DCCCIX Spontan familjeträff


Dokumentation av det sällsynta sammanträffandet att jag, föräldrarna och brorsan befinner oss på samma plats under någon halvtimmes tid en sen måndagskväll.

Under den tiden försökte brorsan övertala mamma att komma till Örebro och vara barnvakt, mamma tvingade i brorsan två våfflor, pappa fick hjälp av mig med appnedladdning i mobilen och jag fick hjälp av mamma med att få bort en aggressiv fläck på min ljusa jacka. Bland annat. Vi gjorde mesta möjliga av vår samtidiga närvaro.

DCCCVIII Mysteriet Ladulås

I dag var det ”Arkeologins dag” i hela landet, och den aktivitet man kunde ta del av här i Stockholms innerstad var en guidad tur kring och i Riddarholmskyrkan, som framför allt rörde öppnandet av Magnus Ladulås grav förra året.


Turen började ute i regnet vid Birger Jarls staty. Vi deltagare huttrade en aning, men guiden här till höger var entusiastisk och drog Riddarholmens historia lite snabbt, om hur den var betesholme till en början för att sedan bli Gråmunkeholmen, där munkarna levde i sitt kloster, numera Riddarholmskyrkan.


På kyrkans södra sida grävde man nyligen upp flera 1300-talsskelett, och vi fick höra om en överraskande skillnad mellan medeltidsmänniskornas kroppar och våra, nämligen att man på den tiden hade mycket mer solida ben, exempelvis lårben, som vägde mer och inte gick av lika lätt som våra. Hade det med kosten att göra? Eller ett fysiskt aktivt liv? Eller spelade det in att man inte hade skor med tjocka, stötdämpande sulor? I lådan hade guiden en skosula från 1300-talet som hittats i Gamla stan. Man kommer en människa ganska nära när man får titta på det som finns kvar av hans eller hennes ena sko. För 700 år sedan trampade en stockholmare omkring på den där skosulan, som man kunde se hade blivit omsydd vid något tillfälle av skomakaren eller skons ägare.


Sedan gick vi in i Riddarholmskyrkan, där man ju måste betala entréavgift, men inte när man går en guidad tur på ”Arkeologins dag”. Det gäller att vara fiffig.


En annan guide – de båda kom från Medeltidsmuseet – berättade om turens huvudperson, nämligen Magnus Ladulås, och vad man kom fram till när man öppnade hans grav. Där nere låg olika skelett i olika kopparskrin, där de lagts vid en gravöppning 1916, och ett av skrinen var märkt med Magnus Ladulås namn. Men skelettet var inte hans. Och inte låg han i något av de andra skrinen heller. Alla dessa personer levde på 1400-talet, kunde man konstatera, alltså 200 år efter Magnus Ladulås.

Tillstånd har sökts för att få gräva upp golvet mellan de två stora gravmonumenten längst fram i kyrkan, varav det ena märker ut Magnus Ladulås grav, för det kan hända att han ligger någonstans nere i backen, bortglömd under de århundraden då andra prominenta personer begravdes där i kyrkans främre del. Men gör han inte det, sa guiden, är han förmodligen borta för alltid.

Mysteriet kan följas på Magnus Ladulås gravöppningsblogg. Och vill man se ett par medeltida skor kan man göra det här i Stockholmskällan.

DCCCVII Snart dags för Stockholm Jazz Festival

Kollat in programmet för jazzfestivalen? Det släpptes häromdagen, och jag började genast titta på artister, datum, scener och priser för en festival som skiljer sig mycket från tidigare års. Även om allt inte faller mig i smaken har jag kunnat uppdatera mina Spotify-spellistor och i alla fall bokat in en jazzkväll.

DCCCVI Mer utomhusopera


Kungliga hovkapellet och en rad solister har här återigen flyttat ut i friska luften, den här gången i Vitabergsparken som en del av Parkteatern.


Fullsatt, som det brukar vara på den här platsen i de här sammanhangen. Jag lyckades med konststycket att hålla plats åt mig själv och fem till i mer än en halvtimme. En åhörare som satt någonstans i mitten av bilden men inte syns just här var en liten vitlockig hund. Den bestämde sig för att göra ”Largo al factotum” ur Barberaren i Sevilla till en duett och klämde i med ett ylande som matchade solisten Ola Eliassons. Hundens tonåriga matte blev förskräckt, kastade sig över honom eller henne och höll med båda händerna om nosen så att hundstackaren tystnade. Sedan lotsades den snabbt därifrån. Men publiken runtomkring var mer charmad än störd.


