När jag anmälde mig till det fyra och en halv timme långa seminariet om ”digital inkludering och digitalt utanförskap”, som skulle filmas av UR, hade jag förväntat mig att sitta i något slags aula eller annan större möteslokal, men när jag kom till Stockholms dramatiska högskola visades jag in i en TV-studio komplett med strålkastare i hela taket, tre kameror med lika många kameramän och en liten läktare där vi i publiken satt. Vi var en liten församling, kanske femton personer, och de flesta var talare som lyssnade på varandra i omgångar.

Ämnena som togs upp var intressanta – mycket handlade om kreativa sätt att använda webbtjänster för att främja demokrati, hjälpa personer med funktionshinder eller ge ungdomar på glid meningsfull sysselsättning – men jag hade önskat mer problematisering. Samma person ställde vid två tillfällen frågor om alla dessa människor som medvetet tar avstånd från webbvärlden och alltså aktivt har valt sitt digitala utanförskap. Hur ser man på dem i inkluderingssatsningarna? Hur hanterar man överlag människors skepsis i ljuset av webbens möjligheter? Men ingen hade något vettigt svar, trots att en undersökning som citerades under dagen slagit fast att det främsta hindret för digital delaktighet inte är brist på tekniktillgång eller ens kunskaper, utan brist på motivation.

En av talarna, en engelsman som genomfört alla möjliga lyckosamma projekt med tonåringar där digitala tjänster kommit till användning, kring allt från skivinspelning till kontakt mellan unga killar och dödsdömda fångar, tycktes trots allt vara motståndare till vissa sociala medier. För att demonstrera vad Facebook kan ställa till med tog han upp en satsning där unga marginaliserade romer skulle ges en chans att komma ur sitt utanförskap med hjälp av Facebook, men närvaron där ledde till så våldsamma rasistiska attacker att man var tvungna att skapa ett slutet och säkert Ning-nätverk istället. Jag reagerade med ett enda stort invärtes ”va!?”. Vad det här säger om Facebook? Inte mycket. Det enda det visar är att folk kan vara idioter.

Så trots längden och antalet talare gick jag inte därifrån med några djupare insikter i just digitalt innan- och utanförskap. Det som gav mig flest nya tankar var nog det som rörde öppna, webbaserade utbildningar, att det finns aktörer som satsat i stor skala, som Khan Academy, medan Sverige och svenska universitet ligger efter i den utvecklingen. Men, som vi fick höra redan under seminariets första minuter, innovationer har en tendens att gynna de redan gynnade, och trots att webbaserade, kostnadsfria kurser togs upp som en möjlighet för nya grupper att skaffa en utbildning misstänker jag att verkligheten ser annorlunda ut. Distansutbildningar kräver ett större mått disciplin och engagemang än kurser med fysiska träffar, samtidigt som man behöver både webbvana och tillgång till uppkopplad dator för att ta del av dem, och allt det här stämmer bättre in på personer som sannolikt skulle ha möjlighet att även gå andra typer av utbildningar. Och även om det skulle vara ett sätt att nå nya grupper är det inte så mycket en lösning på problemet digitalt utanförskap – den som av något skäl är utestängd från webben skulle behöva ta ett väldigt stort kliv för att börja distansutbilda sig online.