DCXXX Cirkel och kalas i ett

image
Kvällens läsecirkelbok var Siri av Lena Einhorn, ett slags dokumentärroman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen och ett givet komplement för den som läst årets ”Stockholm läser”-bok, Strindbergs En dåres försvarstal. Medan den senare inte bara är ett försvarstal utan framför allt detaljrik smutskastning av författarens fru, som han då fortfarande var gift med, är den förra en skildring av samma äktenskap, fast ur fruns perspektiv.

Det blev en trevlig kväll, med diskussioner och spekulationer kring Augusts och Siris såpoperamässiga relation, men finast av allt var att en av cirkeldeltagarna firade sin 30-årsdag genom att tillbringa kvällen med oss på Sturebibblan och bjuda på tårta.

DCXXIX Se Babel!

Här kommer dagens TV-tips, utan att jag sett programmet själv ännu – fjärde Babel-avsnittet för säsongen. Men eftersom jag satt i publiken under inspelningen vet jag att det bästa inslaget var när Jonas Hassen Khemiri la sig i intervjun med två gästande översättare genom att berätta en anekdot om skogen som var full av fasaner (en översättningsmiss – skogen var fasansfull). Jag hoppas innerligt att den biten kom med.

DCXXVIII Du har förstås läst Gösta Berlings saga

”Hej! Du har förstås läst Gösta Berlings saga – minns du att de åker släde och blir jagade av vargar?” Oj. Här kom en utmaning. Okej, jag kunde med mycket god vilja se en släde framför mig. ”Då kastar de ju en bok av Madame de Staël mot vargarna, vet du om det var Corinne?” Hrrm, det var bara att lite hastigt men ärligt erkänna sin litterära lucka och ögonblickligen börja googla. Jo, det gick lätt att bekräfta att så var fallet. ”Nämen! Hur kunde du ta reda på det så snabbt! Är Corinne en tjock bok?” Klick klick, in på Adlibris, som säljer en variant på 464 sidor. Damen var mer än nöjd med svaren, och dessutom djupt imponerad, i synnerhet som hon i förbifarten nämnde Mauritz Stillers Gösta Berling-filmatisering och, eftersom jag simultansökte medan vi pratade, i nästa ögonblick fick veta att hon kunde låna den på dvd på Kungsholmens bibliotek om hon skulle ha lust. Vem det var som spelade den manlige hjälten vid Greta Garbos sida? Jo, klick klick på en och en halv sekund, IMDB visar här hela rollistan.

Första gången jag hörde talas om Google var i lunchrummet på min praktik på Internationella biblioteket under bibliotekarieutbildningen. Året var 2000. Jag vill inte ens tänka på hur utmanande det här yrket hade varit om jag ramlat in i det fem år tidigare. Mina äldre kolleger måste vara genier allihop.

DCXXVII Litterär salong om Sherlock Holmes

Jag har faktiskt inget minne av att ha läst någon enda Sherlock Holmes-historia tidigare, så den nyöversatta samlingen Sherlock Holmes verus professor Moriarty tog jag till mig utan andra referenser än filmatiseringen från 2009, med Robert Downey Jr, och en timslång dokumentär om Arthur Conan Doyles författarskap och hans hjältes tillkomst. Båda dessa såg jag kort innan jag började läsa.

Så det var hela min erfarenhetsbank inför kvällens ”litterära salong” på Sturebibblan kring just den här novellsamlingen som gavs ut av Bakhåll 2005. På grund av en tweet jag skrev om den nämnda filmen för några veckor sedan blev Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boström, på omvägar via en kollega till mig, involverad i den här träffen. Han fanns alltså på plats i egenskap av expert, och även om vi andra förde samtal om berättelserna och karaktärerna utifrån våra egna varierande kunskaper blev det ofta relevant att vända sig till Mattias för en fördjupning.

Efter den här kvällen känner jag mig mer påläst och har fått större förståelse för entusiasterna i ämnet. Sherlock Holmes är en superhjälte enbart med hjälp av din exceptionella intelligens och slutledningsförmåga. Och han var först i sitt fack.

