogen för att slippa konsumtion och omvärldens krav på duktighet. Hans fru och barn mår bara bra av att klara sig utan honom, anser han, för problemen det innebär för dem dämpar deras duktighet. Konsumtion ersätter han med byteshandel (bra idé) och stöld (inte så bra idé).

Den här sött naiva och helt odrägliga personen är hejdlöst underhållande, och hur spejsade hans resonemang än är förstår man alltid vad han menar.

Hans upplevelse vid själva insiktsögonblicket, efter att han cyklat off-stig i skogen och ramlat, var den här:

När de värsta smärtorna gav sig lite, upplevde jag en välsignad ro. Det var bara skog. Den vanliga blandningen av allsköns sammansatta känslor och tankar och plikter och planer var borta. Plötsligt var allt bara skog. Och jag hade inte heller någon av de enerverande barnvisorna på hjärnan. Jag brukade annars alltid ha det. Visorna som ledsagar filmerna min son och hans kumpaner ser på video eller dvd. De är så genomträngande, så uträknade. Och de sätter sig så hårt i mitt centrala nervsystem. När jag föll hade jag haft dem surrande i månader. Hela vintern hade de plågat mig. Genom arbete och fritid och genom min fars död. Jag övervägde att söka hjälp. Pingu, till exempel. Denna tyskproducerade videopingvin som min son älskar. Baa, baa, bababa, baa, baa, bababa, baba, baba, baba, baba, baba, baba, baaa, ba, ba, baa, BAAAA! Den kunde mala i huvudet i flera dagar. Från det att jag slog upp ögonen på morgonen tills jag somnade på kvällen. Medan jag duschade, åt frukost, cyklade till jobbet, hade möten, cyklade hem igen, handlade middagsmat, hämtade på dagis, och så vidare och så vidare. Det var Pingu från morgon till kväll. Och andra dagar var det Byggare Bob.

Rätt ska vara rätt, Pingu är inte tyskproducerad, han är brittisk-schweizisk, enligt Wikipedia, som för övrigt under ”Background” beskriver serien med den vetenskapliga ton den förtjänar:

The program is set in Antarctica and centres around penguin families who live and work in igloos. The main character Pingu belongs to one such family. He frequently goes on adventures with his little sister Pinga, and he often gets into mischief with his best friend Robby the Seal.

One reason for Pingu’s international success, is the absence of human languages. All dialogue is in a loud honking ”penguin language” […].

CDXXXVIII Försvarslös

Kvällstidningsjournalistik. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men det viktiga är att inte falla för tricken och tro på rubrikerna.

Peter Englund skrev i går i sin blogg Att vara ständig om hur han konfronterades av en kvällstidningsjournalist på vars fråga han svarade så konfliktmotverkande det bara var möjligt, för att därefter läsa en lika osann som braskande artikelrubrik om sig själv.

Journalisten borde skämmas.

Och det gjorde han eller hon, hedrande nog, för efter något slags påpekande, som inte framgår i bloggen, ändrades både rubrik och artikeltext.

Det mest frustrerande i hela historien är att vilket svar som helst på journalistens fråga skulle ha varit fel. Så fort frågan är ställd har man åkt dit.

CDXXXVI Poesibazaren ett år

Hur smalt är det här med dikter, egentligen? Inte för smalt för att Stadsbibliotekets Poesibazar (visserligen ganska smal och trång i sig) skulle fyllas till sista kvadratcentimetern i kväll, när den firade ettårsjubileum samtidigt som dess lyrikförsäljning invigdes. Tre poeter (Eva Ribich, Ida Linde och Jasim Mohamed) läste ur sina verk. Själv hamnade jag, och flera med mig, utanför dörröppningen.