DCXX Children, Kinder, enfants

Kanske skulle sex par breda, knivskarpa axlar i vitt med fluffiga frisyrer ovanpå pigga upp? Lägg till en trivsam och glad sång om barn och du får Luxemburgs bidrag i Melodifestivalen 1985, den låt vi råkade få höra när jag i lördags satte in en gammal kassett i videon med flera inspelade Melodifestivaler på, från den gamla goda tiden.

DCXIX Sällskapslekar är underskattat

Eftersom tre nya kommit med i hemgruppen under terminen bestämde vi oss för att sätta in en extra lära-känna-träff. I vanliga fall ses vi varje onsdagskväll hemma hos varandra och fikar, diskuterar och ber, nu sågs vi som kunde en lördagskväll hos mig och ägnade all tid åt att umgås, över indisk gryta, tipspromenad och en ritlek som jag skrattade åt tills jag hade ont överallt.

När jag på senaste onsdagssamlingen fick frågan om man skulle ta med sig något svarade jag nej, men, sa jag av någon anledning, man fick gärna klä ut sig om man ville. Två tog mig på orden, Lisette och Erik, som visar upp sig här.


Tipspromenaden höll sig inom några kvadratmeter i lägenheten och frågorna var svåra (vem av oss har haft flest husdjur? och liknande) och därför var alla värda varsitt pris. Jonas fick lika många poäng som Jenny H men kom närmast i utslagsfrågan ”hur gammal blev Noa?” och vann därmed en något mer välfylld godispåse än vi övriga.


Ritleken var en nyhet för mig, en av få roliga lekar utan tävlingsmoment. Konceptet är detsamma som i viskleken, men här ritar alla varsin bild och visar upp den för grannen, som sedan ritar av den ur minnet och visar för nästa. Eftersom vi var sju personer blev resultatet sju bilder som förvrängts i sju steg. Min personliga favorit var min egen bild, som föreställde Lisette i badmössa, och som i sjunde steget hade uppfattats och ritats av Veronica som ”en gubbe i egyptisk hatt”. Hur flugan kommit till på vägen är okänt.

DCXVIII Tvära kast

Vid lunchtid satt jag vid ett bord i Korskyrkan och lyssnade på en 66-årig man som berättade ingående om övergrepp han varit med om som barn på fosterhem. Under kvällen har jag suttit vid bordet här hemma med några vänner och skrattat mig hes åt teckningar vi ritat på tid.

DCXVI Östermalmshistoria med seniorer

”Är det föredragsflickan!” sa en glad medarbetare på servicehuset Rio på Gärdet när jag kom dit kvart i ett i dag med ett USB-minne och några papper med en förkortad version av Östermalmsföredraget jag höll på Östermalms bibliotek i tisdags. Den lilla lokalen fylldes snabbt av tanter och farbröder, jag öppnade bildspelet och försågs med mikrofon. Det är svårt att förbereda en presentation för en målgrupp man inte vet något om. Skulle de se ordentligt? Höra? Förstå? Vara intresserade av gatunamnsförändringar genom historien och bild efter bild på betydelsefull svartvit gubbe med mustasch?

När jag trettiofem minuter senare stod med ett fång lila tulpaner och mottog applåder var jag fortfarande inte helt säker på om jag siktat rätt. Två tanter och en farbror hade somnat. En tant utropade: ”Vad fort det tog slut!” En annan tant började prata om den så kallade ”Gropen”, ett kåkområde vid Karlaplan som till mångas förtret under 40- och 50-talen tilläts ligga där utan åtgärd – hade jag sagt något om det under föredraget? Vilket jag inte hade, jag hade pratat om tiden fram till 1912.

Men det var gott om glada miner, förstås, och flera ville ha svar på mer specifika frågor om informationskällor och gatuadresser och berätta om var lilla mormor bott. Personalen undrade när jag kommer och pratar nästa gång. Det undrar jag med.

DCXIII Långt mer än fullsatt på biblioteket

image
Då var man mosig och ganska tillfreds efter en fyratimmarsnatt och massor av tid nedlagd på research kring Lindhagens generalplan för Stockholms gatunät och Strindbergs inredningssmak. När jag kom till Östermalms bibliotek vid halv sju i kväll hade de första redan satt sig, en halvtimme innan det Östermalmshistoriska föredraget skulle börja, och innan jag satte igång att prata hade kanske 60 personer trängt in sig på barnavdelningen, där vi höll till, och de övriga fick vända och gå! Nog för att vi har haft ganska fullsatt på biblioteksprogrammen lite då och då, men något som liknar det här har jag nog aldrig varit med om. Stadsdelen kryllar av lokalpatrioter som vill förkovra sig, det är ett som är säkert.

Smolket i glädjebägaren (ja, förutom att ett gäng stackars Östermalmsentusiaster fick gå därifrån) var att all teknik strulade, micken var det inget liv i alls och uppkopplingen tvärvägrade, men till slut gav i alla fall projektorn sitt nådiga bifall, jag hade mitt bildspel och min röst, som även skulle nå de äldre damerna längst bak. Så jag skrek i trekvart och visade foton och kartor, det viskades och gestikulerades om de mest slående bilderna och det jag trodde de skulle tycka var roligt skrattade de åt. Så jag är nöjd.

Och det lila kuvertet jag fick bådar väldigt gott.

DCXII Uppretat på biblioteket

I dag har jag, precis som vanligt, haft att göra med många rara låntagare, men det är de inte så rara som fastnat i minnet. Som mannen som ringde för att boka in en tid till kvällens advokatjour på biblioteket och sa: ”Jag hör på din röst att du inte vet något om advokatjouren.” Det grämde mig storligen att jag faktiskt inte är särskilt insatt i just den servicen och inte kunde sätta honom på plats. Sedan hade vi den vithårige farbrorn som kom fram till disken för att skvallra på en gråhårig farbror på tidningsavdelningen, som tydligen satt och löste sudokun i Dagens Industri istället för att lämna ifrån sig tidningen till vithåringen. Efter ett litet försök att avleda och på omvägar antyda att det kanske inte var min uppgift att agera domare mellan farbröderna fick jag förstås ändå följa med till tidningsavdelningen för att försöka stifta fred, varpå den gråhårige farbrorn sa att han inte alls hade tänkt lösa någon sudoku utan faktiskt läsa tidningen, så det så! Och han skulle vara klar inom fem minuter. Den vithårige yttrade något om att då var det väl frid och fröjd då, men då blev gråhåringen uppretad och sa emot, att det var det visst inte alls. I det läget var jag på väg tillbaka till informationsdisken och lät småpojkarna göra upp i sandlådan på egen hand.

DCXI Ung talang i Konserthuset

Nyhetsmail funkar. Nog för att jag har tittat till Konserthusets program då och då sedan länge, men nu när jag får valda delar av programmet direkt i inboxen med jämna mellanrum är jag mer benägen att boka biljetter till lite allt möjligt. I dag blev det en konsert i liten skala med den unga georgiska pianisten Khatia Buniatishvili, en del i serien “Rising Stars”. Grünewaldssalen var så gott som full och publiken entusiastisk. Efter ett antal stycken spelade med stor hängivenhet blev pianisten inklappad många gånger under bravorop och vi fick ett litet extranummer.