DCXXV Soundstream på Glenn Miller Café

image
Nu så, mer än åtta månader efter födelsedagen, fick jag min present av Sofia, nämligen en kväll på Glenn Miller Café. Soundstream Jazz Sextet svängde loss på det lilla, lilla utrymmet vid ytterdörren och lät ungefär som i det här videoklippet (där miljön är radikalt annorlunda, Säffle Jazzklubb med sin Café Norrköping-inspirerade look):
 


Om man någon gång undrar vilken stockholmsk jazzklubb man ska välja att hänga på, Fasching eller Glenn Miller, kommer här en praktisk guide.

Miljö:
F: En långsmal lokal med scenen på ena sidan, omöjlig att se om man inte står eller sitter mitt framför den. Med andra ord hamnar man ofta i en obekväm ställning i eller nedanför trappan upp till galleriet mitt emot scenen och måste klämma sig ytterligare några centimeter närmare väggen eller grannen när serveringspersonalen armbågar sig fram.
GM: Oavsett var man befinner sig i lokalen har man musikerna i princip i knät. Kommer man in genom dörren under tiden de spelar är man precis bakom dem. Ska man istället röra sig framför dem riskerar man att få en trumpet i axeln (vilket inträffade i kväll).

Mat:
F: Den enda anledningen att beställa mat på Fasching är att rättfärdiga att man bokat ett bord och därmed fått sittplats. Eftersom det som serveras är inte värt pengarna, är priset att betrakta som sittplatsavgift.
GM: Utbudet är smalt (musslor, musslor eller musslor, eller ett par andra alternativ som dyker upp sist i menyn), men kvalitén är helt okej och faten levereras med ett leende.

Kostnad:
F: Klarar man sig utan mat blir det ståplats för biljettpriset, som varierar ganska kraftigt efter vilka man kommer och lyssnar på. Obligatorisk garderob på det.
GM: 30 kronor per set (minst) är musikernas gage. Pengarna samlas in på en bricka, och det är väl inget större fel på den metoden, men lite dumt och lite konstigt att det inte framgår på hemsidan.

Vad gäller musikutbudet är det till Fasching de större stjärnorna kommer, men det kanske inte alltid är vad man är ute efter.

DCXXIV Jonas Hassen Khemiri i Babel nästa vecka

image
Det blev återbesök i Babel-studion den här eftermiddagen, med kollegan Salomon. Huvudgästen var Jonas Hassen Khemiri och jag kan bara återigen konstatera att han är ett geni. Kvick och eftertänksam på samma gång.

Dessutom är Jonas Hassen Khemiri min antistressguru, sedan jag läste i en artikel någonstans att han satt på en hipp restaurang i New York och nästa dag, tror jag faktiskt det stod, skulle prata med elever på en skola i Rinkeby. Och de här tvära och snabba kasten i tillvaron var något han verkligen uppskattade. Det där klamrar jag mig fast vid. Det är klart att man kan bli stressad av att ha för mycket att göra med minsta möjliga ställtid, men ofta tror jag min stress kommer sig av att andra säger att alla mina åtaganden måste göra mig stressad. Så tack, Jonas, för att du visar glädje över att få fylla tiden med mångskiftande och spännande göromål istället för att klaga över ett tajt schema!

DCXXIII Lakritsfrossa


I dag har jag handlat lakrits för exakt 200 kronor. Hela presentkortet som Östermalms bibliotek, min egen arbetsplats, generöst gav mig efter min föreläsning där är använt på salmiaklinser, lila lakritskritor, hallonvrål och annat gott. Första gången jag går runt på Lakritsroten och har användning av deras små lilaklädda kundkorgar.

DCXXII Den digitala klyftan

image
När jag anmälde mig till det fyra och en halv timme långa seminariet om ”digital inkludering och digitalt utanförskap”, som skulle filmas av UR, hade jag förväntat mig att sitta i något slags aula eller annan större möteslokal, men när jag kom till Stockholms dramatiska högskola visades jag in i en TV-studio komplett med strålkastare i hela taket, tre kameror med lika många kameramän och en liten läktare där vi i publiken satt. Vi var en liten församling, kanske femton personer, och de flesta var talare som lyssnade på varandra i omgångar.