När jag skulle ta 3:an hem från Åsögatan blev jag och en ganska stor grupp andra trafikanter snopet förbikörda av bussen, som helt enkelt glömde att stanna vid hållplatsen. Men utsikten under den ofrivilliga promenaden gjorde det nästan värt det.

DCCCV NK:s modevisning


Är så nyfiken på om det är Karl Lagerfeld som står där uppe till vänster och klappar under finalen av dagens första av NK:s tre modevisningar. Skulle önska att någon kunde bekräfta eller dementera. Om det inte är den riktiga Karl är det en look-alike med kuslig precision.

DCCCIII Litterär konsert


Får man tillgång till fribiljetter till en ”litterär konsert”, som det stod i programmet, då passar man på, även om det inte är solklart vad det är den består av. Fick med mig Sofia, som liksom jag och flera andra tycker att Tomas Tranströmer skrivit en hel del bra grejer.


Konserten började inne på Nobelmuseet för att sedan fortsätta i Storkyrkan.


Jonas Bergström reciterade Tranströmer-dikter, Mattias Wager spelade Schubert. Det var ett program på kanske 25 minuter, och enligt arrangörerna var meningen att man skulle stå och lyssna, vilket de kom fram och berättade när många satt sig, men dels hade ju de allra flesta varit på plats i god tid innan det började, så det var inte fråga om bara 25 minuter, och dels fanns det ställ med ihopvikta museistolar, och självklart tar man sig en stol om det finns. Resultatet blev ett hav av stolar kring en väldigt stolovänlig plats, med tanke på informationspelare som stod i vägen, och så några besökare som blev utan när stolarna tog slut. Som programarrangör studerade jag fenomenet med stort intresse. Publikbeteende vill man gärna kunna förutspå.

Men utsökt lyrik och musik framfördes av proffs. Vad mer kan man begära?


Sedan släpptes vi ut på gården och in genom sidoentrén till Storkyrkan. Vi fick höra ”Georg Riedels sånger till text av Tomas Tranströmer” uruppföras, orgel och mer recitation.

(Innan det började tog jag fram mobilen och tog ett par bilder av Sofia som blev mindre lyckade än den ovan. Vi var trötta och det var varmt och bilderna blev något slags utlösande faktor – vi skrattade hysteriskt i kyrkbänken så att tårarna rann. Damen framför, som hade en hög och fluffig Hollywood-frisyr, vände sig om, och jag trodde vi skulle bli tillsagda på skarpen, men hon såg så glad ut och ville bara meddela att skratt är bra för hälsan.)


Georg Riedel och dottern Sarah och deras vänner var den stora behållningen, när de jazzade loss med eller utan text av Tranströmer. Jag såg inte jättebra från där jag satt och hade i stället gott om tid att till Georg Riedels kompositioner titta runt i det höga kyrkorummet. Belysningen av alla läckra detaljer är väldigt genomtänkt.

DCCCII Ny hemgruppstermin

I kväll hade vår hemgrupp första samlingen för terminen. Att vara med i en hemgrupp, tänker jag ibland, är ju egentligen inte särskilt märkvärdigt, vi är en grupp på just nu tio personer, med en skillnad på kanske tio år mellan äldst och yngst, både lika och olika varandra, vi träffas en gång i veckan, pratar om livet, den kristna tro vi alla delar. Men egentligen så vet jag ju – det är långt ifrån självklart för alla att regelbundet stöta och blöta de frågor som ytterst rör meningen med livet. För att inte tala om förmånen att tillsammans sitta och prata med Gud. Hur coolt är inte det.

Men det är inte på något sätt exklusivt. Vem som helst kan gå med. Eller bara prova på. Oavsett bakgrund och tro, ålder och civilstånd. Genom Korskyrkan, som vi, eller genom någon annan församling. Varför inte testa? Alla grupper fungerar olika, det finns alltid någon som passar.