Jag vet inte om det är en generationsfråga, naturlig samhällsutveckling eller inbillning, men visst är det väl så att nu när personer i min egen späda ålder (jag beskrevs för en tid sedan som en numera ”halvgammal” bibliotekarie, för närvarande 34 år) plötsligt är väldigt välrepresenterade på alla nivåer inom media så finns en ny sorts lätt ton på många håll. Mer än tidigare kan det pratas och skrivas om samhället och vetenskapen och konsterna med en lättsamhet som inte alls konkurrerar ut seriositeten.

Främling – en bok om Carola är en god representant för den genren. Sällan – troligen aldrig – har jag läst en så underhållande biografi, som är en redogörelse för grundlig research varvat med analys och samtidigt lyckas hålla en skönt berättande stil. De två entusiasterna och fansen Andreas Ekström och Johanna Koljonen går igenom Carolas karriär, musikaliska talang och kändisskap med hjälp av bland annat klipp ur artiklar och TV-program och deras egna intervjuer med allt från hängivna Carola-fans till Lasse Holm och Ulf Ekman.

Jag får reda på massor som jag inte kände till sedan tidigare, trots att Carola både är något slags svenskt allmängods och galjonsfigur för den frikyrkosfär jag tillhör. Framför allt de tidiga åren var okända för mig, precis som de är för många andra, påpekar författarna, eftersom man gärna vill se den sextonåriga Carola som ett underbarn som kom från ingenstans och plötsligt uppenbarade sin unika förmåga i Melodifestivalen 1983. Dessförinnan hade hon gjort ett otal framträdanden, även några i TV, och hade på så sätt redan en sångkarriär om än i liten skala, men den bakgrunden hör inte till den Carola-saga vi omhuldar.

Vidare får jag veta allt om skivornas tillkomst och mottagande, den unika rösten, hur olika musikaliska genrer betats av och hur organisationen bakom fenomenet Carola fungerar. Och självklart mycket om privatlivet och hur det manglats i medierna genom åren. Det är detaljerat, påläst, personligt, humoristiskt och skärpt.

Den som bara vill ha ett boktips kan sluta läsa här. Den som vill veta mer om hur undertecknad som troende uppfattat boken får reda på det nedan.

För Främling, eller Carolaboken, som den mest brukar kallas, handlar till mycket stor del om kristen tro, eftersom Carolas liv och verk till mycket stor del handlar om kristen tro. När man debatterar de stora frågorna – om världen, livet, människan, relationer – har det avgörande betydelse för utfallet om man utgår ifrån att det finns en andlig verklighet eller att det inte gör det. Om man utgår ifrån att den inte finns och ur det perspektivet diskuterar andlig tro och troende personer blir det förstås minst sagt färgade resonemang. (För mig som troende, alltså, medan en icke-troende säkert uppfattar dem som neutrala … Ja, ni förstår vad jag menar.)

I den här boken finns dels ett tydligt uttalat perspektiv, på så sätt att författarna kallar sig själva icke-troende, och dels en ambition att belysa även den troendes synvinkel. Det är ingen enkel sak, det förstår jag, och därför ska jag försöka låta bli att gapa alltför högljutt om de ställen där jag ser mig själv (som representant för gruppen troende kristna) definierad på sätt som jag inte riktigt känner igen och håller med om.

Jag skulle vilja komma på ett sätt att förklara frustrationen hos många av oss troende kristna. Ett försök: Tänk dig att du, ungefär som Benny Haag, vaknar upp en dag och inser att alkoholen håller på att förstöra ditt liv. Du slutar med ditt skadliga beteende, får ett nytt och mycket bättre liv som nykter, men förstår samtidigt att andras drickande skadar både dem själva och – i förlängningen – dig, grundat bland annat på en tydlig och förfärande brotts- och olycksstatistik. Du vill få omvärlden att vakna upp, men vem tar till sig sådan tråkig statistik, och argumenten som grundar sig på den? Vem lyssnar på vittnesbördet om ditt förändrade liv? Inte den som helst vill ha kvar vår nuvarande alkoholkultur, och det är de flesta.

Tänk dig den insikten, den önskan att sprida den och det motståndet – och dubblera det, minst, eftersom det är mer stigmatiserande att prata om kristen tro än om nykterhet. Och mycket mer angeläget, för den delen. En haltande jämförelse, men den bästa jag kommer på just nu. (Och starkt inspirerad av just en Benny Haag-föreläsning om hur media och folk i allmänhet förvränger bilden av alkohol.)

