Då är det bestämt, Sture bibliotek kommer att bjuda in hugade läsglada stockholmare till först en läsecirkel om August Strindbergs En dåres försvarstal tisdagen 6/3 och därefter en om Lena Einhorns Siri torsdagen 29/3. (Men först en föreläsning om Strindbergs eget bibliotek måndagen 6/2, för att kicka igång vårt Strindbergstema så här under början av Strindbergsåret.)
Och ingen har väl missat att En dåres försvarstal är årets ”Stockholm läser”-bok? Finns i ny, fin pocketutgåva.
En tisdag på Sture bibliotek. Tempot var lite högre än vanligt, men blandningen ganska representativ. Vi hade en kvinna som klappade händerna av förtjusning över att kopiatorn även fungerar som scanner, en man i övre medelåldern som behövde hjälp med att kontakta telefonbanken men inte trodde mig när jag påstod att det går att det går att göra knappval med mobiltelefon, en typisk tant i beige kappa och marinblå basker som berättade om de fantastiska recept hon hittat i Elin Eks tanthyllningsbok Supertanten, en lång rad besökare som blev upprörda över att våra publika internetdatorer fungerade osedvanligt dåligt i dag, en tonårskille som fick en liten chock när jag sa att boken om Zlatan hade 300 reservanter, men som blev väldigt intresserad och nyfiken när jag introducerade alternativet e-bok, en grupp entusiastiska danskar på oanmält studiebesök, en ung tjej som tydligen blev imponerad av mina udda, improviserade boktips och undrade om jag läser jättemycket, en anonym person som såg en negativ kommentar i vår uppslagna ”tyckbok” och kontrade med att ge biblioteket fina komplimanger, en man som bredde ut sig om det löfte han trott sig fått om att vi skulle köpa in den fina nya boken om Stadshuset och tycktes bli ganska besviken över att det exemplar han reserverat blivit ditskickat från ett annat bibliotek, ett äldre par som sökte en resehandbok om Sri Lanka och fick de nedslående beskeden att vi inte hade någon alls och att alla exemplar var utlånade på alla andra bibliotek, men att ett beräknades komma med en sändning till Östermalms bibliotek om ett par dagar, varpå de tackade och gick och pratade med varandra i trappan ner om att vi erbjöd så bra service. Med flera besökare, naturligtvis, som ville ställa undan böcker, sitta och plugga, ta en kopp kaffe, skaffa lånekort …
Eftersom vi redan från början, våren 2009, blev ett så bra gäng har det varit naturligt för Sture biblioteks personal att umgås after hours, och nu har det blivit extra tätt. För tre veckor sedan åt vi på Elverket och i kväll blev det libanesiskt på Underbar. Hemskt gott. Men vid anblicken av alla menyns små mezerätter, som visserligen lät läckra allihop, slog bekvämligheten till och vi beställde alla varsin färdigkomponerad rätt, istället för att fylla bordet med fat och dela på maten så där fryntligt som vi tänker oss att man gör i världens mer orientaliska hörn.
Som gruppens kommandora drev jag på läsecirkelsfrågan, skälet till att vi bestämde oss för att ses i kväll. Vi har ofta många bra idéer men är sämre på att konkretisera dem för att sedan kunna bestämma datum, för att kunna marknadsföra, för att det ska komma något folk. Men före och efter det att vi åt röror och inlagda grönsaker och fyllda knyten och falafel fick jag ner några anteckningar som nog ska gå att göra verklighet av. Läsecirkelsvåren kommer att börja med Strindberg, och före cirklarna grundar vi med en föreläsning om Strindbergs egen boksamling. Varmt välkomna till Sture bibliotek måndagen 6 februari, kl. 19.00!
Läser ett blogginlägg om att Stefan Löfven identitetkapades på Twitter. Blogginlägget vill påminna om ”vikten av att säkra sitt namn i olika sociala medier”, vilket är en intressant diskussion och inte fel i sig, men jag studsar inför vinklingen. Liksom jag exempelvis gjorde när det för ett par veckor sedan rapporterades i media om att en anställd på Systembolaget sålt alkohol till en 18-åring som ljög om hur gammal han var och om att en annan anställd, som då var på lunch, skulle kunna intyga hans ålder. Jag hörde ett antal radioinslag där det pratades om åtalet mot den anställda och flera olika personer förde fram åsikter om hur viktig ålderskontrollen är och Systembolagets ansvar att leva upp till reglerna.
