CDXXX Skotska författare – och mig – emellan

Oj. Påkommen.

FitzHelen Helen FitzGerald
Hey @writerkcampbell – our twitter conversation yesterday is in a blog! We need to be careful… theomis.com/tag/forfattare/

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen But we’re so boring…

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I am, you know. Never even killed anyone.

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell I hope you don’t mind! It was hilarious! : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Not at all @theomis! Just feel pressure to be more interesting on twitter now, hey @writerkcampbell?

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell Just keep tweeting and us fans of Glaswegian writers will be happy. : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Will do! @theomis @writerkcampbell

writerkcampbell Karen Campbell
@theomis Not at all! Flattered u thought our mad witterings were interesting! And, if my husband does axe me – there’s now plenty evidence!

Helen, Karen, if you see this: Thank you for amusing us with your mad witterings, and don’t worry, I won’t keep pasting your tweets into my blog. (I think.)

CDXXVIII Skotska författare emellan

I går pratade jag med en kollega i lunchrummet om kändisar och stjärnstatus kontra folklighet. Jag minns fortfarande ganska exakt hur dialogen vindlade sig dit, och bara för att jag gör det tänkte jag redogöra för hela associationsflödet.

Kollegan skulle samma kväll flyga till London och sa att hon tidigare flugit till London på kvällstid i klart väder och kunnat titta ut över den upplysta stan och känna igen sevärdheterna ovanifrån. Då berättade jag om hur jag och Annika såg London från ovan dagtid när vi mellanlandade där på väg hem från New York för ett par veckor sedan, och lika klart var det när vi kom till Stockholm, så vi såg Globen och slottet och innerstadsöarnas former. Men vi satt på fel sida av planet för att kunna se Kungsholmen, så jag kunde inte försöka leta upp mitt hus. ”Sprang ni inte över till andra sidan av planet, entusiastiska som barn, och försökte titta ut?” undrade kollegan. Nja, sa jag, i vår del av planet satt ett gäng asiatiska affärsmän i kostym som var på väg till ett viktigt möte med Saab, vilket kostymmannen bredvid Annika berättade, så även om de verkade trevliga kanske inte ens första tanke var att klättra över dem och tränga sig fram till motsatt fönster för att speja ner på Kungsholmen. Kollegan kommenterade det speciella med att hamna på samma plan som de där affärsmännen, som kanske är just de personer vars affärer man läser om i tidningen, och mindes hur hon och hennes man en gång var på samma plan som det brittiska rockbandet Slade (här framgick det att jag är något yngre än kollegan, med tanke på att jag inte visste vilka det var). Det konstiga, tyckte kollegan, var att medan hon och maken satt med stora ögon verkade ingen annan bry sig. Men så är det ju numera, särskilt i Sverige, konstaterade vi, att man snarast gör sitt bästa för att verka helt oberörd när någon känd person är i närheten. I USA, sa jag, tyckts det vara kutym att kända artister framträder på en scen, hämtas upp av en limousine direkt utanför arenan och åker raka spåret till sitt hotell, medan man i Sverige inte sällan kan mingla med personerna från scenen när de spelat klart. Folklighet verkar vara mer eftersträvansvärt än oåtkomlighet. Jo, sa kollegan, att det är trenden har hon verkligen blivit varse genom sin tonårsdotter, som räknar med att hon efter att ha sett sina idoler framträda på Gröna Lund ska kunna få en pratstund med dem, och om någon av dem inte visar sig efter konsertens slut blir hon lite sur och tycker att det är sniket.

Finns det någon koppling mellan det här och sociala medier? undrade vi båda. Det är ju så lätt att ha anspråkslös kontakt med nästan vem som helst numera och avstånd och gränser mellan producent och konsument, idol och beundrare, börjar upplösas.

Varför jag berättar just det här just nu? Jo, jag såg en dialog mellan de skotska författarna Karen Campbell och Helen Fitzgerald på Twitter i dag, just de två som jag och Sofia lyssnade på på The English Bookshop för ett par månader sedan. Man kan alltså inte bara komma i kontakt med dem på ett enkelt sätt (Karen Campbell skrev jag till efter författarprogrammet och fick svar), utan också följa deras kommunikation med varandra. Så här såg deras respektive tweets ut i eftermiddag.


writerkcampbell Karen Campbell
Should I be very afraid? Without telling me, my husband has just bought an axe. #gowildinthecountry

FitzHelen Helen FitzGerald
Finally sent YA manuscript to agent. Now: wait for notes so I can do rewrite 43 then send to editor for notes/rewrite 44.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen r u having a nice day then?

