DCLXXIX Återassimilering 5: Hemgruppssamling

Det är inte ofta jag missar en hemgruppssamling och det är extremt sällan jag missar tre på raken. Men i onsdags var jag på banan igen, då var vi hemma hos min medledare Jonas och fikade och pratade som vanligt. Vi fikade och pratade faktiskt så mycket att vi inte hann ta upp dagens text, så den är sparad till samlingen nästa vecka, då vi för övrigt ska vara hos mig. De texter vi diskuterar handlar alla om bön och är hämtade ur olika böcker, den här gången ur Rick Warrens dunderhit Leva med mål och mening och närmare bestämt ur kapitlet som handlar om vänskap med Gud. Här är några rader:

”Sann vänskap bygger på öppenhet. Det som kan se ut som djärvhet betraktar Gud som äkthet. Gud lyssnar till sina vänners engagerade ord. Han är trött på förutsägbara, fromma klyschor. För att vara Guds vän måste du vara ärlig mot Gud och dela vad du känner, inte vad du tror att du bör känna eller säga.
    Det är troligt att du har dold vrede och bitterhet mot Gud att bekänna på vissa livsområden där du känner dig lurad eller besviken. Fram till dess vi är mogna nog att förstå att Gud använder allt till något gott i våra liv, kan vi känna agg mot Gud för vårt utseende, vår bakgrund, obesvarade böner, svåra minnen och annat som vi skulle vilja ändra på. Människor ger ofta Gud skulden för sådant som andra har gjort.”

DCLXXVII Återassimilering 4: Vilodag

Mitt schema såg ut på så sätt att jag efter hemkomsten i lördags hade ledigt både på söndagen och måndagen, och medan söndagen var fullspikad skulle måndagen ägnas åt uppackning, tvätt, städning och annat jordiskt, så att jag skulle få uppleva den där känslan av att få vistas i en trevlig lägenhet med inköpen från resan framplockade, äta hemlagat, läsa The New Yorker-numren som kommit och som mina grannar lagt i en prydlig hög tillsammans med övrig post …

Det blev sömnigt tittade på avsnitt efter avsnitt av The Office, en massage på Hötorgskliniken som var inbokad sedan länge samt spaghettini med sås direkt ur kastrullen. Sent på kvällen tömde jag halvhjärtat resväskan.

DCLXXVI Återassimilering 3: Konfrontation med verkligheten

Så länge man höll sig på soliga Nytorget i söndags, bland vänner och massor av hippa söderbor, var livet skönt och grönt och ljust och ledigt. Jag och Jenny H tog sällskap därifrån till vår gemensamma hemö, och precis när vi skulle skiljas åt nere på Norr Mälarstrand kom en engelsktalande afrikansk man fram till oss. Om jag förstod honom rätt sa han att han hade kommit från Finland i hopp om att komma i kontakt med en vän i Stockholm, men numret han fått stämde inte. När han hittat några landsmän och frågat om han fick sova över sa de okej, mot 300 kronor, men mannen hade inga pengar. Nu bad han om pengar till mat. När vi sa att vi istället kunde köpa mat åt honom följde han med oss och började gråta, samtidigt som han berättade om sin situation. Det var orättvist, sa han, för trots att han hjälpt människor i hela sitt liv fick han själv inte ens husrum när han befann sig i knipa.

Kanske var det inte sant som han sa, men hungrig måste han ha varit, annars hade han nog inte följt med till Handlar’n på Pontonjärgatan. Kanske var det exakt som han sa, och då var vår insats en droppe i havet. Han fick lite att äta och dricka och innan vi skildes åt fick vi be en kort bön till Jesus för honom, trots att han var muslim, och gav honom adressen till Korskyrkan, där det nästa förmiddag skulle vara ”Kafé I Gemenskap”, med både mat och folk på plats med erfarenhet av vilsna och behövande människor i speciella situationer.

Som alltid önskade jag att jag hade mer kunskap och var bättre förberedd, att väskan skulle vara full av matkuponger av något slag och lappar med telefonnummer till rätt instanser.

DCLXXV Återassimilering 2: Jazzbrunch




Andra steget för att komma i mina vanliga gängor var att tillbringa tid med vänner i gamla bekanta miljöer. Under söndagseftermiddagen jazzbrunchade jag, Jenny H, Sofia och Kristina på Mosebacke, en sen födelsedagspresent till Jenny. Ett par bord bort satt ett sällskap bestående av enbart män, i lite varierande åldrar. Vi försökte gissa hur de kände varandra. Var de kolleger? Bodde de i Stockholm eller var det här sista dagen på en tjänsteresa? Eller utövade de någon sport tillsammans? Eller – vilket Sofia trodde – var de båtägare som alla tillhörde samma båtförening? Kristina gick till slut bort och frågade och de hakade villigt på: ”Om vi var en båtförening, vem av oss skulle vara ordförande?”

Men ingen av våra gissningar var korrekt – det var en svensexa. När man sedan passerade dem på väg till dessertbordet fick man räkna med blickar och leenden.

Glass på Nytorget på det.


DCLXXIV Återassimilering 1: Gudstjänst i Korskyrkan


Efter 17 dagar på tågluff har jag nu varit hemma en vecka. Återassimileringen till stockholmsvardag har skett genom olika faser, där den första var att gå upp på söndagsmorgonen, efter att ha kommit hem på lördagskvällen, och gå på gudstjänst.

Det var första besöket i Korskyrkan efter tre veckors uppehåll, och det gjorde gott att höra pastor Andrew predika med sin vanliga glöd, ta nattvarden och efter gudstjänstens slut prata med föräldrarna och vännerna, som alla tycktes ha koll på att jag varit ute och tågluffat oavsett om jag berättat det eller ej, förmodligen på grund av mina täta Facebook-uppdateringar. Månadens lunch för hemlösa hade ägt rum dagen innan – om jag skulle göra en lista på allt roligt och viktigt som jag missat under resan skulle den bli lång och förfärande – och jag fick berättat för mig om en ovanligt lugn och städad lunchservering, där det till och med blev mycket mat över.

Korskyrkan tycks ha klarat sig bra utan mig i tre veckor. Men det blev tydligt när jag kom in i lokalen att jag själv har saknat Korskyrkan, eller över huvud taget ett sammanhang där man upphöjer Gud tillsammans, mer än jag trott.