MMCCXXVIII Lars Wallin på Nobelmuseet

När föredraget med Lars Wallin skulle börja på Nobelmuseet tyckte jag att det var så konstigt – och illavarslande – att det bara stod två stolar för två talare framför de stolsrader där mamma och jag och resten av publiken satt. Ingen skärm, ingen duk. Alltså inga bilder! Hur skulle programmet ”Lars Wallins Nobelkreationer” kunna hållas utan glamourösa foton på Victoria och Madeleine och andra damer i tjusiga klänningar? Men det gick alldeles ovanligt bra. En museimedarbetare intervjuade Lars Wallin rakt upp och ner, om hur han blev designer, hur det går till rent praktiskt med beställningar och provningar och tyger och broderier, om både Nobelfesten och andra slags galaevenemang och kunders olika önskemål. Och kvällens stjärna hade en fantastiskt sympatisk stil och besvarade alla frågor, även de från publiken, på ett uttömmande och öppenhjärtigt sätt.

Bilden ovan är från signeringen efteråt. En katalog såldes, det bildades en kö och både en och annan ville ställa sig bredvid Lars Wallin och låta en väninna fota.

Efteråt lurade jag upp mamma på ostbricka.

Glamour och ost. En bra kväll.

DCCCIII Litterär konsert


Får man tillgång till fribiljetter till en ”litterär konsert”, som det stod i programmet, då passar man på, även om det inte är solklart vad det är den består av. Fick med mig Sofia, som liksom jag och flera andra tycker att Tomas Tranströmer skrivit en hel del bra grejer.


Konserten började inne på Nobelmuseet för att sedan fortsätta i Storkyrkan.


Jonas Bergström reciterade Tranströmer-dikter, Mattias Wager spelade Schubert. Det var ett program på kanske 25 minuter, och enligt arrangörerna var meningen att man skulle stå och lyssna, vilket de kom fram och berättade när många satt sig, men dels hade ju de allra flesta varit på plats i god tid innan det började, så det var inte fråga om bara 25 minuter, och dels fanns det ställ med ihopvikta museistolar, och självklart tar man sig en stol om det finns. Resultatet blev ett hav av stolar kring en väldigt stolovänlig plats, med tanke på informationspelare som stod i vägen, och så några besökare som blev utan när stolarna tog slut. Som programarrangör studerade jag fenomenet med stort intresse. Publikbeteende vill man gärna kunna förutspå.

Men utsökt lyrik och musik framfördes av proffs. Vad mer kan man begära?


Sedan släpptes vi ut på gården och in genom sidoentrén till Storkyrkan. Vi fick höra ”Georg Riedels sånger till text av Tomas Tranströmer” uruppföras, orgel och mer recitation.

(Innan det började tog jag fram mobilen och tog ett par bilder av Sofia som blev mindre lyckade än den ovan. Vi var trötta och det var varmt och bilderna blev något slags utlösande faktor – vi skrattade hysteriskt i kyrkbänken så att tårarna rann. Damen framför, som hade en hög och fluffig Hollywood-frisyr, vände sig om, och jag trodde vi skulle bli tillsagda på skarpen, men hon såg så glad ut och ville bara meddela att skratt är bra för hälsan.)


Georg Riedel och dottern Sarah och deras vänner var den stora behållningen, när de jazzade loss med eller utan text av Tranströmer. Jag såg inte jättebra från där jag satt och hade i stället gott om tid att till Georg Riedels kompositioner titta runt i det höga kyrkorummet. Belysningen av alla läckra detaljer är väldigt genomtänkt.

DCCLXXV Litteratur enligt Nobelmuseet

För att komplettera gårdagens inlägg om Nobelmuseet – när jag smög in i deras barnrum och såg mig omkring öppnade jag en lockande lucka och hittade en definition av litteratur. Den är värd att citera.

Litteratur kan handla om precis vad som helst.

Det finns berättelser överallt. De finns i böcker, dataspel, sånger, dagböcker och brev. Man kan se dem på TV, bio och teatrar. Man kan skriva om precis vad som helst. En del berättelser är verkliga, andra påhittade. Somliga har en början och ett slut, andra är mer huller om buller. Det har i årtusenden berättats om kärlek och längtan, sorg och saknad. Det har skrivits om gamla katter och nybakta kakor, om hisnande galaxer och mäktiga gudar. Inget är för litet att skriva om – och inget är heller för stort.

DCCLXXIV Fri entré på Nobelmuseet


På tisdagar och fredagar fram till 31 augusti har Nobelmuseet fri entré 17-20. I går tog jag med Lena W och Jenny F på ett kort men intressant besök. Vi gillade till exempel Alfreds reseschatull, eller rättare sagt en kopia av det. Ett sådant skulle man ha som kabinväska, med en prydlig ficka för varje tänkbar attiralj.

Vad gäller upptäckter och uppfinningar hade mycket mer tid behövts – där fanns mycket att se.

”I sommar håller vi dörrarna öppna extra länge på tisdagar och fredagar så att du kan njuta av ett glas vin i vår bistro eller på vår uteservering”, lyder Nobelmuseets öppna proklamation att det är alkoholintäkter som ska kompensera den fria entrén, men skippa vinet, säger jag, och ta tillvara själva museet istället. Kolla in Selma Lagerlöfs skor och Tomas Tranströmers anteckningsbok och läs om medicinska upptäckter som känns helt självklara i dag men var sensationella för inte så länge sedan.

Är jag taskig som inte unnar museet att tjäna pengar på vin på tisdags- och fredagskvällar? Gå loss i museishoppen, vettja! Min favoritprodukt: Relatively Strong Mints.