FitzHelen Helen FitzGerald
Hello @writerkcampbell! Just pressed send – now what? Have had too much coffee to rest.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen u need to get a dog – v head-clearing when you go on long windy walks!

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Or an axe.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen I keep hearing the music for The Shining playing in my head….

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Here’s Dougie. We need to come down and check on you.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen yes! you do. Gimme dates you’re free. Quick. Before I die.

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I’ll email you x

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen Too late…he…got…me. Splat

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Giggling. Be terrible if it’s true. It’s not, is it?

CDXXIV Samtal

Både i kväll och i går kväll har jag suttit tillsammans med några trevliga människor och diskuterat intressanta ämnen. I går handlade det om Glasgow-deckaren Still midnight av Denise Mina, i kväll om dödahavsrullar, Mose lag och judiskt liv på Jesu tid.

Vi hade alltså deckarcirkel på Sturebibblan i går, och man kanske inte tror att det går att vända och vrida, rent litterärt, på en skotsk polisroman i någon större utsträckning, men det gör det. Berättarstilen, ledtrådarna, perspektivbytena, drivet, talspråket i dialogerna, samhällsanalysen och den märkliga upplösningen. För att nämna något. Jag hade kunnat prata ännu mycket längre om karaktärernas trovärdighet, förmodad research och översättningen från engelska till svenska. Jag läste nämligen största delen på engelska och de sista hundra sidorna på svenska, och slogs bland annat av svordomarna och andra fula ord som hade översatts rakt av, men som lät alldeles för starka och aviga på svenska. Jag var inte ensam om att reagera på det. För att inte tala om andra utrop som ”men kors då!” och ”adjö, adjö”. Hur ofta hör man det i dag? Nej, som så ofta verkar översättningen vara ett hastverk där de enkla, bokstavliga motsvarigheterna har valts före en rättvisande och realistisk ton. Synd.

Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Joakim i Älvsjö. ”Onsdagsmys at my place” var Joakims rubrik till den här Facebook-uppladdade bilden, och det ser ut som att han satt och myste helt för sig själv, men vi andra satt faktiskt där kring ljusen. Fika, en runda då vi kort delar det viktigaste av det vi gjort eller tänkt på under veckan som gått, bön, en presentation av ett ämne (i dag var det Jonas tur, om kristendomens judiska bakgrund), prat om det och paralleller till i dag och vid niorycket avslutande andakt (i dag Johans tankar kring eftersträvansvärda personliga egenskaper enligt Bibeln).

Nog för att böcker och litterära samtal tillhör mina stora passioner, men skulle jag behöva välja vore det enkelt. Läsecirklarna är goda småkakor, ibland till och med läckra bakelser, men hemgruppssamlingarna är näring.

CDXXIII ”Stockholm then and now”

Visst ja, måste ju briljera lite här i bloggen också, trots att jag förstås spritt informationen både via Facebook och Twitter.

Häromdagen ringde svenskamerikanskan Vivi i Kalifornien till mina föräldrar och sa att hon hade läst en artikel om mitt stockholmsföredrag i Nordstjernan, en tidning med svenska nyheter på engelska. Det handlade alltså om föredraget om Stockholms historia som jag höll i Svenska kyrkan i New York för några veckor sedan. En i den lilla skara som lyssnade kom fram efteråt och sa att hon skrev för Nordstjernan och så tog hon ett par bilder, men vi tog inte varandras uppgifter och hon intervjuade mig inte direkt, men resultatet blev alltså en artikel om själva föredraget. Hade inte Vivi haft ögonen på skaft kanske jag aldrig fått reda på det.

(Var god blunda för min bångstyriga lugg, som inte var riktigt beredd när kameran kom fram.)

CDXXI Kompensation för misslyckat träningspass 2: Tyskakurs

image

image

När man får för sig att man ska lära sig tyska genom självstudier är det bra med kontakter på rätt ställe. Så fort Maria på Goethe-institutets bibliotek fick reda på att jag tänkt återuppväcka min skoltyska efter en lång, djup och mer eller mindre ostörd sömn blev jag överöst med tips och idéer. ‎”Kom hit så skräddarsyr jag ett paket till dig med grymt lång utlåningstid”, sa Maria, och ganska sent i går eftermiddag kom jag dit, då hon höll biblioteket specialöppet bara för mig. Efter en fika mitt i det lilla biblioteket fick jag en jättehög med barnböcker, musik, ljudböcker, filmer, tidskrifter, poesi, en grafisk roman, en parlör och en bok med traditionella språkövningar. Och förmodligen något annat som jag glömt. Nu kommer jag inte undan! Ich habe Deutsch zu lernen!