Ämnena som togs upp var intressanta – mycket handlade om kreativa sätt att använda webbtjänster för att främja demokrati, hjälpa personer med funktionshinder eller ge ungdomar på glid meningsfull sysselsättning – men jag hade önskat mer problematisering. Samma person ställde vid två tillfällen frågor om alla dessa människor som medvetet tar avstånd från webbvärlden och alltså aktivt har valt sitt digitala utanförskap. Hur ser man på dem i inkluderingssatsningarna? Hur hanterar man överlag människors skepsis i ljuset av webbens möjligheter? Men ingen hade något vettigt svar, trots att en undersökning som citerades under dagen slagit fast att det främsta hindret för digital delaktighet inte är brist på tekniktillgång eller ens kunskaper, utan brist på motivation.

En av talarna, en engelsman som genomfört alla möjliga lyckosamma projekt med tonåringar där digitala tjänster kommit till användning, kring allt från skivinspelning till kontakt mellan unga killar och dödsdömda fångar, tycktes trots allt vara motståndare till vissa sociala medier. För att demonstrera vad Facebook kan ställa till med tog han upp en satsning där unga marginaliserade romer skulle ges en chans att komma ur sitt utanförskap med hjälp av Facebook, men närvaron där ledde till så våldsamma rasistiska attacker att man var tvungna att skapa ett slutet och säkert Ning-nätverk istället. Jag reagerade med ett enda stort invärtes ”va!?”. Vad det här säger om Facebook? Inte mycket. Det enda det visar är att folk kan vara idioter.

Så trots längden och antalet talare gick jag inte därifrån med några djupare insikter i just digitalt innan- och utanförskap. Det som gav mig flest nya tankar var nog det som rörde öppna, webbaserade utbildningar, att det finns aktörer som satsat i stor skala, som Khan Academy, medan Sverige och svenska universitet ligger efter i den utvecklingen. Men, som vi fick höra redan under seminariets första minuter, innovationer har en tendens att gynna de redan gynnade, och trots att webbaserade, kostnadsfria kurser togs upp som en möjlighet för nya grupper att skaffa en utbildning misstänker jag att verkligheten ser annorlunda ut. Distansutbildningar kräver ett större mått disciplin och engagemang än kurser med fysiska träffar, samtidigt som man behöver både webbvana och tillgång till uppkopplad dator för att ta del av dem, och allt det här stämmer bättre in på personer som sannolikt skulle ha möjlighet att även gå andra typer av utbildningar. Och även om det skulle vara ett sätt att nå nya grupper är det inte så mycket en lösning på problemet digitalt utanförskap – den som av något skäl är utestängd från webben skulle behöva ta ett väldigt stort kliv för att börja distansutbilda sig online.

DCXXI Program på Sturebibblan, i kväll italienskt


I kväll höll Paolo Grossi, Italienska kulturinstitutets direktör, ett föredrag på Sturebibblan om ny, italiensk skönlitteratur. Det blev mycket Roberto Saviano men också mycket annat, för mig okänt. Ämnet ligger rätt i tiden, eftersom flera yngre italienska författare snart kommer att besöka Stockholm och marknadsföra sina nya böcker.

Det här var andra gången på kort tid som jag arrangerar biblioteksprogram utan stöd från någon kollega, och det är inte helt enkelt. Själva planeringen är väl okej, och det stora jobbet gör de inbjudna talarna, men det är bra att vara två i lokalen, så att någon kan släppa in personer som kommer sent eller svara om telefonen börjar ringa i informationsdisken och att man är två om att komma ihåg alla detaljer. Jag glömde två rätt viktiga detaljer i kväll – det ena var att förbereda mikrofonen, för jag tror att den egentligen hade behövts, och den andra var att ställa något mitt för trappan ner till Espresso House, så att ingen skulle få för sig att gå ner där och öppna dörren in till det stängda caféet. Precis det gjorde någon, och till min stora förvåning hördes inget larm. Nu hoppas jag innerligt att Espresso House inte bytt till ett tyst larm, så att det blev väktarbesök senare på kvällen, vilket kostar skjortan.

Nu blir det äntligen lite sömn efter den här tolvtimmarsarbetsdagen. I morgon väntar nya uppgifter.