När flyttades skulden över från förövarna till offren? Varför har vi börjat uppröras mer över den lurades naivitet än över illvilligheten hos den som är skyldig?
Identitetskapningen och ålderskontrollen är bara två exempel från två särskilda sammanhang. Idén finns även i betydligt mer vardagliga situationer – jag behöver väl inte nämna hur upprörd jag blir över fenomenet att man ”gjort sig skyldig till grov oaktsamhet” om ens bankkort stjäls ur ens ryggsäck? Att man mer eller mindre får skylla sig själv om man glömt låsa cykeln, om man genar genom en park i mörkret, om man skriver på Facebook att man ska vara bortrest i två veckor?
Börjar vi prata om vikten av boka upp sitt namn på nätet i den händelse man blir partiledare någon dag (och heter man Stefan Löfven gäller det att knipa ”stefanlofven”, ”stefan_lofven” och varför inte ”(s)lofven”?) innebär det att vi svalt budskapet från de hackare som ställer till med masskapningar av diverse konton och säger sig ha gjort en god gärning när de påmint blåögda webbanvändare om att återanvändning av lösenord är riskfyllt. Det är ni som är risken, lösenordshackare! Utan klåfingrighet på nätet skulle vi inte behöva lösenord över huvud taget.
För övrigt ogillades tack och lov åtalet mot den anställda på Systembolaget: ”Domstolen bedömer att försäljningen vid det aktuella tillfället inte har skett på grund av slarv eller oaktsamhet. Den anställde har helt enkelt blivit lurad av kunden.”
Wow, den funkar!
Det var hög stämning på Fasching när coverbandet People spelade Earth, Wind & Fire-hits, precis som det varit när jag hört dem tidigare. Den här gången var kvällen en julklapp till pappa, och mamma hängde på. Basisten i bandet är en Korskyrkekille och två Korskyrketjejer fanns också i lokalen, plus vår Korskyrkefamilj. I övrigt identifierade mamma tjejen i röd klänning, som stod på en stol vid vårt bord och fotade bandet med sin mobil, som Malena Laszlo, en stjärna jag förstås aldrig hört talas om och inte hade en chans att känna igen. Kändisspotting är min sämsta gren.
Lena Hammargren och Erika Palmquist, som står bakom förlaget Novellix, fyller år i dag (30 och 32) och det gör även själva förlaget (1). Självklart trippelfirade man med fest. Mina kolleger AnnCharlotte och Salomon är bekanta med Lena genom samarbeten mellan Novellix och Sture bibliotek, medan jag bara hälsat en enda gång när hon var hos oss och deltog i ett program tidigt i höstas. Men jag tackade ändå ja till att följa med på festen, mest av nyfikenhet. Det var mingel i något som liknade en urblåst paradvåning, fem trappor upp på Birger Jarlsgatan nära Stureplan, nästan helt utan möbler.
Mingel i främmande miljö, hur häftig den än är, kommer nog aldrig att bli min kopp te, men där fanns några bekanta ansikten och ett bord med oströror och kex, och Helena Granström och Cilla Naumann läste högt ur sina respektive Novellixer. Jens Liljestrand, som också ingår i Novellixstallet, stod och hängde intill oströrorna och läste säkert också under kvällen, när jag hade gått.
Det är bara att gratulera de tre jubilarerna och det lyckade novellkonceptet! Må de ge ut en stadig ström småböcker i många år till.
Nu är det gjort – julsakerna är borta. För att muta mig själv hade jag köpt ett fång tulpaner att ersätta adventsljusstaken med. Förutom att de inte lyser är jag ganska tillfreds med bytet.
När jag kom till Sturebibblan i dag såg jag fyra Novellix-noveller jag inte kände igen, nämligen följande:
– Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån av Amanda Svensson
– Heder av Jens Lapidus
– Skördebrev av Helena Granström
– Gloria av Wille Crafoord
De kom tydligen ut strax före jul. Det är väldigt starka namn, så därför tipsar jag om dem på det här viset utan att ha läst någon av dem.
Novellix-konceptet är alltså noveller som var och en är utgiven i sin egen lilla bok. De kommer ut fyra i stöten. Snygga är de också.
Äntligen har Kronobergsbadet öppet igen, med sina riktigt generösa tider för att vara en så liten simhall. Med tanke på att jag dessutom både har nära hem och blir trött efter några få längder blir mina besök extremt tidseffektiva.
I kväll hade vi underhållning från de bortre banorna, där polisen tränade livräddning, och i omklädningsrummet kunde man tjuvlyssna på historier från vapenträningen.
Theomis 