Det jag slogs av mest, i bokens första del, var de många kommentarerna om att Carola hade kunnat gå så mycket längre om hon inte lagt två år av sin ungdomstid på bibelskola, inte valt att gå med i (eller ”fångats upp av”, som många ser det) en församling som Livets Ord, inte malt på om Jesus i tid och otid. Men så kommer det slutligen, efter ett Carola-citat om hur mycket hon uppskattat att gå på bibelskola:

Den som ser Carolas religiösa repertoar som en distraktion från den egentliga verksamheten betraktar sådana här uttalanden som spår av hjärntvätt, och åren på bibelskolan, liksom hela nittiotalet, som en konstnärligt förlorad period. Ur Carola Søgaards perspektiv var det tvärtom.

Det här upprepas sedan flera gånger, framför allt genom konstaterandet att de kristna fansen, och förmodligen Carola själv, ser henne som en kristen artist som både har en talang som kan uppskattas av nästan vem som helst och ett budskap att sprida. Och det sistnämnda är det viktigaste för alla oss kristna, skillnaden är bara att Carola lyckas kombinera frimodighet och tillgång till Sveriges bästa plattformar på ett unikt sätt, ett sätt som säkert många gånger fått avsedd effekt och, som medaljens baksida, även ger henne smäll efter smäll i den svenska offentligheten. Ty:

Hon berättar vad hon tror och vi vägrar lyssna, eller lyssnar med samma överseende leende som Bill Cosby har i det där tv-programmet där barn säger lustiga saker. Bara när det blir riktigt extremt registrerar vi vad ungen sitter där och säger. Då blir vi arga, frågar vem som har satt orden i hennes mun, pekar på pastor Ulf eller på Runar Søgaard, som om Carola inte var en medelålders företagsledare utan fortfarande en elvaårig flicka i keps.

Ska jag drista mig till att ta upp något om de många sidor som ägnas åt Carolas uttalanden om, vänskap med och syn på homosexuella och homosexualitet? Det är sprängstoff, men en aspekt tänkte jag våga mig på att kommentera. Författarnas ståndpunkt, som jag uppfattade den, är att kristna som utifrån Bibeln betraktar homosexualitet som en förvanskning av hur sexualitet är ämnad att se ut inte ska uttrycka det. Det spelar ingen roll att nämnda kristna umgås hur friktionsfritt som helst med homosexuella och sannolikt inte heller slår ner dessa på stan, utan problemet är att det kan uppvigla andra personer till att kränka homosexuella. Vissa troende påpekar att just kristna och kristendom däremot aldrig skyddas från kränkningar, men, menar författarna, kränkningarna mot homosexuella är värre.

Strax därefter kommer ett intressant citat:

”När jag säger till människor att jag är gay möts jag ofta av en axelryckning, men om jag ‘kommer ut’ som Carolafan får jag direkt höra kommentarer som inte har med hennes musik eller röst att göra.”

Personen i fråga behövde alltså inte ens vara kristen, det räckte med att gilla en kristen artist för att skeptiska ögonbryn skulle rynkas.

En diskussion om vilken grupp det är mest synd om, den ihopklumpade kristna gruppen eller den ihopklumpade homosexuella gruppen, är förstås inte särskilt relevant, och jag vet bara hurdant det är att tillhöra den ena av dessa, men jag kunde inte låta bli att höja ett eget ögonbryn inför kontrasten mellan det långa resonemanget och det korta därpå följande citatet.

Slutligen det parti som kanske var det mest befriande att läsa, paradoxalt nog. Det följer direkt på ett stycke om hur kristna själva säger sig ha erfarit Gud.

Många icketroende blir provocerade av en sådan världsbild. Kanske på vetenskapliga grunder. Kanske av oro över individens begränsade möjligheter att välja sin egen väg inom det strikta kollektivet. Sannolikt bygger sådana upprörda känslor också på misstanken att de troende, som anser sig ha tillgång till sanningen, därmed också skulle tycka att de är bättre människor. Den mekanismen verkar mycket effektivt åt båda hållen. Resultatet blir lika väntat som nedslående: ömsesidig misstro.

Japp. Så är det nog.

Det finns mycket mer att säga och exempel att dra fram på både det ena och det andra. Boken gjorde mig lika delar glad och hetsigt diskussionssugen och eftersom jag ville samla mina egna tankar innan jag tog del av andras har jag skippat författarnas morgonsoffsprat, bläddrat förbi recensionerna och till och med sparat Babel-avsnittet där boken tas upp. Allt det där kan jag kolla nu.

Men först: ”En kväll om Carola – och andra kristna” i Filadelfiakyrkan nu i kväll, med båda författarna på plats. Ser verkligen fram emot detta! Får se om mina uppfattningar blir reviderade eller ej.