DCCCXIV Posh brunch

Brunchen på Cookbook Cafe på Hotel Intercontinental kan vara det poshaste jag upplevt någonsin. Sofistikerat sober miljö, elegant och uppmärksam personal, stor kall buffé, en liten köksdel där glada kockar stod och lagade omeletter och gräddade våfflor på beställning, och när man tagit del av detta skulle man säga till att man var redo för de tre små varmrätterna, varpå man gick till dessertbuffén.

Sofia och jag vandrade sedan många timmar längs Londons gator innan vi ens tänkte tanken att bli hungriga igen.

Det blev så småningom varsin liten pirog som såldes ut för 55 pence på en gigantisk Sainsbury’s här i närheten av hotellet. Vi åt dem på rummet framför TV:n och såg coola Oscar Pistorius sätta världsrekord i Paralympics.

DCCCIX Spontan familjeträff


Dokumentation av det sällsynta sammanträffandet att jag, föräldrarna och brorsan befinner oss på samma plats under någon halvtimmes tid en sen måndagskväll.

Under den tiden försökte brorsan övertala mamma att komma till Örebro och vara barnvakt, mamma tvingade i brorsan två våfflor, pappa fick hjälp av mig med appnedladdning i mobilen och jag fick hjälp av mamma med att få bort en aggressiv fläck på min ljusa jacka. Bland annat. Vi gjorde mesta möjliga av vår samtidiga närvaro.

DCCCVIII Mysteriet Ladulås

I dag var det ”Arkeologins dag” i hela landet, och den aktivitet man kunde ta del av här i Stockholms innerstad var en guidad tur kring och i Riddarholmskyrkan, som framför allt rörde öppnandet av Magnus Ladulås grav förra året.


Turen började ute i regnet vid Birger Jarls staty. Vi deltagare huttrade en aning, men guiden här till höger var entusiastisk och drog Riddarholmens historia lite snabbt, om hur den var betesholme till en början för att sedan bli Gråmunkeholmen, där munkarna levde i sitt kloster, numera Riddarholmskyrkan.


På kyrkans södra sida grävde man nyligen upp flera 1300-talsskelett, och vi fick höra om en överraskande skillnad mellan medeltidsmänniskornas kroppar och våra, nämligen att man på den tiden hade mycket mer solida ben, exempelvis lårben, som vägde mer och inte gick av lika lätt som våra. Hade det med kosten att göra? Eller ett fysiskt aktivt liv? Eller spelade det in att man inte hade skor med tjocka, stötdämpande sulor? I lådan hade guiden en skosula från 1300-talet som hittats i Gamla stan. Man kommer en människa ganska nära när man får titta på det som finns kvar av hans eller hennes ena sko. För 700 år sedan trampade en stockholmare omkring på den där skosulan, som man kunde se hade blivit omsydd vid något tillfälle av skomakaren eller skons ägare.


Sedan gick vi in i Riddarholmskyrkan, där man ju måste betala entréavgift, men inte när man går en guidad tur på ”Arkeologins dag”. Det gäller att vara fiffig.


En annan guide – de båda kom från Medeltidsmuseet – berättade om turens huvudperson, nämligen Magnus Ladulås, och vad man kom fram till när man öppnade hans grav. Där nere låg olika skelett i olika kopparskrin, där de lagts vid en gravöppning 1916, och ett av skrinen var märkt med Magnus Ladulås namn. Men skelettet var inte hans. Och inte låg han i något av de andra skrinen heller. Alla dessa personer levde på 1400-talet, kunde man konstatera, alltså 200 år efter Magnus Ladulås.

Tillstånd har sökts för att få gräva upp golvet mellan de två stora gravmonumenten längst fram i kyrkan, varav det ena märker ut Magnus Ladulås grav, för det kan hända att han ligger någonstans nere i backen, bortglömd under de århundraden då andra prominenta personer begravdes där i kyrkans främre del. Men gör han inte det, sa guiden, är han förmodligen borta för alltid.

Mysteriet kan följas på Magnus Ladulås gravöppningsblogg. Och vill man se ett par medeltida skor kan man göra det här i Stockholmskällan.

DCCCVII Snart dags för Stockholm Jazz Festival

Kollat in programmet för jazzfestivalen? Det släpptes häromdagen, och jag började genast titta på artister, datum, scener och priser för en festival som skiljer sig mycket från tidigare års. Även om allt inte faller mig i smaken har jag kunnat uppdatera mina Spotify-spellistor och i alla fall bokat in en jazzkväll.

DCCCVI Mer utomhusopera


Kungliga hovkapellet och en rad solister har här återigen flyttat ut i friska luften, den här gången i Vitabergsparken som en del av Parkteatern.


Fullsatt, som det brukar vara på den här platsen i de här sammanhangen. Jag lyckades med konststycket att hålla plats åt mig själv och fem till i mer än en halvtimme. En åhörare som satt någonstans i mitten av bilden men inte syns just här var en liten vitlockig hund. Den bestämde sig för att göra ”Largo al factotum” ur Barberaren i Sevilla till en duett och klämde i med ett ylande som matchade solisten Ola Eliassons. Hundens tonåriga matte blev förskräckt, kastade sig över honom eller henne och höll med båda händerna om nosen så att hundstackaren tystnade. Sedan lotsades den snabbt därifrån. Men publiken runtomkring var mer charmad än störd.


När jag skulle ta 3:an hem från Åsögatan blev jag och en ganska stor grupp andra trafikanter snopet förbikörda av bussen, som helt enkelt glömde att stanna vid hållplatsen. Men utsikten under den ofrivilliga promenaden gjorde det nästan värt det.

DCCCV NK:s modevisning


Är så nyfiken på om det är Karl Lagerfeld som står där uppe till vänster och klappar under finalen av dagens första av NK:s tre modevisningar. Skulle önska att någon kunde bekräfta eller dementera. Om det inte är den riktiga Karl är det en look-alike med kuslig precision.